Julefrid


Det mörknar. Mot stränderna hafvet slår,
och lyktorna flämta i kvällen.
Den eviga natten vid portarna står;
men lifvet det trampar sitt nötta spår
och tänder sin brasa på hällen.
Det sopar sitt hus,
det fejar sin lampa,
det dukar sitt bord, och det fyller sitt krus.


O, banna ej glädjen i festliga lag,
när julen oss ringer tillsamman!
Förunna åt mödan att hvila en dag,
åt sorgen att andas med lättare drag
vid skenet af husliga flamman!
Låt lyckliga små
kring klapparna jubla!
Åt kärleken unna att gifva och få!


Ja väl. Låt oss glädjas en flyktig sekund,
allenast ett fäste vi finne!
På rullande klot ha vi murat vår grund,
och mörkret därute det står i förbund
med själarnas mörker härinne.
Glöm sorger och strid,
var fri, och var lycklig!
Men säg mig: hvad vet du om julens frid?


Säg, sitter han alltid vid rågade bord?
Trifs han i butikernas äflan?
Och gästar han alltid de glada på jord?
Hörs alltid vid festen hans lugnande ord?
Och bor han i klapparnas täflan?
Gick aldrig han än
från julens predikan
så gäspande tom, som han kommit till den?


Du sanna, du djupa, du heliga ro,
som svalkar odödliga andar
och bygger af böner din himmelska bro
från mödan till hvila, från tviflet till tro
och sötma i sorgerna blandar,
du strömmar hit ned
till allt och till alla,
allenast din herre och konung är med.


Där
nalkas den lyckliga julen så gladt
med fridspalm i signande händer;
där bär han åt arme och rike sin skatt;
där tindrar hans stjärna i mörkaste natt,
och ljusen i granen han tänder;
där binder han krans
för ungdomens lekar;
där strålar hvart öga i konungens glans.


Men där ej hans konung är bjuden till gäst,
där vissnar den grönskande granen;
där grumlas i bägarens botten en rest;
där ändas i armod den rikaste fest;
kring knutarna hviner orkanen,
ljusflammorna dö,
och kronorna slockna,
och natten ser in genom rutornas snö.


Den törstande anden i människobarm
han söker beständigt sin källa;
han kysser förgäfves i nöjet sig varm,
han sträcker mot ändlösa rymder sin arm
och vill icke vingarna fälla;
allt vill han förmå,
han rasar i uppror,
förnekar, förtviflar, men törstar ändå.


Då lyfter han ögat mot himmelens rand,
där ljusnar en strimma i söder;
hon dagas i dödens och skuggornas land,
hon växer, hon klarnar vid hafvets strand
ny vår hon ur sorgerna föder.
Högt, högt i det blå
uppstiger ur natten
ett konungsligt barn i en krubba af strå.


Det värmer, det lyser i världens höst,
det går genom släkten och tider;
den törstande anden förnimmer dess röst,
ödmjukar sig, känner sin eviga tröst
och finner sin källa omsider.
Nu ändas hans strid,
nu går han till klarhet,
nu randas hans jul, och nu vet han sin frid.


Och klockorna ringa från år till år,
och änglarne sjunga Guds ära.
Ny dag är uppgången, och natt förgår,
det eviga ljuset vid portarna står,
fridskonungen är oss nära.
Han kommer till allt
som törstar och lider;
ja, kom, Herre Krist, i
din barngestalt!

Tr. 22 December.



Zacharias Topelius (1883) Sånger IV.