Snellman, Johan Vilhelm (f. 12/5 1806 Sthlm, d. 4/7 1881 Kyrkslätt), publicist, filosof och statsman. Hans föräldrar var sjökaptenen Kristian Henrik S. och Maria Magdalena Roering. Båda härstammade från Österbotten. S. gifte sig 1845 med Johanna Lovisa Wennberg, dotter till apotekaren Anders W. och Aurore Olsoni.

S. blev student vid Uleåborgs trivialskola och inskrevs 1822 vid Åbo akademi. Han ämnade studera teologi, men då man kunde bli prästvigd först vid 22 års ålder, beslöt han att även ägna sig åt humanistiska studier. Filosofin blev hans huvudämne. Hegel var då Åbo-filosofernas lärofader och hans läror blev bestämmande för S:s livsåskådning. S. avlade 1831 sin fil.kand.examen i Hfrs och blev 1835 efter fortsatta studier docent. Hans föreläsningar lockade inte många åhörare, men han var uppskattad av de österbottniska studenterna och var deras kurator åren 1834—36.

Under Åbo-tiden torde S. ha gjort sig förtrogen med A.I. Arwidssons fennomanska idéer. I Hfrs var han som medlem av Lördagssällskapet med om att grunda Finska litteratursällskapet 1831. När kejsar Nikolaj I besökte huvudstaden, talade S. till tsaren på studenternas vägnar. Han framförde bl.a. deras önskemål att tsaren skulle bereda det finska språket plats som skol- och ämbetsspråk. För detta mål skulle S. kämpa i framtiden.

S:s frispråkighet och ovilja att kompromissa beredde honom svårigheter vid universitetet. Då kansler förbjöd honom att hålla en föreläsningsserie ”Om den akademiska frihetens sanna natur och väsen”, beslöt han att företa en planerad studieresa till utlandet. Resan varade i tre år och blev av den största betydelse för hans filosofiska tänkande. I november 1839 kom han till Stockholm. Där umgicks han med flera författare och tänkare. Han skrev flitigt i tidningen Freja, som var ett organ för de radikala svenska författarna, och väckte uppmärksamhet, då han 1840 bemötte C.J.L. Almqvists tendensroman Det går an med sin motskrift Det går an. En tafla ur livet. Fortsättning. S. kunde inte acceptera Almqvists krav på fri kärlek, då han ansåg att äktenskapet var den grund på vilken samhället måste bygga.

Från Sverige fortsatte S. till Tübingen, där han vistades vintern 1840—41. Hans studier i Hegels filosofi resulterade i Versuch einer spekulativen Entwicklung der Idee der Persöhnlichkeit. På hemvägen stannade S. åter i Stockholm, där han i debatten om D.Fr. Strauss bok Das Leben Jesu förfäktade tankefrihetens idé på det religiösa planet. I Stockholm utredigerades 1842 Läran om staten. S. ansåg staten för människoandens högsta uppenbarelseform.

Efter hemkomsten var S. tvungen att ta anställning som rektor för Kuopio högre elementarskola, men vid sidan av skolarbetet redigerade han tidningarna Maamiehen ystävä och Saima (1844—46). Saima (se d.o.) blev en banbrytare för vår moderna tidningspress. I dess spalter behandlades ekonomiska problem, skolfrågor, kvinnans ställning och pressfriheten, men ämnet framför andra var nationalitetsfrågan. Landets framtid var enligt S. beroende av att dess finskspråkiga befolkning blev medveten om sin egenart och sina kulturella förutsättningar, att den fick en egen nationallitteratur och att dess språk fick en erkänd ställning i samhället. Om inte den svensktalande bildade klassen gjorde den finskspråkiga kulturens sak till sin, var Finlands framtid ytterst osäker. Ryskan skulle då förr eller senare ersätta svenskan som landets officiella språk. S:s samhällskritik ledde till att Saima 1846 indrogs.

S. återvände 1849 till Hfrs och blev där efter Alexander II:s tronbestigning professor i morallära 1856. Hans angrepp på skandinavismen och på de finländska emigranterna i Sverige förbättrade hans anseende hos de makthavande. Dåvarande chefen för finansexpeditionen, Fabian Langenskiöld, uppskattade hans artiklar i ekonomiska frågor. S. efterträdde 1863 Langenskiöld som finanschef. På hans initiativ utfärdade kejsaren samma år det manifest som gjorde finskan jämställd med svenskan (se nationalitetsrörelserna, del 2, sid. 398). S. fullföljde Langenskiölds myntreform, som 1865 gav Finland ett eget mynt i mark och penni. Han ställdes på hårda prov, när följderna av missväxten 1867—68 skulle övervinnas, och måste kort därefter dra sig tillbaka från sin post. Som lantdagsman förordade han på 1870-t. att allmän värnplikt skulle införas. År 1880 angrep han det liberala partiets program, som gick i språkförsoningens tecken, och bidrog därigenom till detta partis upplösning.

S. var inte blott målmedveten, stridbar och viljestark utan även sträng och oförsonlig. Han lät inget hinder stå i vägen för det mål han fann viktigare än allt annat, den finsknationella tankens seger. S. är en av de statsmän som lade grunden till det självständiga Finland. Adlades 1866. Se även Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. S:s Samlade arbeten utkom i tio band 1892—98, en finsk översättning, Kootut teokset, i tolv band 1928—33. En ny, med vetenskapliga kommentarer försedd utgåva av hans samlade arbeten har förberetts sedan 1982; enligt planerna skall den utkomma i en svensk och en finsk upplaga under senare delen av 1980-t. S:s brevväxling med Johan Jakob Tengström åren 1843—49 publicerades 1907, och 1928 utkom hans brevväxling med hustrun (i original och i finsk övers.). Johannes Salminen utgav 1981 boken Snellman i urval, där S. lanseras som en av de stora svenska prosaisterna under finländskt 1800-tal (han skrev uteslutande på svenska). (Th. Rein, J.V. S., 2 bd, 1895—1900, sv. o. fi., 4:e ii. uppl. 1981; A. Meurman, J.V. S., 1901, 2:a uppl. 1916; E. Vest, J.V. S., En biografisk studie, 1904, J.V. S i Tübingen, Finsk Tidskrift 1906; H. Lehmusto, J.V. S ja hänen asemansa Hegelin koulukunnassa, 1923, S. kasvatusopillisena ajattelijana, 1926, J.V. S ja suomalaisuus, 1935, Kansallisfilosofimme aatemaailma, 1953; J. Teljo, Valtio ja yhteiskunta Snellmanin valtiofilosofiassa, 1935; E.N. Tigerstedt, Ur Snellmans docentföreläsningar, Hist. o. litt.hist. studier 21—22, 1946; J.E. Salomaa, J.V. S., elämä ja filosofia, 1944, 2:a rev. uppl. 1948; R. Palmgren, Suuri linja, 1948; S. Haahtela, J.V. S ja kansallisuusaate, 1956; P. Airas, Yksilö ja hänen suhteensa yhteisöön J.V. Snellmanin historianfilosofiassa, 1956; K. Kare, Näin puhui S., 1960; H.E. Pipping, Från pappersrubel till guldmark, 1961; C. Borenius, Isoisäni J.V. S., 1968; E. Ekelund, Finlands svenska litteratur 2, 1969; V. Niitemaa, J.V. S und die Schweiz, 1970; I. Havu, Snellmaniana, 1970; R. Wilenius, Snellmanin linja, 1978; J.V. S ja nykyaika, red. K. Huovinmaa, 1981; K. Skyttä-P. Skyttä,Tuntematon S., 1981; J. Kuisma, Snellmanin ja Alkion aatteet ajassamme, 1981; P. Lappalainen, J.V. S., kansallinen herättäjä Kuopiossa, 1982) O.N.