På
bron
I
Då våren kom och drivan smalt
och vi blev våt om skon,
då ljöd en dag ett glädjerop:
Till bron! Till bron! Det var en oförgätlig syn
den dag, då
isen gick.
Med spänning följde vi från bron
med allt,
som försiggick. Med väldig kraft, obändigt vild,
i våldsamt
raseri,
slet älven alla vinterns band
för att igen bli fri. Det
gled en ständig ström av flak
fram invid kvarnens hörn;
de sögos in i forsens skum
och tog mot stenar törn. Men stenen
höll och vattnet sjöd
i skummande kaskader.
I väg igen!
Framåt! Framåt!
i långa ystra rader. Där reste
sig liksom på trots
på kant ett jätteflak,
sögs
ned igen och slungades
mot bron med väldigt brak. Vad det var skönt
att varje vår
på denna bro få stå,
då allting
jäste ungt och starkt
och himlen lyste blå!
II
Efter många, många år
står jag här igen
för
att se på forsen,
min forna barndomsvän. Nu är jag icke
ensam,
barn och blomma är med,
nu är vi tre som titta
över
räcket ned. Nu är forsen borta
— man har byggt en damm.
Lugn mellan gröna stränder
flyter älven fram. Vacker
var du fordom,
när du kokande sjöd,
när över stenarna
sprutade
skum likt jäsande mjöd. Vackrare är du kanske
i ditt nya skick,
när du speglar skyarna
för vår undrande
blick. Nu, när du icke mera
brusar yr och vild,
mötas
himlen och jorden
i din spegelbild.
III
Här på
denna bro en gång
skall jag kanske stå,
lutad emot räckets
kant
gammal, böjd och grå. Älven flyter mörk och
trög,
livlös utan glitter.
Kal står stranden. Borta är
sommarns fågelkvitter. Men jag har en tröst ändå:
när jag lyfter blicken upp,
ser jag kyrkan strax intill
gul med torn
och tupp. Och min barndomsgata
ligger vänlig här.
Gatan,
som blott med åren
blir mig alltmera kär. Kyrkan och barndomsgatan
aldrig glömmer jag dem,
de, som i alla skiften
visat mig vägen
hem. |