I maj 1924 börjar det ryktas om att något är på gång.
År
1925 får Josef Herler tillsammans med Richard Kisor och
senare Rudolf Holmström hyra BROSTUGAN på 6 år. Josef drömde om ett ”Gyldene Freden” i Nykarlebytappning. Han skaffade möbler, inredde och
möblerade. [Men Kurre var inte så glad.] Edit
Björkman anställdes från början som värdinna på Café Brostugan, som stället nu fick heta. Och Edit börja
nu kallas ”Brostu Edit”.

[Österbottniska Posten, 13 mars 1925.
Nationalbibliotekets digitala samlingar. (Inf. 2018-04-01.)]
Under 31 år förestod hon caféet. Från början frekventerades Brostugan flitigt av seminariets
elever och lärare, förutom av den ökande mängden turister. Under kriget var Brostugan ett stamtillhåll för den
militär som var förlagd här för utbildning och som tredubblade stadens befolkning. Om denna tid vittnar väggmålningarna
av åbokonstnären Gunnar Clément. I Brostugan kunde brovakterna Lasse Lang och
Henrik Vik värma sig vid en elektrisk kamin mellan vaktpassen på den strategiskt viktiga bron. [På
ett vykort är från slutet av 1920-talet sitter en dam på trappan. Kanske det är Edit Björkman?]

När Josef Herler bedrev caférörelse i Brostugan på senare delen av 20-talet, serverades öl och smörgås. ”Westside” var telefonförbundet med ”Gamla stan” och ett nät av telefontrådar sjöng över storbron i sommarbrisen.
Undrar vad det är för ett skjul vid kyrkan. Förstoring.
(Inf. 2019-11-03.)

Fyra gäster framför Brostuguberget vid nordvästra sittplatsen.
Notera telefonstolparna! Förstoring.
Foto båda: Kanske Joel eller Uno Strandén.
(Inf. 2019-11-03.)

[Österbottniska Posten, 9 maj 1930.
Nationalbibliotekets digitala samlingar. (Inf. 2021-05-15.)]
Efter kriget tog Edit
Björkman över verksamheten i egen regi och fortsatte, boende i det lilla köket fram till 1958, då Fru Else
Almqvist tog över, inredde med delvis ny möblering. En långbänk, tillverkades av Erik Bonäs längs södra väggen.
Borden framför denna i rustik pirtti-stil ritades av Torsten Korsström. Förutom fru Almqvist själv tjänstgjorde ett par finskatalande
flickor från Härmä-hållet. Det blev liksom ett språkbad för besökande Nykarlebybor. Nybakt bröd m.m. serverades
och stället blev mäkta populärt bland ”burkarna”, som seminariets elever kallades.

Edit Björkman i slutet på 1920-talet, trodde vi ända till augusti 2015, när det framkom att det är Edits syster Ellen.
Henrik Dumell tillhandahöll.
Från 1947, när Nykarleby rotaryklubb
bildades, blev stället klubbens möteslokal tills Restaurang von Döbeln öppnades i Liljedahls
affärshus på Bankgatan 7 som byggdes 1958–59. Då familjen Almqvist efter några år flyttade från orten, kom olika
personer att ha hand om Brostugan och caféverksamheten där. T.ex. Gunnel Björklund från 1966 och 1974 när hela byggnadens existens var hotad, innehade fru Maj-Gret Björklund
verksamheten. Före henne hade Pia Nordqvist haft hand om verksamheten under fem års tid från 1960.

Burken Ole Norrback längst t.h. studerar JT på Brostugans vinkelbänk den 4 februari 1960. Erik Bonäs som gjorde bänken 1958 är gången ur stadsbilden. Ole strax 80 är ”still going strong”.
Lars Pensar delade på facebook, Peter Gullback kolorerade. (Inf. 2021-10-24.)
Stadsstyrelsen sade att Brostugan
skall bort för den är i vägen för trafiken och utvecklingen. Stadsdirektören uttalade, att Brostugan inte har något historiskt
värde.

[Brostuguberget och -korsningen i augusti 1964. Montage av två foton med lite lagning i övre vänstra hörnet. Följande år beslöts att vidta trafiksäkerhetsåtgärder, för grinden som skymtar på balustraden var det inte så mycket bevänt med. På Brostugan finns två reklamskyltar för cigaretten North State/Nortti. Tycker mig minnas att det också funnits en reklamljusskylt på gaveln för samma märke.
Taket i bakgrunden tillhör Stadskvarnen. Förstoring.
Ur Lars Pensars samlingar. (Inf. 2022-06-20.)]
1978 skulle Seminariegatan breddas för trafiken till den förväntade, kraftigt ökande bostadsproduktionen i Nystan-området.
Brostuguberget sprängdes till hälften bort. Men det protesterades mot planeringen. [Peter Reipsar och Peter Bergfeldt figurerade i en artikel
i Jakobstads Tidning. Sprängningen 1981.] Bortrivningen eller flyttningen förföll och Brostugan
fick stå kvar. Idag är verksamheten inskränkt till några dagar under någon sommarvecka.

Klart för sprängning av Brostuguberget 1976.
Taket i bakgrunden tillhör Stadskvarnen. Förstoring.

Det sargade berget i april 2004. Stadskvarnen revs
i samband med dammhöjningen 1984. Förstoring.
(Båda bilderna införda 2020-01-22.)
”Bro-Pell” som alla
brovakter oberoende av eget namn tycks ha fått heta, är bortglömda. De var ofta slagfärdiga och munviga. Kanske kan brovakten Svanström
få stå som exempel på denna yrkesgrupp. – En biskop på visitation i församlingen hade varit på egna besök och
natten hade fallit och bommen stängts, när biskopen anländer till brofästet och med hög röst tilltalar vakten i brostugan
”Brovakt, brovakt, säg vad tiden liden är!” varpå Svanström lika ljudligt säger: ”Re'n den tiden för länge
sedan liden är då en biskop hemma vara plä'r!”
Brostugan hade sen Herlers tid ett par kabinett, av vilka
det ena ännu kvarstår. De var ofta använda för möten och sammanträden av vitt skilda slag. Magistraten brukade efter avslutad
session i rådhuset vandra dit på kaffe och eftersnack. Många föreningar, utan egen samlingslokal höll möten där.
Väggmålningarna
med motiv ur stadens historia fängslar, Döbeln på sin passgångare, Ebba
Brahe som metar rudor, Björken och stjärnan-motivet, Carl IX och Gustav
II Adolf, Trivialskolan, är några av motiven. Ett utskuret men återuppsatt väggpappstycke med texten ”Här drucko Palmqvists och Ramsays pojkar sitt kaffe under kriget mot moskoviten anno 1941” väckte en sovjetisk ambassadtjänstemans misshag vid
hans besök på Brostugan på 1950-talet. I Brostugan förvaras en pärm med text om väggmålningarna.
Rektor Erik Åhman, Ann-Marie Bertlin med dottern Annika Bertlin och gossen Johan Pensar. Ovanför dem ser man den
hos sovjetrepresententen misslynthet väckande texten. Brostugan var stamlokus för Åhman under många decennier, och där kunde
han se ”livet draga förbi” på bron.
Foto: Sven
Bertlin. |
I oktober 2004 kompletterade L. P. med lite fakta om det bortskurna väggpappstycket:
”Lokalavdelningen
av Samfundet Finland-Sovjetunionen hade i brev redogjort för ett mellanfall som inträffade på Brostugan, när delegater från Sovjetunionen
hade besökt densamma och fäst sig vid texten på en av väggmålningarna. Frågan diskuterades, bl.a. ansågs texten knappast
stötande, men då stadsstyrelsen ej ännu fattat ståndpunkt i ärendet, beslöts att man bör närmare taga reda på
vad som förekommit vid tillfället, innan beslut fattas”.
Ja, sen var berörda parti försvunnet
något år innan det nubbades upp igen.
Vägkorsningen utanför Brostugan är
farlig har det tyvärr visat sig. Förutom mindre krockar har bilar kört i broräckena, genom
räckena ned i älven. En långtradarchaufför omkom med frontalkrock med Brostuguberget där resterna
av jättegrytan finns. Chauffören som körde ner i älven med brännvisnlast överlevde dock. Ett hästekipage dödstörtade över betongbalustraden när
den tungt lastade stöttingen inte vände söderut efter backen utan sköt över. Dessa större olyckor skedde på 1950–60-talet,
men ren på 30-talet körde en av chaufförerna Sund sin lastbil i älven nedanför kyrkan.
Utanför Brostugan fanns startplatsen
för den återkommande stafettävlingen ”Nykarleby runt”.
Loppet gick i 6 etapper, över bron och Köpmans-SollefteågatanBangatan–Mathesiusgatan för att via Källbacken återgå
längs Kyrkogatan och tillbaks över bron till Brostugan. Deltagande lag var oftast seminariets ”Gnistan”,
NIK, Munsala if, Jeppo if, PP [Pedersörepojkarna], Kronoby if och ibland något till, andra gånger ställde bara ett par lag upp. Stafettloppet
somnade bort i slutet på 1960-talet.
Starter var oftast Eliel Eng, som med sin browning fick intresserade småpojkar att störta sig
efter den utkastade patronhylsan.
[Manskören hälsar åter våren välkommen den första maj vid Brostugan, efter att ett
antal år varit i exil vid Ämbetshuset. Ännu tidigare kunde man höra manskörssång
vid Rummelbacken. |