T R Ö T T A  T R Ä D

Natt, som vi väntat, väntat länge, slute
mörkret omkring våra kronor tätt!
Stormen vilar icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
och i branten stå vi, långt ute, längst ute.

    Bryt våra stammar, storm, och bryt de sista
rötternas motstånd i gammal jord!
Natten förråder det icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
endast det: att brista, ej böjas . . . blott brista.

    Vågor, som härjat grunden, gören vida
gravarna, gören stort vårt fall!
En gång skall stormen tystna,
en gång skall natten ljusna —
oss väntar ingen morgon,
oss, som tröttnat att i storm stå, mot storm strida.