Det finns knappast någon turistinformation om Nykarleby som inte i lyriska ordalag omnämner Brostugan. Den är, tillsammans med kyrkan, det mest fotograferade objektet i Nykarleby.

[Först på 1920-talet avbildas Brostugan på ett vykort, och då som bimotiv.]

Brostugans ålder kan inte med säkerhet fastställas, men då den nya bron byggdes 1805 skulle brotull uppbäras av en brovakt, men om brostugan var densamma, som den som finns i dag vid västra brofästet är inte belagt. Samma år som den s.k. lilla tullen [en avgift på varor, som från landet fördes till torgs i städerna] upphävdes, utkämpades striden vid Nykarleby, midsommaren 1808. För att förhindra den förföljande finsk-svenska armén under befäl av Adlercreutz, att inringa de retirerande ryssarna, sätter dessa eld på bron. Den västra halvan av bron förstörs av elden.

Vid detta tillfälle gör von Döbeln sin rusch ned i älvfåran i försök att ingripa mot de retirerande ryssarna på västra stranden – håller på att drunkna, förlorar sin värja och räddas upp ur älven av en soldat som får grepp i hans rock och bärgar honom iland

Redan nästa dag görs en provisorisk spång över älven strax nedanför de små holmarna – Brunnsholmarna. En annan provisorisk bro anläggs med nedfart längs den södra gravgårdsmuren ovanför Ragnörns fors. En färja tillkommer som förbindelse över älven ett kort stycke norrom Gråstenskvarnen och slutligen repareras den brända halvan av bron provisoriskt.

Dessa tillfälliga anordningar blir bestående tills den nyuppbyggda bron invigs 11 september 1817. Byggnadsarbetet leds av baron Rosenkampff, men som arbetsledare fungerar nykarlebybon Werfving. Invigningen sker i närvaro av civila och militära ämbetsmän, borgerskap och inrest allmoge från nejden. Festligheterna inleds med gudstjänst i ryska regementskyrkan som inrymts i skolhuset, sedan följer procession till bron, invigningstal och tacktal, ”Te Deum” och kanonsalut. Man höjer skålar till Hans Kejserliga majestät och Kejserliga huset. (Endast nio år tidigare besköt artelleriofficeren Carpentier de retirerande ryssarna på den brinnande bron och västra brofästet!) Staden var illuminerad, middag avåts, militären paraderade och tusentals åskådare kunde se det kejserliga namnchiffret, illuminerat, hänga över brofästet. På 1950-talet brukade där juletid en stor, femuddig nykarlebystjärna hänga.

Hällgrund. Foto: Bjarne Wikström.

Några ord om Werfving ytterligare, hans två söner blev antagna till strömrensningskåren i Helsingfors, här torde Rosenkampffs ord ha vägt tungt vid anställningen. Den yngre av sönerna blev senare en av ledarna för bygget av Saima kanal. Systern Stina, som följde fadern på hans fiskeresor till Hällgrund och Stubben, är sinnebilden för Hällgrunds båk, ”Kärringen”, där det svarta är Stinas huvudduk, det vita hennes ansikte och den röda nedredelen hennes röda kjol. Werfving själv, som skicklig snickare, hade tillverkat ett möblemang som fästmansgåva , bestående av ett dussin stolar i gustaviansk stil med vasakärven i ryggstödet. Två av dessa stolar lyckades museiföreningens styrelse inlösa på 1970-talet och de har utgjort modell för den nytillverkade ”Nykarlebystolen”.

Rosenkampff hade i Nykarleby sett en mycket ung, näpen flicka, Augusta Turdin. Sjutton år senare gifte han sig med henne.

Efter att bron öppnats, bör brostugan ha tagits i bruk av brovakten. Bron stängdes till natten med en bom, dagtid lyftes bommen för inkommande foror sedan broavgift erlagts. Brovakten bodde i brostugan under större delen av 1800-talet, men efter stadens brand fick den en tid också fungera som handelsbod. Efter den smalspåriga järnvägens tillkomst 1899, blev brostugan en hållplats för trafiken till ångbåtsbryggan och Andrasjön. En handlande, Albin Salin hade en diversehandel i brostugan i början på 1900-talet tills Emil Sundell etablerade sig där med sin antik- och diversehandel. Öppethållningstiderna varierade helt fritt, vilket förargade en seminarist så mycket att han satte upp en skylt på dörren med texten: ”Emil Sundells antikhandel är stängd när man kommer, men öppen när man går”. Sundell hade även på sin bostadstomt, ett stycke nordväst om brostugan, en verkstad för bokbinderi och en del tryckningsarbeten, bl.a. tryckte han etiketter för Tändsticksfabriken [och tågbiljetter till Nykarleby Jernväg] ett stycke förbi Rehmalsbacken vid Andrasjövägen. [Varning till Sundells kunder. Adressetikett på Sundells ÖP.]

Storbron ”hösthal”. Foto: Lars Pensar den 1 oktober 2014.

I maj 1924 börjar det ryktas om att något är på gång.

År 1925 får Josef Herler tillsammans med Richard Kisor och senare Rudolf Holmström hyra BROSTUGAN på 6 år. Josef drömde om ett ”Gyldene Freden” i Nykarlebytappning. Han skaffade möbler, inredde och möblerade. [Men Kurre var inte så glad.] Edit Björkman anställdes från början som värdinna på Café Brostugan, som stället nu fick heta. Och Edit börja nu kallas ”Brostu Edit”.

[Österbottniska Posten, 13 mars 1925.
Nationalbibliotekets digitala samlingar. (Inf. 2018-04-01.)]

Under 31 år förestod hon caféet. Från början frekventerades Brostugan flitigt av seminariets elever och lärare, förutom av den ökande mängden turister. Under kriget var Brostugan ett stamtillhåll för den militär som var förlagd här för utbildning och som tredubblade stadens befolkning. Om denna tid vittnar väggmålningarna av åbokonstnären Gunnar Clément. I Brostugan kunde brovakterna Lasse Lang och Henrik Vik värma sig vid en elektrisk kamin mellan vaktpassen på den strategiskt viktiga bron. [På ett vykort är från slutet av 1920-talet sitter en dam på trappan. Kanske det är Edit Björkman?]

När Josef Herler bedrev caférörelse i Brostugan på senare delen av 20-talet, serverades öl och smörgås. ”Westside” var telefonförbundet med ”Gamla stan” och ett nät av telefontrådar sjöng över storbron i sommarbrisen.
Undrar vad det är för ett skjul vid kyrkan. Förstoring.
(Inf. 2019-11-03.)

Fyra gäster framför Brostuguberget vid nordvästra sittplatsen.
Notera telefonstolparna! Förstoring.
Foto båda: Kanske Joel eller Uno Strandén.
(Inf. 2019-11-03.)

[Österbottniska Posten, 9 maj 1930.
Nationalbibliotekets digitala samlingar. (Inf. 2021-05-15.)]

Efter kriget tog Edit Björkman över verksamheten i egen regi och fortsatte, boende i det lilla köket fram till 1958, då Fru Else Almqvist tog över, inredde med delvis ny möblering. En långbänk, tillverkades av Erik Bonäs längs södra väggen. Borden framför denna i rustik pirtti-stil ritades av Torsten Korsström. Förutom fru Almqvist själv tjänstgjorde ett par finskatalande flickor från Härmä-hållet. Det blev liksom ett språkbad för besökande Nykarlebybor. Nybakt bröd m.m. serverades och stället blev mäkta populärt bland ”burkarna”, som seminariets elever kallades.

Edit Björkman i slutet på 1920-talet, trodde vi ända till augusti 2015, när det framkom att det är Edits syster Ellen.
Henrik Dumell tillhandahöll.

Från 1947, när Nykarleby rotaryklubb bildades, blev stället klubbens möteslokal tills Restaurang von Döbeln öppnades i Liljedahls affärshus på Bankgatan 7 som byggdes 1958–59. Då familjen Almqvist efter några år flyttade från orten, kom olika personer att ha hand om Brostugan och caféverksamheten där. T.ex. Gunnel Björklund från 1966 och 1974 när hela byggnadens existens var hotad, innehade fru Maj-Gret Björklund verksamheten. Före henne hade Pia Nordqvist haft hand om verksamheten under fem års tid från 1960.

Burken Ole Norrback längst t.h. studerar JT på Brostugans vinkelbänk den 4 februari 1960. Erik Bonäs som gjorde bänken 1958 är gången ur stadsbilden. Ole strax 80 är ”still going strong”.
Lars Pensar delade på facebook, Peter Gullback kolorerade. (Inf. 2021-10-24.)

Stadsstyrelsen sade att Brostugan skall bort för den är i vägen för trafiken och utvecklingen. Stadsdirektören uttalade, att Brostugan inte har något historiskt värde.

1978 skulle Seminariegatan breddas för trafiken till den förväntade, kraftigt ökande bostadsproduktionen i Nystan-området. Brostuguberget sprängdes till hälften bort. Men det protesterades mot planeringen. [Peter Reipsar och Peter Bergfeldt figurerade i en artikel i Jakobstads Tidning. Sprängningen 1981.] Bortrivningen eller flyttningen förföll och Brostugan fick stå kvar. Idag är verksamheten inskränkt till några dagar under någon sommarvecka.

Klart för sprängning av Brostuguberget 1976.
Taket i bakgrunden tillhör Stadskvarnen. Förstoring.

Det sargade berget i april 2004. Stadskvarnen revs
i samband med dammhöjningen 1984. Förstoring.
(Båda bilderna införda 2020-01-22.)

”Bro-Pell” som alla brovakter oberoende av eget namn tycks ha fått heta, är bortglömda. De var ofta slagfärdiga och munviga. Kanske kan brovakten Svanström få stå som exempel på denna yrkesgrupp. – En biskop på visitation i församlingen hade varit på egna besök och natten hade fallit och bommen stängts, när biskopen anländer till brofästet och med hög röst tilltalar vakten i brostugan ”Brovakt, brovakt, säg vad tiden liden är!” varpå Svanström lika ljudligt säger: ”Re'n den tiden för länge sedan liden är då en biskop hemma vara plä'r!”

Brostugan hade sen Herlers tid ett par kabinett, av vilka det ena ännu kvarstår. De var ofta använda för möten och sammanträden av vitt skilda slag. Magistraten brukade efter avslutad session i rådhuset vandra dit på kaffe och eftersnack. Många föreningar, utan egen samlingslokal höll möten där.

Väggmålningarna med motiv ur stadens historia fängslar, Döbeln på sin passgångare, Ebba Brahe som metar rudor, Björken och stjärnan-motivet, Carl IX och Gustav II Adolf, Trivialskolan, är några av motiven. Ett utskuret men återuppsatt väggpappstycke med texten ”Här drucko Palmqvists och Ramsays pojkar sitt kaffe under kriget mot moskoviten anno 1941” väckte en sovjetisk ambassadtjänstemans misshag vid hans besök på Brostugan på 1950-talet. I Brostugan förvaras en pärm med text om väggmålningarna.

Rektor Erik Åhman, Ann-Marie Bertlin med dottern Annika Bertlin och gossen Johan Pensar. Ovanför dem ser man den hos sovjetrepresententen misslynthet väckande texten. Brostugan var stamlokus för Åhman under många decennier, och där kunde han se ”livet draga förbi” på bron. Foto: Sven Bertlin.

I oktober 2004 kompletterade L. P. med lite fakta om det bortskurna väggpappstycket:

”Lokalavdelningen av Samfundet Finland-Sovjetunionen hade i brev redogjort för ett mellanfall som inträffade på Brostugan, när delegater från Sovjetunionen hade besökt densamma och fäst sig vid texten på en av väggmålningarna. Frågan diskuterades, bl.a. ansågs texten knappast stötande, men då stadsstyrelsen ej ännu fattat ståndpunkt i ärendet, beslöts att man bör närmare taga reda på vad som förekommit vid tillfället, innan beslut fattas”.
     Ja, sen var berörda parti försvunnet något år innan det nubbades upp igen.

Vägkorsningen utanför Brostugan är farlig har det tyvärr visat sig. Förutom mindre krockar har bilar kört i broräckena, genom räckena ned i älven. En långtradarchaufför omkom med frontalkrock med Brostuguberget där resterna av jättegrytan finns. Chauffören som körde ner i älven med brännvisnlast överlevde dock. Ett hästekipage dödstörtade över betongbalustraden när den tungt lastade stöttingen inte vände söderut efter backen utan sköt över. Dessa större olyckor skedde på 1950–60-talet, men ren på 30-talet körde en av chaufförerna Sund sin lastbil i älven nedanför kyrkan.

Utanför Brostugan fanns startplatsen för den återkommande stafettävlingen ”Nykarleby runt”. Loppet gick i 6 etapper, över bron och Köpmans-Sollefteågatan—Bangatan–Mathesiusgatan för att via Källbacken återgå längs Kyrkogatan och tillbaks över bron till Brostugan. Deltagande lag var oftast seminariets ”Gnistan”, NIK, Munsala if, Jeppo if, PP [Pedersörepojkarna], Kronoby if och ibland något till, andra gånger ställde bara ett par lag upp. Stafettloppet somnade bort i slutet på 1960-talet.

Starter var oftast Eliel Eng, som med sin browning fick intresserade småpojkar att störta sig efter den utkastade patronhylsan.

[Manskören hälsar åter våren välkommen den första maj vid Brostugan, efter att ett antal år varit i exil vid Ämbetshuset. Ännu tidigare kunde man höra manskörssång vid Rummelbacken.

STORA BRON som bron har hetat, åtminstone sen 1817, har undergått en hel del förändringar. Från anspråkslös, tjärad träkonstruktion på gråstenskistor där virket regelbundet måste bytas i räck och lock, till den stål- och betongkonstruktion som syns idag. (Att någon för ett par decennier sen lyckades få namnet Kyrkbron applicerat på den, vill vi helst glömma.)

I samband med den smalspåriga järnvägens tillkomst 1898–99 kom sedan en fackverkskonstruktion i järn att läggas från strand till strand under brolocket. I början av 1930-talet ersattes fackverket mellan landfästen och brokistor med fyra kraftiga I-balkar, vilka med järnväg kom till Kovjoki och därifrån, på sammanlänkade stenslädar, dragna av ett tjog hästar, transporterades vidare till Nykarleby. Det fackverk som inte behövdes blev brospann över Sundby å.

Bron över Sundby å. Foto Lars Pensar 2 juni 2018.
(Inf. 2018-06.04.)

Ett räcke av hopnitade vinkel- och flatjä juni rn ersatte slutligen det plåtskodda .träräcket som fanns från början. När Skogsparkens skola byggdes 1974, svetsades ett par längsgående flatjärn för att minska öppningarna i räcket och förhindra eleverna att falla igenom.

I samband med bygget av det nya kraftverket och nivåhöjningen av vattenståndet, genomgick bron en total ombyggnad. Brokistorna höjdes och fackverkskonstruktionen mellan kistorna avlägsnades. Brofästena förstärktes, höjdes och den gamla rappade balustraden kom i jämnhöjd med körbanan, likaså de huggna, pyramidformade gråstenspelarna vid vardera brofästet. Körbanan höjdes ungefär en meter, alla bärande balkar förnyades och brons profil blev svagt välvd samt målades i en blekgrön färg. [Och de trevliga sittplatserna vid landfästena ersattes av planteringar.]

Storbron 1985 när vattennivån höjts men bron ännu inte höjts. Notera tippmassorna nedanför ”Döbelns gård”! Förstoring.
Foto: Seppo Kuusinen 1985. (Inf. 2017-09-06.)

Tjärdoften från den gamla bron är ett minne blott, så är också den simhoppsuppvisning vid bron en mörk sensommarkväll i början på 1950-talet, när Mauno Huhtikangas (Hedenborg) dök från broräcket rakt ned i den mörka älven, illuminerad av marschaller. En prestation som gav honom publikens beundran och i synnerhet flickornas, samtidigt som de inbjudna simhopparna inte vågade upprepa hans prestation. [Vid stadens 300-års jubileum var bron också illuminerad.]

Dansen på bron är slut, Ant han dansar inte längre, ingen fors skummar, älven sorlar och brusar inte nere vid Nybron. I den ljusa sommarnatten tynger en ny Ant i stället på gaspedalen när han kör över bron så att hjulen spinner, lukten av bränt gummi sprider sig med röken ner mot vattenytan och når småningom stränderna.

Paret Naser Alozoun och Rasha Rahmoun från Syrien driver Brostugan i sommar och det blir både finländskt och syriska smaker på kaffebordet. Paret hopps att Brostugan ska bli starten på en karriär i mat- och restaurangvärlden, för det är mat som de vill syssla med, trots sina bakgrunder som dataingenjör respektive revisor.

ÖT 2017-05-24.