Hemfärden


Allt har han stuvat och ställt, försiktigt ordnat och jämkat,
aktat glasburken väl, ställt upprätt en sak och en annan
varligt på sida lagt, så griper han tömmen och lättad
kliver på lasset han upp, den präktige drängen Johannes.
Hemåt, hemåt igen! I barkade sinnet en ovan
bubblande känsla får makt. Högtidlig är den men ändå
uppsluppet glad och fri, den är trygg och vilsen tillika,
sjunger, porlar och gnyr, som om tryckande fjättrar nu äntligt
sprängdes och våren kom med tjällossning re'n i december.
Julafton är det i dag! Som sista bestyr före helgen
gammeldrängen har fått att med trogna Bläsen som sällskap
forsla från staden ett lass med gåvor och gotter och grannlåt,
tingade redan förut, att högtidens glädje förhöja.


Undangjort är nu allt. På gnisslande gator Johannes
mödosamt släden styr, hoppar av och bestiger den åter,
rättande sig efter snön, som än tryter och än är tillräcklig.
Ögonen öppna så visst får man ha i den myllrande staden,
väl om man klarar sig hel undan snoende bilar och lyckas
få sig en ilande skymt av livet omkring sig och prålet,
snappande än en bild av mänskor i jämmerlig brådska,
lastade med paket och med ånga ur munnen, än åter
kastande kvickt ett öga på fönsterbjäfset och glittret.
Lugnare blir det dock snart. Över förstadens fridsamma trähus
björkvedsrökarna stå så granna mot välvande himmeln,
dagen till ära klar. När så omsider Johannes
åkrarnas vidder når, han halvvägs känner sig hemma.
Bilar möta ju även här, men så vilsamt och saligt
sinnet slaknar till ro när av viddernas stillhet det famnas.
Snuggan Johannes får fram. Så högra benet han skjuter
vant över slädens kant, som en gammaldags körkarl det anstår.
Ännu en mönstrande blick över lassets berg och Johannes
redo är för sin färd, sin begrundan och andakt i helgens
värnande frid. Han sjunker behagligt och lätt i det gångna.
Mödor och fröjd leva upp, när han minnes det år som nu ändas.


Segt höll sommaren stånd. Det sken och var grant ännu länge
sedan november gått in. Visst föllo ju löven anefter,
följande gammalt bruk, men värmen låg envist i luften.
Ja, följt med har han nog, Johannes, det veta då alla,
spejat har han och spått. I fönstergluggen var morgon
frejdigt med vindande blick, lik skruven som envist sig borrar
fram i det hårdaste trä, han trotsat mörkrets gardiner,
isblommors skymmande prakt, ja, själva det åldrande ögats
svaghet och vrenskande art för att skaffa sig visshet om dagens
blivande väder och vind. På samma sätt städse han spanat,
.aktgivit, prövat och dömt och ingenting hållit för ringa.
Nu ock ett svep av hans blick från hästens länd ut mot fälten
fångar vid diket in ett snår av albuskar, kala spretande över snön.
Så tydligt han minns hur de senast
tedde sig för hans blick, liksom nu från lasset besedda.
Första advent var förbi, men med sommarens färgrika trasor
flaggade tappert de än, om ock skruden var riven och fläckad.
Milt var det även och klart som en vilande dag i september.


Detta och mycket mer i Johannes' sinne uppstiger
lätt som ångor och rök, där makligt utsträckt han sitter,
krönande lassets förråd, med en värmande hösäck som ryggstöd.
Slädens glid är så mjukt, den pinglande bjällran så vänligt
tonar i snöbygden ut, och ser man bakom sig så blänka
medspårens glättade band som strängar mot hastande dagen.
Jämt stiga bilder upp och flätas behagligt med andra,
glömda i samma nu. Ett återsken deras ässja
breder i denna stund på Johannes' anlet: ett löje
skamset men tryggt sig sträcker från öra till öra. Han ser sig
sådan i höstas han stod en morgon när bräckliga isen
lagt sig för första gången på vägens pölar och konstfullt
format bryggor och band, spetsmönster och mjällvita bälten,
löpande kors och tvärs. Ja, besynnerligt hade det tett sig.
Glömsk av sin ålder Johannes på pojkvis böjt sig att skåda
undret på närmare håll, som om slikt ej tillförne han varsnat.
Foten, med klumpiga stöveln beklädd, han därpå helt varligt
satt på glashusets tak som en prövosten för miraklets
sanning och hållfasthet. Ja, så barnslig ser sig Johannes
denna flyktiga stund, medan löjet kröker hans läppar.


Dock, den isen gick och många efter den därtill.
Pojkarna hade behej var gång den tunnaste hinna
lade sig lockande klar över hemsjöns vikar och grynnor.
Prövas måste den ju! I mjugg ler Johannes ånyo
— mycket tarvas ej därtill i dag — när i minnet han skådar
alla de kvistar och småting, de vedträn och duktiga stenar,
vilka som spejare sändes ut på den farliga ytan
innan man, först en och en, så i jublande flockar beträdde
bågnande spegeln och tog sitt förlovade land i besittning.


Kom så äntligen snön, det vill säga den riktiga, trogna,
inte de svärmar och svep, de ynkliga sursinta skurar
vilka sig åtrade strax, när de givit ett halvgånget löfte.
Nu dåsa fälten på gammaldags vid, under ulltjocka fällar,
skogarna tyngas av snön och man känner att helgen är inne.
Veckovill ingen nu är. Allt har gått till punkt och pricka
såsom han spådde i år, den slaskande ärliga Anders.


Sjunken i minne och dröm, i syner och tankar Johannes
hembyns fält redan nått, som en ost på en tallrik utbredda.
Skymningen sänker sig mjuk. Långt borta i kanten där skogen
mörknande tager vid urskiljes en glimmande räcka
varma, festliga ljus. Nu börjar man helgen i gården!
Bläsen frustar förnöjd, får fart och i samma stund bjällran
faller in i galopp, så otåligt glad, och Johannes
nyss i det framfarna sänkt, känner åter en barnslig förväntan
spritta i styvnad kropp och tvinga hans tunga till joller,
skämt och förtroliga ord med den dragande vännen. Snart lyser
fönstrens rad på ett stenkasts håll och man svänger vid grinden.


Kommen till bastun Johannes sitt åk håller in. En förrättning
har han här att begå. Just här där det hamrades fordom,
glammades, sjöngs och sprangs innan helgen begynte. Betänksamt
gräver han i sitt lass och får fram en flaska.
Hans eget bidrag till högtidens glans. Han för den till munnen och blickar
upp i den svartnande skyn. Och han tycker sig skåda en stjärna,
fyruddad, färgrik och stor. Och han minnes hur här invid bastun,
ångande då som nu, man reste julstjärnestången,
huggen och forslad hem under jubel, ty den var den längsta,
rakaste julstjärnsstång i byn varje år. Och han minnes
glädjen när stjärnan gick upp och genom de oljade pappren
ljusen spredo sitt sken och på alla gårdar i nejden
stjärnor brunno som här och man visste att julen nu ingått.
Sålunda styrkt i sin själ av minnet och sällsynta nektarn
griper han tömmen igen och vandrar med tindrande ögon
tätt vid sitt julklappslass mot elektriskt strålande fönstren.


[Sju-uddig Nykarlebystjärna.]



R. R. Eklund
(1940) Du stallbror med Gud.



Läs mer:
Innehållsförteckning till Nykarlebystjärnan.
(Inf. 2006-11-18, publ. 2006-12-11.)