Nykarlebyvyerna – 10 år i rymden, jovisst, men hur kom det sig?
En dag för sådär tretton år sedan, råkade jag vara och vikariera på min gamla arbetsplats, högstadieskolan i Nykarleby. Här gör jag nu den försyndelsen mot historisk text, att jag skriver med mig själv som referens, men detta är ingen text som skall utöka materialet på nykarlebyvyerna, endast en minnesteckning .
Alltnog, i samma ärende i skolan, var tror jag, en sprudlande varelse, oftast kallad ”Sanna”, som när kafferasten kom under skoldagen, plötsligt ställer en fråga rakt ut i rummet ”om vi vet någon som har Nykarlebyvykort eller samlar på sådana”. Det blev några förströdda mumlande kommentarer, varpå jag till slut sade att jag har en hel del sådana i gömmorna.
Då berättade Sanna, att hennes bror Fredrik i Stockholm samlade vykort och frågade om hon kunde säga honom när han kommer till Nykarleby på sommarsemestern, att jag har vykort. Mera blev det inte tal om saken då. Vem Fredrik var visste jag förstås efter tre gemensamma år i högstadiet där han brukat kappas med Peter om bästa vitsordet i historiaproven. Och Sanna, henne har jag vid det här laget känt i snart fyrtio år.
Sommaren kom och någon gång i juli hör Fredrik av sig per telefon och vill att jag skall komma och se på vykort han har samlat. En högsommarkväll, innanför ”stakettet” på Gustav Adolfsgatan, sätter vi oss ned i trädgårdsmöblemanget utanför den södra gavelväggen och Fredrik hämtar tre eller fyra stora pärmar, stora som tapetböcker, med vykort. Ett par av dem innehöll visst enbart Nykarlebyvykort. Medan Fredrik och jag tar korten i betraktande, ställer Sanna till med ”kaffe i trädgården” precis som det brukades i det gamla Nykarlebys borgargårdar. Själv sitter hon tyst med en bok uppkrupen i en stol, tittar då och då i en barnvagn, medan vi dricker kaffet ur finporslinet.
Kvällen blev lång och ledde till att några dagar senare kom Fredrik på besök till Klockaregränd och tittade på mina vykort och jag gav endel dupletter i utbyte mot kort som han hade, men inte jag. Här kan sägas, att jag inte varit eller är egentlig vykortssamlare, men har tagit vara på Nykarleby-vykort när jag stött på sådana. Aktiv var jag väl på 50-talet, när jag i Josef Herlers bokhandel köpte minst ett ex. av varje Nykarlebyvykort, som där sattes fram. På så sätt kom jag att förvärva flertalet Karhumäki-flygvyer av Nykarleby, vilka Karhumäki bevakar med ohemula ersättningskrav för publicering på nätet.
Under dehär sommardagarna berättade Fredrik om sina planer på att sätta sin vykortssamling på nätet, det nya undermedlet att sprida information.
Mitt samlande hade till större delen rört samlande och omhändertagande av Nykarlebyanknuten litteratur, tidningar, broschyrer, småtryck av allt som hade skrivits om Nykarleby och speciellt klipp ur dagstidningarna Vbl, JT, Hbl B-upplagan och förstås ÖP. Där hade jag stor hjälp av de samlade klipp och årgångar föräldrarna lagt undan, kanske beroende på kommunalt engagemang av pappa.
Hemdator hade jag just skaffat mig, Fredrik torde redan något år i sitt jobb haft knaprande som daglig syssla. Telefonmodemet, som hade ofta förekommande avbrott, möjliggjorde i fortsättningen smidigare utbyte med Fredrik, sedan han återvänt till Stockholm och sitt jobb på Brunnberg & Forshed, men brevförsändelser med Nykarlebymaterial till Box 31, mest var och varannan vecka, blev rutin när Fredrik nu började lägga in Nykarlebymaterial tillika med vykorten. Det hela föll av sig självt ”som gamla gärdsgårdar”. Och sen kom bredband med stor kapacitetshöjning.
De första åren var materialet jag sände, mest sådant jag tog ur bokhyllan bakom ryggen. Men allt växte till sig, inte helt okontrollerat, för ett kriterium är att materialet skall vara uttryckligen Nykarlebyanknutet, hur procentsatsen skall uttryckas, låter sig inte göras egentligen. Själv tycker jag att det tidvis blir skickat för mycket ”ploter”, sånt material som inte har den historiska kvaliteten utan mera är journalistik i allmänhet.
Idag har något tusen försändelser plockats in på vyerna. Och vad finns kvar att bygga ut med? Kanske inte så lättillgängligt material alla gånger, men det finns många arkiv att beta av om man hinner, börjande med riksarkiv och landskapsarkiv, tidningsarkiv, ned till föreningsarkiv och alla privatarkiv som man kan fördjupa sig i.
Den som lever får se!
|
