.En blind mans berättelse i Nykarleby


Den som inte kan se
fäster sig så mycket mera
vid ljuden som han hör.
Jag minns vad jag hört under sexti år.

Först det vanliga:
Vintervinden som ylar i skorstenen
och mellan knutarna.
Staren som sitter och pratar i björken
om vårkvällarna.
Tranornas trumpeter höst och vår.
Åskan som rullar över himlavalvet
då och då.
Sommarvinden som susar så stort i lövet.
Svalornas fridfulla verser.
Kyrkklockornas klang söndagar och helgdagar
vid bröllop, själaringning och begravning.
Dansmusiken om lördagskvällarna från lokalen.
När de dansar.
Men det finns annat:
Forsen som tystnade
och tvingades in i trådar
som sjöng ibland
eller var det forsen som sjöng i dem
— fint för det var trångt.

Skotten som hördes från skogen.
Inte ett och ett som när de jagar
utan flera på en gång.
Och man visste att någon dog.

Bilarna som började
dundra förbi om natten.
Vem färdades på den tiden i bil om natten?
Bara de som inte ville färdas om dagen.
Det sades att de körde med släckta lyktor.

Jag minns självständighetens tjugoårsfest.
Raketerna som sprack och knallade
oppe i skyn.
Fräset när de sändes i väg.
Och ljudet av skyddskåriststövlarna
som sprang och tog betäckning
var gång en raket tänts på.

Skramlet av hundra kärror
en höstkväll trettinie
på den frusna vägen till stationen
och kriget, som började sedan.
Så åren med soldatsånger
och taktfast tramp på vägarna.

Bomberna som föll en kväll.

Så kom de fredliga åren.
Motorljudet ökade och blev till vågbrus.
Flygmaskinerna har börjat låta annorlunda.
Och klappret av hovar är borta.

Nu är det som om vågbruset hade mattats av lite.
De säger att det är dåliga tider.
Att det är många som inte längre kan leva i Finland.

De säger det, de som ser.
Jag som ser med hjärtat säger:
Nog måste vi kunna leva i Finland.
När stararna, svalorna och tranorna kan.
Men vi måste tänka efter
och tänka efter ännu mera än vi har gjort.
Fundera och planera.

Och kanske göra klarare för oss
vad som är viktigt.
Som kanske att man får finnas,
ha vänner att höra ihop med, bo någonstans,
att man får arbeta med någonting,
äta lagom mycket, och att man inte behöver frysa.
Att man får sitta och tänka.

Ja, det är nu ungefär det
som svalan gör verser om.
När jag sitter här i kvällssolen
och lyssnar på henne.



Lars Huldén (1979) Dikter vid särskilda tillfällen. Ur Sagan  om Sköna,  radion i  december 1977.
Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2010-03-24, rev 2010-03-24.)