Gräsväxtauktioner och bärgningsrätter

Staden var tyst och stilla, sjunken i drömmeri, det kan man säga om Nykarleby på 20- och 30-talet. Vill man se hur stadens såg ut då, kan man titta på Joel Nilssons stadsmodell från tiden före första världskriget. Men sömnen fortsatte ännu på fyrtio- och femtiotalen och de sommardagar då värmen var som mest intensiv, stod allt till synes stilla i staden. En och annan katt, några barn, en cyklande dam på en cykel av förkrigsmodell. Haldins varubil på sin dagliga tur till Vasa och morgon och kväll, ”Engas kuddtåg” längs Bangatan mot Pilna.

Någon industri i staden kunde man inte tala om, Joupers fanns ju förstås, egentligen i kyrkbyn, men mot slutet av 50-talet skulle Kampen få sina första anläggningar, fiskfryseriet och snickeriet. Man levde i Nykarleby, som det sades, på sin ko och sin seminarist. De senare skulle ju ha, precis som kossorna sin dagliga fodergiva. För seminaristernas del hade ”Burkebo” bespisningsbolag inrättats. Får, höns och grisar som härbärgerades inom stadens hank och stör skulle också ha sin regelbundna fodergiva. I vart och vartannat uthus inhystes ett och annat klövdjur och en och annan häst.

På de fåtal uthus, som ännu finns kvar i staden och som härstammar från tiden före andra världskriget, kan man se en anspråkslös fönsterglugg med en eller ett par rutor som släpper in ett sparsamt ljus till de forna stallen och kättarna. Ibland kan även en numera avstängd dynglucka synas. Lågt till tak, trångt och mörkt var det i dessa utrymmen. Hönsen kunde ha det luftigare på uthusvinden eller i ett annex av bräder.

Den dagliga födan för dessa invånare var något som engagerade hela familjen. För barnens del var det att plocka gräs för de kaniner som var inrymda i burar lite här och var, åt fåren skulle likaså gräs plockas, men för fårens vinterutfodring skulle lövkärvar och starrgräs hämtas till gården och torkas. Materialet fanns i stadens närmaste omgivningar.

Platser som var väldigt eftersökta för att få ta gräsväxten från, var de frodiga älvstränderna och stadens esplanader och parker samt alla breda brandgator som tillkommit efter stadens brand. Staden höll sina områden som en inkomstkälla och anställde årligen auktion på odlingsrätt och bärgningsrätt å sina områden. För de privata gårdsplanerna, brandgatorna, dikeskanter och små fläckar av ”ingen mans land” gällde det att hålla sig framme, för även stadens borgerskap och väl situerade personer höll sig med förutnämnda husdjur, och tävlade med stadens obesuttna befolkning om att bärga gräsväxten. De hade ju möjlighet att överbjuda de som inte kunde tänka sig att arrendera de stora ängsmarker staden ägde mot Andrasjön och öster om staden mot Frillmossen, Kampen och Rikilimossen.

Inte en brandgata, men den avstängda Källbackgatan mellan Gustav Adolfsgatan och Esplanaden hade varit ett eldorado för grässpekulanter. Nerifrån. Förstoring.
Foto: FL den 13 juli 2016.

Men det fanns en och annan gårdsägare som inte höll husdjur och av honom kunde man ”prata åt sig” bärgningsrätten, också att ta hand om ”nyvällon” och kunde för denna gräsväxt ersätta med t.ex. några fiskar, ett halvt eller ett kilogram smör, en hare eller arbetsinsats som häckklippning eller potatisupptagning. Sätten var många och så behövdes inte kontanter. Vilket det ofta var ont om hos en del.

I mitt barndomshem på just 40- och 50-talet, som jag minns, infann sig behövande av tilläggsfoder, i god tid på försommarn för att höra sig för. Gräsklippare fanns ju inte allmänt den tiden, utan gräset mejades med lie. Sen kopades det slagna gräset, eller rättare sagt en blandning av hundfloka, björnfloka, rölleka, brännässla, kvickrot, enstaka timotejstrån, baldersbrå, blåklocka och ett otal andra, som går under namnet hö. Och det doftade, sövande och starkt, när solen gassade på det. Var regn inte att vänta breddes kopan ut att torka, var regn i antågande räfsades höet igen till en kopa. Såna halvrunda kopor bildade ett landskap av gröna pucklar på de tidigare gräsfläckarna.

En återkommande ”bärgare” på Bankgatan 4 var ”Skata-Hjalmar” från Skatan. I flera minde repriser förde han i en stor säck nyvällan till sitt torp, men han hade även en järnskodd kärra av den modell som fanns i nästan varje gård, men hans hade en extra lång flake. Med den kom han och hämtade huvudskörden när det var så dags. Om han drog hela vägen till Skatan minns jag inte säkert, för vägen dit längs älvens västra strand var en ojämn kärrväg efter Högbacken. Men han använde ofta vid stadsfärder en båt över till Åminne och där lyfte han sin medhavda cykel ur båten och trampade iväg till stan. Den betydligt bättre landsvägen till Åminne kan han även ha använt för dessa hötransporter. På vårvintern kom han sedan med någon lake eller gädda. Smör kunde han också ha med till ett facilt pris.

En yngre släkting till Hjalmar, Valfrid Kling, fortsatte med gräsväxtbärgningen. Han hade häst och kunde hämta ett helt kärrlass. Dessutom tömde han slaskhögar och slaskhusen, och fick gödning till sina åkerlappar, ofta arrenderade där han höll häst och får.

Båda parter gynnades av förfaringssättet, gårdsägarens gård blev slagen och slask och skräp borttransporterat. Formannen Valfrid fick lite tillskott till foder och gödning.

Staden hade offentliga auktioner på sina platser, vilka på auktion utropades för bärgningsrätt, avgiften för rätten antecknades liksom platsens namn. Ofta kunde samma bärgare fortsätta år efter år att bärga samma område med ofta växlade även innehavaren, beroende på om han önskade eller inte önskade fortsätta arrendera samma område. Visst förekom det en del konkurrens om de här områdena, påtagligt var att man försökte få det bärgningsområde som geografiskt låg nära till. Och hur frodigt det växte där höll man noga ögonen på.

Protokollen från dessa auktioner, som utannonserades i ortstidningen och senare i JT, finns bevarade och ger oss en bild av ett småskaligt liv med andra förutsättningar i Nykarleby, under svunnen tid.