”Råttbron”
Den 4 oktober 1869 hade redaren och handelsmannen C. W. Sundström, ägare till stadens största och ståtligaste gård vid Norra Torggatan, senare Bankgatan 2, följt sina döttrar till gästgiveriet i Sundby på deras resa till Gamlakarleby.
Själv gjorde Sundström en avstickare till Jakobstad för att diskutera en fartygslast tjära, som hans måg, sjökapten Gustav Lundström i Gamlakarleby, stod i beråd att segla ut med.
Sent på kvällen är Sundström på väg hem till Nykarleby. Kommen till begravningsplanens södra ända, skall hans ekipage, en schäs, passera på ”Råttbron” över det stora utfallsdiket där. Hästen skyggar plötsligt för två nya grindstolpar och ledstängerna, med den påföljd att schäsen stjälper ned i det djupa diket.
Både drängpojken som körde och Sundström kläms fast under den omkullstjälpande vagnen, Sundström så illa att han kvävs till döds, under det drängpojken, illa fastklämd, är ur stånd att kunna hjälpa husbonden. Långt senare kan drängpojken räddas ur diket.
Platsen ”Råttbron” är idag en bortglömd plats. Inte heller Topelius nämner den en enda gång, trots att den ligger inom synhåll från Kuddnäs. Inte heller har den nämnts av andra vägfarare.
Men i stadens räkenskaper skymtar den fram då och då. År 1843 är den i behov av reparation . Kostnaderna bestrids av staden.
Trettio år senare får Råttbron nya ledstänger, vilket tyder på att det fanns ledstänger på bägge sidor av brolocket.
Följande år rödmålas ledstängerna längs ”Norra landsvägen”, som vägen från Norrtull till området vid begravningsplatsen kallades. Norra landsvägen nämns ofta i samband med snöskottning av denna vägsträckning vintertid.
Ledstängerna var också behövliga sommartid för att avstyra vägfarares utnyttjande av betesmarken bredvid landsvägen.
Om de ödesdigra portstolparna var rödmålade eller hade annan kulör framgår inte.
År 1878 genomgår Råttbron på nytt reparation. I det sammanhanget ges en antydan om att Råttbron kan ha haft två delar, en uppgift som verkar trolig då p.g.a. landsvägens sträckning, bron måste ha gått mer eller mindre diagonalt över utfallsdiket.
I detta sammanhang kan nämnas att landsvägen tidigare gick betydligt närmare gravgårdsmuren än i dag, eftersom landsvägen flyttats betydligt österut för att ge rum för snedparkering och grönområde mellan gravgårdsmuren och landsvägen
Ännu år 1899 nämns landvägsskranken vid Norra vägen då målare E. Sundell avlönas för målning av dessa.
Efter det nämns inte landsvägsskranken i räkenskaperna, inte heller Råttbron.
Om träbron då ersatts med en landsvägsbro av sten delvis, kan de stenblock som ännu kan ses i dikesfåran, kanske tyda på.
När man idag blickar ned i den djupa fåran, kan man lätt föreställa sig hur ödesdiger en dikeskörning ned i den skulle kunna vara. |
