| | (Insändt.) Vid Nykarleby älfv. De
friska fläktar susa
I sköna sommarsalar
Och silfvervågor
brusa
Igenom väna dalar,
Där hjältekungen höga,
Kung Gustaf Adolf, gick,
Och med sitt milda öga
Stor skönhet
skåda fick. Den milda kungahjälten
Såg blanka fjärdar,
sjöar,
Hans blick for öfver fälten
Till väna sund
och öar.
På vallen, klädd i grönskan,
Vid älfvens
muntra våg,
Det var hans höga önskan,
Att där en
stad man såg. Som konung Gustaf andra
Bröt fram på
ärans bana,
Vår jättevåg ses vandra
Vid tusenårig
fana.
Dock, hur mot fasta vallar
Hon hvälft med makt och mod
Högt ädla sången skallar,
Som fostrats vid dess flod. På
motsatt högra stranden,
I väna, ljusa salar,
Där blickar
högre anden
Utöfver skumma dalar;
Där fostras kämpar
unga
För ljusets hälga fäjd;
Där unga skaror sjunga
Om ljusning i vår näjd. Som tusen källsprång ila
Till blanka fjärdars dyning
Och i dess glans sig hvila
Vid lugna
dagars gryning,
Skall andens gåfvor, väkta
Vid älfvens
höga sång,
På ljusets valplats fäkta
Dess gryningstid
så lång. Gud skydde älfvens stränder
Och hägne
hjältens minne!
I alt hvad sker och händer
Gif alla ädelt
sinne!
Vårt fosterland, det kära,
Gud styrke med sin makt!
Gif att vi tåligt bära
Hvad än oss blir pålagdt. |