|
I
Österbotten
— „Well“, sa' Karl-Jutt,
han spotta' i brasan,
— „well, det är nöjsamt här
hemma ändå,
när man kommer som jag till åren.
Men
är jag all right emot våren,
så går jag väl ut
för ett år eller två“.
Han makade bränderna högre
i spiseln
så gnistorna stänkte,
och lågorna lyste på
koppar och fat,
på sparlakanssängen och kistan, som blänkte
inunder Cunardlinjens stora plakat. — „Då fara vi kanske
i följe“,
sa' Mårtas- Jepp, och så drog han ett bloss.
— “Hårdt är här hemma med jorden slåss.
Bror
min och jag, vi gå ned till Transvaal,
kanhända du följer
med oss“. — „Nej, jag har fått nog af att drilla i
bergen
och runna i dammet en borrmaskin
med ett kaffersvin
så
svart som hin håle till färgen.
Det är bättre på
toppen vaska.
Jag tror, jag vill gå till Alaska“. Så
talte de samman om vänner, som råkats
i New-York, i Cape Town,
på Melbournes kaj,
och talte om helblod och halfblod och niggers
och om mörka maori på Havaj. Men jag hörde det godt:
ur allt, hvad de talte om stort eller smått,
om allt hvad de sett
om allt hvad dem händt,
steg klangen af pund och af dollars och cent. I
spiselpelarens skugga
satt sonen i huset och sög på sin snugga,
— en halfväxt pojke på sjutton år. —
Jag frågte:
— „Kanhända du reser, du äfven, i vår?“ —
„Hm. Far jag, så far jag i nästa vecka.
Jag tänker, jag
ska' väl jag också åsta'
till Afrika eller Amerika“. Men
Jutt såg på sonen:
— „Nej, gå du till Zeeland,
för farbror din där, han har gjort det bra“. |