Den första snön

Det var så mörkt kring fält och dal
      och öde blomstergård,
och jorden låg så svart och kal
      och känslolös och hård.


Då föll, en frisk novembernatt,
      den första hvita snö,
och det blef ljust och godt och gladt
      kring fält och dal och sjö.


Min flydda flicka mindes jag,
      min vän i forna dar;
hur likt en tung novemberdag
      mitt lif alltsedan var.


Vi möttes ju en dag igen,
      en kulen, kulen höst;
då låg mitt hjärtas forna vän
      invid en gubbes bröst.


Sin tro för guld hon sålt, min mö,
      hon sålt för rang sin ed;
då föll den första hvita snö
      uppå mitt hjärta ned.


Det var så friskt och kallt, och snart
      min harm blef marmorhård;
och nattens stjärnor skeno klart
      på öde blomstergård.

2 November.


Zacharias Topelius, 1844 Sånger I.


Läs mer:
Kommentar av Karl Bruhn.
(Rev. 2007-06-22.)