Freudenthal, Axel Olof (f. 12/12 1836 Sjundeå, d. 2/6 1911 Hfrs), filolog [språkforskare] och politiker, fil. kand. 1859. F. växte upp i nyländsk herrgårdsmiljö och inskrevs 1854 vid Helsingfors universitet. Nationsinstitutionen hade på högsta befallning några år tidigare förbjudits, men detta hindrade inte studenterna att bilda "kotterier" eller större sammanslutningar, de illegala student-"afdelningarna". Den ledande riktningen, modeideologin, bland studenterna var en blandning av fennomani och liberalism. Liberalismen var för den av tsarismen undertryckta studentungdomen en självklar lärosats. Motsättningarna kom därför i stället att gälla svenskt och finskt.

På grund av både miljön och sitt tysksvenska ursprung kunde F. inte sympatisera med tidens fennomanska strävanden. Den nyländska avdelningen diskuterade språkfrågan och fann J.W. Snellmans tes om "en nation, ett språk" (andra sagesmän tillför uttrycket den betydligt äldre A.I. Arwidsson) helt naturlig. I nyländska kretsar härskade trots det starka allmogeinslaget bland nationens medlemmar den fennomanska andan. Avdelningens protokoll, en av den svenska nationalitetsrörelsens dyrgripar, ger besked om stämningen. Vid ett "historiskt" sammanträde 25/4 1858 framkastades frågan: "Är nyländska allmogens assimilation med den finska att förutse och äro vi berättigade att söka befordra densamma?" Frågan togs ånyo upp den 2 maj och då upplästes F:s märkliga inlägg: "böra vi önska den Svenska nationalitetens undergång här i landet och dess sammansmältning med den Finska?" F. protesterade och framkastade att vi "böra motarbeta densamma (dvs. sammansmältningen) genom den svenska befolkningens höjande i bildning och genom att lära den inse att den, fastän i politiskt hänseende ett (artikelförf:s kurs.) folk med det finska, likväl nationellt vore en gren av den skandinaviska stammen, emellan vilken och den finska den sålunda skulle komma att utgöra en förbindande länk i framtiden, då Finland såsom den fjärde staten anslöte sig till Skandinavien, den enda tänkbara självständiga ställning för Finland". I dessa ord framförs både svenskhetsrörelsens program och ett nytt geopolitiskt program för Finland. Det sistnämnda hade redan vagt dryftats av 1840-talets studentradikaler, men först i F:s normgivande inlägg i avdelningens organ Nylands Dragon ligger det skisserat, som skulle förverkligas 1917—39.

Originaliteten i F:s "svekomani" har inte erkänts t.ex. av L.A. Puntila, som i sin 1944 utgivna avhandling om svenskhetsrörelsen i Finland hänvisar till en rad skandinavistiska chauvinister och "finskätare", ss. Carl Säve, P.A. Munch och August Sohlman. Härmed bidrar han till att dölja det faktum, att också Finlands självständighet (i någon form) stod den svenska språkrörelsens skapare nära. F:s skandinaviska och främst svenska kontakter bör inte förringas. Men likaså är det viktigt att känna det nyländska kotteri han tillhörde eller ledde, vännerna A.G. Pfalel, A.F. Lemström, O.R. Strömfors, V.L. Cajander, Selim Lemström, Edv. Tennberg, Abel Landén, J.R. Osberg och R. Salingre (de tre sistnämnda helsingforsare). Kotteriet utgick ur den nyländska och helsingforsiska medelklass, som skulle bli kärnan i den svenska nationalitetsrörelsen (bygdesvenskheten). Den hade djupa rötter i nyländsk allmoge eller i borgerlig köpmans- och hantverkarklass. Flera av kotteriets medlemmar kom i framtiden att redigera den s.k. vikingapressen, den svenska nationalitetsrörelsens språkrör. En annan sak är att den sedermera åter legaliserade nyländska avdelningen, den växande huvudstadens speciella "nation", under 1860- och 70-talets lopp tillfördes ämbetsmannaelement och aristokratiskt blod. Den bas F. lade hade ideologiskt ursprungligen inte med dessa kretsar att göra (kultursvenskheten jfr C.G. Estlander). I många år (1868—80) verkade F. likväl som nyländska avdelningens kurator och sedan en kortare tid som dess inspektor. Inom avdelningen utkristalliserades senare självständighetens idé, då F. redan dragit sig bort. Den finska historieskrivningen har till i dag underskattat betydelsen av denna kombination av svenskhet, skandinavism och ett fritt Finland, som F. en gång för över hundra år sedan klart uttryckt i den lilla småborgerliga studentavdelningens Nylands Dragon. Det profetiska i själva tidskriftens namn har t.o.m. blivit förborgat för de mindre lyhörda.

Men samtidigt vändes F:s håg i allt högre grad mot filologin. Att utforska svenskan i Finland blev för F., som 1866 förordnades till docent i fornnordiska språket och antikviteterna, ett livsbehov. Också Österbotten blev föremål för hans filologiska och folkloristiska intresse. Mellan F:s på tyska tryckta dissertation [doktorsavhandling] om Närpesmålet (1878) för den nyinrättade e.o. professorstjänst i svenska språket och litteraturen han innehade 1878—1904, och den av Svenska litteratursällskapet prisbelönta Vöråmålet (1889), föreligger en rad filologiska, folkkulturhistoriska och arkeologiska skrifter, som t.o.m. behandlar estlandssvenskan. På äldre dagar fick F:s forskarintresse en allt djupare historisk inriktning (Östgötalagen, 1895). Vid sekelskiftet tynade hans vetenskapliga verksamhet och i den aktiva svenskhetspolitik som ledde till svensk partiets definitiva grundande 1896 tog F. ringa del. F:s hustru, Edla Lovisa Winberg, kom från det svenska småfolk, vars förespråkare han var.

F. var ingen högt uppsatt storsvensk, ingen bullersam skandinavist, ingen politisk karriärist. Men bättre än många samtida ideologer, statsmän och kulturpolitiker insåg han Finlands ställning som "den fjärde nordiska staten" och det svenska språkets samband med landets presumtiva självständighet. (A. Lille, Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse, 1921; A. Mörne, A.O. F. och den finlandssvenska nationalitetstanken, 1927, A.O. F. Liv och gärning, 1936; L.A. Puntila, Ruotsalaisuus Suomessa. Aatesuunnan synty, 1944; H.E. Pipping, Den finlandssvenska nationalitetsrörelsens uppkomst, belyst på finska. Hist. tidskr. för Finland, 1944; Y. Nurmio, Taistelu suomen kielen asemasta 1800-luvun puolivälissä, 1947; G. v. Bonsdorff, Svenska folkpartiet I, 1956; M. Juva, Skandinavismens inverkan på de politiska strömningarna i Finland, Historisk tidskr., Sthlm, 1956; Finländska gestalter I, 1961; Y. Blomstedt, Suomen itsenäisyys. Aatteita ja hankkeita 1700-luvulta 1900-luvulle. Näkökulmia menneisyyteen, 1967; M. Klinge, Studenter och idéer 2—3, 1971—78)
S.-E. Å.


Uppslagsverket Finland (1985)
Sven-Erik Åström, pol.dr, professor.


Läs mer:
Gösta Ågren refererar till verk av F. i Nykarlebymålet Ett språkeri.