Eriksson, Jakob (f. 1689 Kelviå, d. 18/9 1737 Altona) och Erik (f. 1695 Kelviå, d. 22/9 1761 Värmdö), sekterister. Bröderna E., som var söner till kyrkoherden i Kelviå Erik Essevius, gav upphov till en pietistisk sekt, som var fientligt inställd mot den bestående kyrkliga ordningen, då den satte verklig hjärtefromhet framom kyrklig ortodoxism. Stämda för uteblivande från nattvarden avlade bröderna E. 1735 trosbekännelse inför Åbo hovrätt, som dömde dem till landsförvisning. Följande år reste de från Stockholm till Köpenhamn, där de förenade sig med en skara trosfränder från Finland och Sverige. Efter svåra umbäranden kom emigranterna till Amsterdam och slog sig sedan för längre eller kortare tid ner på olika orter i Danmark, Holland och Tyskland. Jakob E. avled i Tyskland, och brodern vände 1745 med en liten grupp anhängare tillbaka till Sverige, där de upprättade ett klosterliknande samfund på Skevik gård på Värmdön i Stockholms skärgård. ”Skevikarna” styrdes av Erik E. och underhölls med donationer, som erhölls bl.a. från Åbo. De utövade genom en vidsträckt korrespondens fortfarande ett visst inflytande på de väckta i Finland, men detta upphörde vid sektledarens bortgång. Samfundet på Värmdön bestod till 1798. (S. Loimaranta, Erikssonien mystillis-separatistinen liike vuoteen 1745, 1941)