Lars Markkulas
minnen

Fiskaren Frans Mäkinen

Min far

Han föddes 1913 som den första i en barnaskara på 14 men 2 dog som bebisar. Vid 11 års ålder måste han sluta skolan för att börja jobba, familjen höll på att svälta ihjäl. På förmiddagen var han fiskardräng, på eftermiddagen jobbade han på ett sågverk och drog undan ”bakanen”, de yttersta brädorna som hade bark på ena sidan och senare på kvällen kärrade han dynga åt en bonde.

Trots att pappan var sjuklig ordnade det sig med mat och värme i det lilla torpet. Kläder var det lite si och så med för att inte prata om skor. Han växte upp och började hugga i skogen och blev en av ”Purilfinnarna” i Nykarleby, ett slitsamt och tungt jobb som han klarade av med bravur med sin vältränade kropp. Somrarna när flottningen kom igång på Nykarleby älv var han självklart med vid knippningsstationen jobbade på ackord med sin bror.

Eftersom han var med i kriget så fick han en frontmannatomt att bygga sitt hus och hem på. Huset byggdes på fritiden och med kompisar på talko, någon betald arbetskraft var det inte tal om.

Han flyttade in i sitt nya hus sommaren 1952 med sin familj och tre barn och sedan föddes en pojke och en flicka några år senare. Trots ett hårt och slitsamt liv hade han humor, han var nästan alltid på glatt humör.

Han hade varit i pappersfabrikens tjänst i många år som däcksman på en bogserbåt när han erbjöds att ta kustskepparexamen och ta ansvaret på båten som drog pappersmassaflottar efter kusten upp till Jakobstad.

Vid sin pensionering vid 65 år gjorde han ett i hans tycke det klokaste beslutet han någonsin gjort: Han slutade röka, lämnade pipan och tobaken i styrhytten när han gick iland och beslutet var definitivt.

Trots att han fick diabetes 2 så levde han ett normalt liv med kompisarna på ljugarbänken vid busstationen på somrarna. Där avsatte man ju regeringar och tillsatte ministrar på löpande band. Han erbjöds att besöka ett rehabiliteringshem för krigsveteraner i Vörå. Han gladde sig åt att vara som gäst där gratis i 3 veckor, men efter 1 vecka kom han hem. När jag frågade varför han inte stannade svarade han: ”De pratar bara om krig och sjukdomar där.” Efter att varit inkallad i många år ville han helst glömma allt som är destruktivt. Han trivdes helst hemma och lördagar var en liten höjdpunkt för då kom lillbrorsan med en flaska whisky från Alko, han hade liksom prenumererat på en sådan, när flaskan levererades så måste den genast öppnas och provsmakas innan lillbrorsan for, för tänk om Johnny Walkern inte var drickbar.

Han var nöjd med livet i sitt lilla hus och när han tänkte tillbaka var det bara en sak som han var ledsen över det var när hans son omkom i en bilolycka endast 18 år gammal. De övriga barnen har det gått bra för, tyckte han. Ingen har blivit kriminell av sig och alla gifta och stadgade. Ja, endel har väl gift sig väl många gånger enligt honom, men han var glad att han begåvats med 9 barnbarn, trots att de var utspridda i Finland och Sverige.

Det finns mitt ibland oss dessa ”vardagshjältar” utan att dom har fått någon plats i historieböckerna, en generation av arbetsvilja, seghet och pliktkänsla som förde landet från botten till toppen, de är minsann värda all respekt och bör – tammefan – inte ses som en extra kostnadspost.

Vem var då denna vardagshjälte ? Jo han var min far … Eino Johan Markkula, han blev 90 år.

När Rock and Roll kom till Nykarleby!

Ibland kan man bli riktigt överraskad, nu i veckan fick jag ett fotografi från en tidigare Nykarleby bo nämligen Berith Knuts, jag visste att familjen flyttade till Kiruna i början på 1950-talet, nu bor Berith i Piteå. Familjen Knuts besökte Nykarleby på somrarna som turister, eller ”Vatusvenskar” som de kallades, våra emigranter till landet i väster.

Min kompis Stig Prüss var en hygglig prick och dessutom musikalisk, det var ovanligt att man hade skivspelare på den tiden, men Stig hade.

Efter skolan var det vanligt att gå hem till honom och lyssna på några ”stenkakor”.

1955 hade han kommit över en ny platta som innehöll en ny sorts musik den hette Rock and Roll och spelades av Bill Haleys orkester musikstycket Rock Around the Clock.

Musiken var ju rent revolutionerande på en liten plats som Nykaabi, där man inte visste av några andra danser än Tango, Humppa och Vals. Att dansa till Rock var ju helt otänkbart i dansanta kretsar.Man ansåg att sådant vara bara skrik och skrammel.

Sommaren 1956 kom Berith igen på sommarbesök och vi gick för att hälsa på henne i den röda lillstugan på Nygård. Hon hade en magnetofon med sig från Sverige som också hade rockmusik på banden.

Hon började visa oss hur man dansade Rock and Roll. Herre jesstas vilka gymnastikrörelser! Det var hopp och kryp och släng m.m. m.m. Puh, man blev helt slut. Till sist var vi ett gäng som kunde dansa ganska bra och ryktet hade gått att: ”Det finns nog ett gäng som kan dansa Rock här i staden med!”

Samlingslokalen för större evenemang och dans var Karleborg på den tiden. Rockgänget som vi kallade oss, fick en förfrågan om vi kunde uppträda med en dans på en tillställning, svaret var ju naturligtvis JA! Vi klädde upp oss i kläder som skulle gjort dagens rockabillygäng gröna av avund.

Berith specialtrimmade oss så att vi säkert skulle göra en imponerande dans. Man kunde inte missta sig att publiken som bestod av mest äldre personer tyckte att Cirkus Sariolas [verksam under åren 1949–1953] gymnaster bleknade med sitt program. Ovationerna ville aldrig ta slut, Da Capo blev det tre gånger.

Tänk vad ett foto kan väcka gamla minnen till liv.

Ha ett trevligt veckoslut alla FB vänner!

Fridens liljor

Från vänster. Förstoring.
Bakre raden: Stig Prüss, Roy Holmkvist, Lars Markkula.
Mittersta raden: Solveig Rudnäs, Nanna Villman, ?.
Främre raden: Kurt Sund, Dan-Erik Forsbacka, Bengt ”Bekoli” Ahlström, Jarl ”Lala” Olson. Lägg märke till Bekolis cykelstyre, över en meter brett, häftigt tyckte vi!

Stig bodde med sin mormor Sanna och Heikki Kuru (som dog av rökförgiftning i slutet på femtio- eller början på sextiotalet) i backen på Borgaregatan 17. Det röda övergivna huset med ovanligt få fönster finns kvar. Modern Pia Nordqvist bodde i Socklot och dog 18 mars 1999.

Stig skötte om musiken på samskolans konvent och gillade jazz och rock, senare övergick han till dixieland och storbandsmusik som The Glenn Miller Orchestra.

Stig emigrerade till Avesta i Sverige och arbetade bland annat som biomaskinist på biblioteket där. Han hade gått i lära hos Reino Tallbäck på Bio Scala.

Alf Renvall, Gerd Renvall, Jarl Dahlbacka, Lars Markkula, Regina Pelander och jag kommenterade.

Familjen Knuts på besök

År 1957 kom familjen Knuts undantagsvis och firade påsken i Nykarleby. De kom i sin fina bil som var en Standard 8, jättefin bil på den tiden när vi i Finland var vana med ryska Pobeda och Moskwitz. De som hade det välbeställt kunde köpa sig en Volga.

Det var trevligt att återse Berith hon hade med sig en kompis från Kiruna, hon hette Barbro Brand.

Berith med kompisen Barbro Brand från Kiruna.

Vi pojkar samlades som flugor runt dessa damer dom var ju så fint klädda. Duffeljackor, stövlar med långa skaft typ ridstövlar och nitade jeans, det var lite annat än vad våra flickor kunde ekipera sig sådär i efterkrigstidens Finland. De hade stickade strumpor och knäppkängor, men dom var fina ändå.

Det var många pojkar som försökte få chans med speciellt Barbro men flickorna var stora och förståndiga, de var ju 15 år.

Likväl efter några dagar så fick Rainer Mäenpää från Rajåkern chans på Barbro, såklart det var han, han såg ju ut som James Dean.

Kommer inte ihåg att Berith hade sällskap flera gånger med Barbro till Nykaabi men har hört att Barbro gifte sig med en Kiruna-kille dom hade hästar och en kennel. Barbro dog för 20 år sedan. Ja ja sånt är livet eller var för 60 år sedan!

Fridens liljor!

Sommarjobb hos Casén

Sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer ...” har tysnat och skolorna tagit sommarlov. När man blir lite äldre så kommer osökt många minnen från den tiden när skoldörren stängdes för en lång skön sommarledighet.

Det första vad vi ungar i Nykarleby gjorde var ju förstås att cykla ner till Andrasjön för att simma, för nu var sommaren här. Efter ett dopp kom man upp alldeles blå och tänderna bara hackade, härliga sommar, sedan gick man till hamnvaktsugan och köpte en ”rödlimonad” som man smuttade på och njöt.

Sommarjobb fanns hur mycket som helst på den tiden. Jag jobbade tre somrar som springpojke på Aug. Caséns kolonialvaruaffär. Det var en trevlig tid. När midsommaren nalkades började olika ”Herrskap” modell lite finare (som vi tyckte på den tiden) anlända till sina sommarvistelser. De var bra kunder åt oss och min uppgift var att packa ihop deras uppköp och lasta trehjulingen för transport till Andrasjön. Det var ganska tunga lass som trampades fram efter en grusväg på nära 4 kilometer. En person som jag speciellt kommer ihåg var Paul ”Pullen” Nessler. Hans inköpslista var lite speciell och den såg ut så här:

• 144 burkar sardiner i vatten
• 144 burkar sardiner i tomatsås
• 144 burkar sardiner i olja
• 5 limpor cigaretter.

Jag vill påminna mig att hans sommarnöje var på norra sidan Långön vid ”Lektorskans håli” och där satt han många timmar och metade abborrar, fisk tyckte han om.

Firma Aug. Casén hade även en kiosk och en filial. Filialen låg mittemot den dåtida Samskolan. Det hörde även till mitt jobb att packa och distribuera varorna till dessa försäljningsställen. Min chef och sonen till August hette Hugo, han var verkligen en affärsman. När jag började som springpojke var jag ju bara 12 år och han höll ett föredrag åt mig hur vi skall betjäna våra kunder: Lasse, när någon kund kommer till butiken så vet han vad han vill ha, vi skall se till att kunden får det han vill ha. Om det råkar vara slut så måste du säga: ”Vi har det inte just nu här i hyllan ... men vi har på järnvägsstation så vi har det imorgon.” Sedan kommer du in till mig till kontoret så ringer jag till Kesko och beställer då har vi varan hemma med 7-bussen i morgon bitti.

[F.d. Caséns vid Topeliusesplanaden 3, senare Bror Ceders. Sport & Maskin Johan fram till hösten 2023, när en eldsvåda satte stopp för verksamheten.
Foto från företagets facebooksida. Förstoring.]

Butiken hade ett mycket brett sortiment, så som Långa och Korta varor, frukt, spik, tjära, ost, jordbruksvaror växtgifter m.m. m.m. Hugo kunde betjäna tre kunder på en gång. Käften gick på honom hela tiden och många gånger svarade han själv på frågan som han ställt till en kund.

Nej, tvåtums spik har vi inte just nu hemma men i morgon bitti har vi den, men vi har goda äpplen som kom in för en timme sedan. Visst sålde han 1 kilo äpplen åt en kund som ville ha spik, han var helt fenomenal den gode Hugo.

Nåja det var den tiden det. Tre somrar jobbade jag åt denna gentleman, sedan jobbade jag två somrar som ”pikanpojk” med flottningen vid Nykarleby älv, men det är en annan historia. Ha en bra dag alla FB-vänner och njut av sommaren.

Fridens Liljor.

Fiskaren Frans Mäkinen

På 1950-talet bodde gårdsägaren och affärsmannen Richard Kisor på Sollefteågatan 5, som jag minns, med sin hund rottweilern Bella. I huset fanns 3–4 små bostadslägenheter och ett annex som han hyrde ut. I annexet huserade Andelslaget Fisk och som föreståndare var Gunnar Mårtens på den tiden.

Allmänt så ansågs Richard [1892–1959, med i Melins kompani] som en snäll och fryntlig man och ekonomisk, ja nästan lite snål.

Mitt emot Gamla hamn invid Beckbruket bodde fiskaren Mäkinen i en stuga med sin kvinna Maja. Jag vet inte om de var gifta, för Mäkinen kallade Maja för ”Leipäsusi” och ”Jalkavaimo”, men han sade det på ett kärleksfullt sätt så det var inte några skällsord inte.

[Mäkinen finns eventuellt på bilden ur Purilfinnan av Paavo Hauta-aho.]

Mäkinen levererade fisken till Andelslaget Fisk två gånger i veckan och satt där och pratade med andra kollegor och kunder. När han suttit där en stund frågade han försynt av Gunnar: ”Bryter Kisor sockerbiten till sitt kaffe till 4 eller 2 bitar?” Till saken hör att Kisor sparade så att han hade råd att köpa hem lite brännvin och när han hade sparat ihop till si sådär en 10–12 flaskor Koskenkorva köpte han en försvarlig mängd köttben från Handelslaget och kokade 20 liter köttsoppa. Efter det använde han hela sockerbiten till kaffet. Sedan bjöd han in goda vänner på fest, som kunde vara i flera dagar, ja ända tills brännvinet och soppan var slut. Mäkinen visste att när Kisor börja använda hela sockerbitar till sitt kaffe så var festen nära, och han kunde stanna i stan så att han fick en gratis fylla.

Mäkinen som var finskspråkig lärde sig aldrig att tala svenska, men han försökte. Det var inte så lätt och det kunde bli lite tokigt om man översätter utan att kunna språket, så som när han berättade vid fiskbutiken en dag: ”Satansnamma jag fått elektrisktidning från abborlandet att min bror har dött!” Det han ville ha sagt var: ”Jag har fått ett telegram från Åland att min bror har dött.”

Maja jobbade på gården, de hade 2–3 kor, några höns och Mäkinen fiskade. De hade det ganska bra ställt och levde ett stillsamt liv. Några gånger som min far och jag kom från Djupsten med roddbåt tog vi iland och hälsade på det strävsamma paret. Alltid bjöd hon på hembakade bullar och varm nymjölkad mjölk. Kaffe var det inte så vanligt med på den tiden.

Vid vackert väder när bragderna skull vittjas tog Mäkinen med sig sitt dragspel. Maja fick sitta vid rodret och han satt i fören och spelade Säkkijärven polka så det hördes en sjömil runtom. Ja det var på den tiden som det inte fanns ”Paddor” eller ”Smarttelefoner”, ja inte ens TV.

Det fanns många personligheter i Nykarleby tidigare. Finns de ännu?

Ha en trevlig helg alla FB-vänner!

XXX

xx