Nykarleby

En stad, kanske efterbliven,
men vacker och glad i färg.
Du ser den liksom omgiven
av höga osynliga berg.

Som en dröm, en ouppfylld önskan 
i de vita syrenernas ljus
den ligger inbäddad i grönskan
med sina gårdar och hus.

Den håller ej stora fester,
den är ödmjuk i sin själ.
Men gärna den tar emot gäster,
och alla behandlar den väl. 

Det är stundom här litet rabalder, 
för det mesta rent kommunalt. 
Men det stör ej konstnärer och skalder,
som orten till hemvist valt.

Kring minnet av Knape och Gånge
är det redan ganska tyst.
Och farbror Zachris är fången
i en park som en tråkig byst.

Där forsens skumpärlor dugga
sitt finaste silverstänk,
ser du Mikael Lybecks skugga
med broderns på en bänk.

Och Tomas Indal ses dröja 
vid älven ej långt därifrån.
Och strandängens tuvor röja
inslumrad en "konungason".

Men de som här bo, vad leva
de av? En ko och en äng,
ett potatisland och en skreva
med blommor, en morotssäng.

Vid älven ha de en lada
med sommarens doftande hö. 
Så leva de nöjda och glada
sitt enkla liv, tills de dö.

Som fordom i esplanaden
gå korna ännu i dag. 
Så ha de i sekler gett staden
dess lantliga behag.

Den har den egentliga styrkan
i sin vardagsekonomi, 
i sitt kraftverk — och i kyrkan
och älven sin poesi.

Och skolor har staden fyra,
för övrigt är den rik 
på psaltare och lyra
och seminaristromantik.

Ett rykte om en förlovning
lär som bäst i staden gå.
Med beundran för rik begåvning
den gett ja åt Sollefteå.

Original och lustigkurrar
fanns det gott om i staden förr.
Nu för en järnväg man hurrar
vid en oviss framtids dörr.

De gamla släkterna sova
sin sömn vid Ragnörns fors.
En eftervärlds fattiga gåva
är en lutande sten och ett kors. 

Så ha vi i dessa dagar
sett dig, Nykarleby
Snart nog en höstvind jagar
över dig sky på sky.

Och mörker och blåst och väta
fördunkla dina behag.
Men vi, som sett dig förgäta
visst ej dina soliga drag.

Inför modersmålets förvandling
blir icke du obstinat.
Din paroll är: god behandling
av gäster och rikligt med mat.

Så anspråkslös än din hållning 
och ringa du synes dig själv, 
finns det något av skygg förtrollning
hos dig, din värld och din älv.  

Vad allt du än nödgats lämna
i dina önskningars rad,
städse skall dikten dig nämna,
de vita syrenernas stad.