Focke-Wulf Fw 44J Stieglitz

eller

”KAUHAVAKRÅKOR”

över

NYKARLEBY

I den lilla, sömniga småstaden Nykarleby, åren efter kriget, väckte varje motorfordon som passerade genom staden stort intresse hos stadens pojkar. Haldins långnästa bussar [har jag ingen bild på, men dock en långnäst på ett frimärke och en Haldins buss modell kortnäsad] uppenbarade sig regelbundet längs den kupiga esplanadgatan som egentligen var två parallella grusgator med den dubbla björkplanteringen emellan. Enstaka lastbilar som Sunds Citroën eller Kalle Ahlströms Volvobuss på linjen till Kovjoki station liksom Sunds Einars taxi hörde till gatubilden som konstanta inventarier.
    Men vad var de mot det brakande, smattrande ljud från skyn som fick pojkar och kanske enstaka flickor att störta ut på gårdsplan eller gatan och ivrigt spana mot himlen där plötsligt uppenbarade sig ett eller ibland ett par orangerödvingade ”Kauhavakråkor”. Ingen makt skulle ha fått en pojke att bli sittande inomhus när dessa fantastiska dubbeldäckare flög in över staden och gjorde sina manövrar.
    Namnet ”Kauhavakråka” tror jag några äldre pojkar använde för att visa hur blaserade de var inför de upphetsade småpojkarna och sen med kännarmin upplysa om att maskinerna kom från flygkrigsskolan i det 50 km bort belägna Kauhava.
    Ja, vi kallade dem alltid ”kauhavakråkor” och först många år senare fick vi veta att planen var av typ Focke-Wulf Stieglitz. Det var kanske i samband med att tidningarna i slutet på 1950-talet skrev att Saab Safirer skulle ersätta Stieglitzarna.
    Varför då denna förtjusning över kauhavakråkornas uppdykande? Jo, när de kom och gjorde några svängar och dykningar, fylldes luften plötsligt av små moln av ”flyglappar” som vickande började dala ned mot de förväntansfullt uppåtblickande barnen. När lapparna, som var reklamblad i A4-format, tryckta på tunt rött, grönt eller orangerött papper kom singlande mot marken, hade ren en vild jakt startat för att få tag på och fånga så många av dem som möjligt.
    Över gårdsplaner, gator, plank, buskage och parker gick den vilda jakten. De största och snabbaste pojkarna tog förstås hand om det största bytet av lappar, ofta genom handgripliga, bryska metoder. Det var en kamp om lappar med text vi inte förstod något av eftersom den endast var skriven på finska, ett språk vi inte kunde.
    Ibland kastades lapparna ut från sådan höjd och position att vi besvikna såg dem föras av vinden kilometertals bort och då gick de förstås förlorade för oss. Vanligtvis släpptes de på några hundra meters höjd men ibland så högt upp att det dröjde en god stund innan de blev synliga från marken och då försökte man bedöma fallhastighet och riktning för att störta iväg så snabbt som möjligt mot den beräknade nedfallsplatsen. Vilken besvikelse det blev ibland då lapparna fastnade i de höga björkarna som fanns lite överallt i staden och var omöjliga för oss att ta oss upp i. Med snöbollskastning eller med ”gummisprättor”, om det var barmark och stenammunition kunde fås, försökte man då få träff på lapparna för att få dem att lossna och dala till marken.
    Vad gjorde vi med lapparna vi inte ens förstod vad som var tryckt på dem? Jo, de blev ”dyrbara” samlarobjekt som man länge sparade på. Hade man fått tag på lappar i endast en färg kunde man sen byta till sig en med annan färg. De var även gångbara att byta med då man ville komma över nån helt annan sak som en spegel eller ett märke av något slag.
    Av vuxna, som kunde lite finska, fick vi småningom reda på att det som var tryckt på dem var reklam för någon mässa eller enbart annonser. De lappar som fälldes vid tiden för sommarlovets början gjorde reklam för flygarnas midsommarfirande i Kauhava.
    Länge sparades lapparna och blev blekare och blekare för färgbeständigheten var inte den bästa. Tyvärr har jag ingen kvar idag, men det är ju mer än femtio år sedan.

Focke-Wulf 44 J Stieglitz.

    Från de öppna sittbrunnarna i Stieglitzarna var det han i den främsta, som böjde sig ut en aning och fällde lapparna. Med sina stora flygarglasögon såg han ut som en jätteuggla när han ibland vinkade mot barnen på marken. Vid Karl Grönfors gatan var det en gammal kvinna som alltid skulle vinka mot flygarna som ibland vinkade tillbaks. Trodde hon.
    När Stieglitzarna ersattes i slutet av 1950-talet med Saab Safir, var det vad jag kommer ihåg ytterst sällan som reklamlappar fälldes från dem, medan på 40- och 50-talet uppenbarade sig de svartkroppade och orangerödvingade kauhavakråkorna två till fyra gånger på ett år.
    Idag är det med nostalgi man tänker på dem, liksom på DC-3:an, som med sina sjungande motorer segade sig fram över Nykarleby på rutten mellan Vasa och Uleåborg.

Lite nutidshistoria

I samma nyhetsutsändning meddelades att i Österbotten bildas en kommun av Kristinestad, Närpes och Kaskö, en annna bildas runt Vasa med kommunerna från Korsnäs t.o.m. Vörå och ett par finska inlandskommuner dessutom – summa 100.000 invånare. Sen bildas en 75.000-personers kommun runt Karleby av kommunerna fr.o.m. Nykarleby till Kokkola, som redan slagits ihop med Ulvila och Lochteå. Nedläggningshotade Dragsvik får dock vara kvar.

Farväl

Flygstridsskolan i Kauhava tar farväl av Österbotten genom att flyga över flera städer i Österbotten.
      Idag startar fyra Hawk-plan från Kauhava. De flyger över bland annat Vasa, Karleby och Nykarleby.
      Flygningarna är skolans sätt att säga adjö till Österbotten. Flygstridsskolan läggs ner i december.
      Planen startar 12.30 från Kauhava. De når Karleby 12.39, Nykarleby ungefär 12.42, Vasa 12.50 och Seinäjoki 13.05.

Farväl till Kauhava flygskola, till alla forna tiders kauhavakråkor, för alla de tillfällen ni cirklat över Nykarleby. Från inkommande årsskifte läggs flygskolan ned och det blir tomt efter er!

I morse, den 3 december, omnämndes i radion att flygskolan tar avsked med en överflygning av Karleby, Jakobstad, Nykarleby och Vasa. Och prick 12.42, som angetts som tid för överflygning här, kom 4 stycken Hawk-plan från nordost på några hundra meters höjd och kanske i 700 km/ h hastighet, så snabbt att de 3 sekunder överflygningen räckte, inte gav tillräcklig tid för en närbild. Nu syns formationen som fyra små prickar rakt ovanför torgkiosken mellan två björkar. Förstoring.

Som tur har flygstridskrafterna i sin bildbank ett utmärkt foto av formationen, som här får bli den bildupplevelsen jag inte hann fånga.

Idag kl 12.42 gjorde fyra Hawk-plan från Luftstridsskolan i Kauhava en farväl-flygning över Österbotten eftersom planen flyttas från Kauhava till Tikkakoski. Lyckades med en stor portion tur fota dem då de kom inflygande lågt från nordväst, passerade ganska rakt över centrum mot Munsalahållet. Tog fotot från Brostuguparkeringen men kyrktornet blev just utanför bild. Inget mera luftförsvar i Österbotten då. Förstoring.