|
Kägelpartiet
En
trädgård med höga gärden.
I den ett sällskap,
som är
blott delvis af denna världen.
En kägelbana
af furu.
Vi träffats, jag vet icke när,
och börjat,
jag vet icke huru. Och nu är det jag, som skall slå.
Jag väger klotet i handen —
jo, banan är rak; men Fanden
står krokig af skratt och ser på.
Vårherre är
med oss också,
en smula högtidlig och tvungen
i
sällskap med mig och min vän.
Jag ropar: »Nu fäller
jag kungen
och alla hans närmaste män!» Då
talar Vårherre ur skägget
med särskild tonvikt och skärpa:
»Bör så jag förstå dig, att ägget
vill
lära hönan att värpa?
Hvem skapade allt hvad du ser?
Hvem skapade kungen och trålen,
och gaf den s. k. själen
till allsköns vanvård åt er?
Du jublar för tidigt
och ler:
nu fäller jag kungen och alla
hans främsta
förtroendemän!
Jag säger dig:
inte än!
det där har jag att befalla.
Det är
på Fandens förslag
jag satt dem att styra och ställa,
och således är det jag,
blott jag, som äger dem fälla.
Och särskildt en man af pennan
bör hålla sig strängt
till sitt.
Jag sköter nog själf om mitt —
och
klotet går aldrig i rännan.
I sinom tid, när jag vill
förklara mig för mina kungar,
jag klämmer antagligen
till,
så hela byggnaden gungar.
Men det tyckes ingen
förstå.
Nu tar jag ett klot i handen,
ett litet
skrämskott ... seså,
om banan är rak blott» —
Fanden
står krokig af skratt och hör på. |