Kring urtidskumlets gråa krön 
ej rörd av vård och ans 
står enen doftande och grön 
i gles och risig krans. 

Den enda blom, som spirar upp 
ur hölstrets bistra grus, 
en doftlös, torr och blekröd grupp 
gnaphalium glimmar Ijus. 

Här sjunger vindens friska röst 
sin sång i blåsig vår, 
och vid och hög i frostblå höst 
den klara luften står. 

En öppen plats med vindars sus 
och tranors gälla rop 
i vårlig vidd, då dalens sus 
sig ty för tätt ihop.


Joel Rundt (1920) Den stilla ån.