Poliserna i min barndomsstad

Det var bättre förr, absolut, för då fanns polismakten synbar och anträffbar i vår lilla stad. På Bankgatan bodde Väinö Hauta-aho och Teodor Lund. På Kyrkogatan fanns Torsten Snellman. Tar vi med landsortspoliserna så hade Munsala sin Sulo Oksanen medan Jeppo hade Tauno Stenvik.

Här i centrum var det de tre förstnämnda som höll uppsikt över ”Folk och rövare i Kamomilla stad” för att låna en titel av författaren Thorbjørn Egner. Enligt det joursystem som tillämpades, kom de två sistnämnda poliserna att då och då finnas med i stadsbilden.

Bara genom sin imponerande kroppshydda var Hauta-aho den  mest imposanta av poliskåren. Att se honom i spetsen för ett första maj tåg eller annat festtåg dra genom staden, ”vankka ja vakava” för att låna ett uttryck på finska, ger anledning att säga att han var helt tvåspråkig, vilket inte varit fallet med alla senare poliser i Nykarleby. Han kom dessutom att sitta i stadsfullmäktige ett antal perioder för DFFF (kommunisterna). Han, liksom Oksanen,  blev poliser under inrikesminister Yrjö Leino, make en tid till Hertta Kuusinen, även hon en mycket inflytelserik kommunistisk riksdagskvinna, och dotter till den beryktade Otto Ville Kuusinen  som vilar i Kremlmuren i Moskva. Under Yrjö Leinos tid blir statspolisen alltmer kommunistisk procentuellt och det var en merit att då tillhöra DFFF. Sulo Oksanen fick en polisbefattningen i Munsala. Men i hans fall var det hans hobby, schäferhundar och hundträning som gav honom ett ansett namn i vida kretsar.

Det var med respekt stadsborna såg tvåmannapatrullen stiga ut från ”kamarn” lördagkvällen vid 6-tiden för att till fots ta småstadslivet i skärskådning och börja sin fotvandring runt torget, ibland med avstickare på sidogatorna. Busstationen vid Esplanaden, rörelsen vid Viks hotell och fotbollspubliken vid torget var jämte Flora- och Topeliusparken, ställen dit patrullen kastade sina blickar.

Sommartid hade polismössan fått ett vitt överdrag, vilket  förstås gav upphov till lite skämtsamma anmärkningar. Naturligtvis kom relationen till poliserna att färgas av de konfrontationer invånarna haft med dem, men allmänt taget sågs nog poliserna som vilken del av samhället som helst, men eftersom de representerade makten så försökte man hålla sig i skinnet.

När polisen kom upphörde pojkarnas  skottlossning med gummisprättan mot diverse mål, likaså tystnade tuffarnas smällar mot stenstolparna runt kyrkan och de massiva stenfötterna på gårdarna, och som till gårdsägarna förtret lämnade fula svarta fläckar med en ljus prick i mitten. Var det bär- och äppeltid såg pojkarna till att just då inte bli ertappade med att ta sig över något plank, vilket antydde att man varit på olovlig plats i olovligt ärende. Cyklarnas smatterlappar* vändes bort för att inte störa kvällsfriden så länge patrullen syntes till. När sen lördagsbastun började vara klar att anlitas, i stadens cenrum Bircks bastu och Lotta-bastun, återvände patrullen till poliskammaren och staden kunde försjunka i drömmeri igen som på Ernst V. Knapes tid.

[* Rapasmällor på min tid, var en pappbit fäst i cykelramen på ett sånt ställe att den stack in en bit in hjulet och när ekrarna nuddade vid den kom ett smattrande ljud. Tekniska genier utvecklade funktionen med ett snöre som kunde användas för att gasa.]

Visst hände våldsammare saker också, knivningar, slagsmål under rusets inflytande som man var noga att påpeka för att inte ha staden att framstå som våldsverkarnas hemvist. Fotbollshuliganer fanns inte, ishockey spelades inte i Nykarleby, Karleborg kunde någon gång få ett rykte som ”syndens näste” att spridas, men jag tror att polisen överlag kunde förena sig med grevens ordvändning, anpassad för Nykarleby, och säga:  ”Vi var med staden och staden med oss, väl tillfreds!”