Mina
aspar
De stodo höga vid älfvens branter,
de voro
vindarnas musikanter,
de läste bön för den tysta fläkten,
som gick att somna i aftonväkten,
och när han vaknat till dagens
kvalm,
de sjöngo åter hans morgonpsalm.
De voro gamla,
men ungdomssköna;
jag sett dem gula och åter gröna,
i
alla dagrar som ljuset formar,
i fågelsånger och vinterstormar,
i sol, i skugga, i månens sken,
med silfverglans öfver stam och
gren.
De voro vittnen till barndomslycka.
När skolans lexor
hört upp att trycka
och pilten kom till den kända hamnen,
då
tog han dem, näst sin mor, i famnen;
men alltför kort var hans unga
arm
att sluta om deras hårda barm.
Han klängde munter,
som ekorrn hoppar,
att rista runor i stam och toppar.
Han satt där
länge, han satt där ofta,
när luften kändes af rosor dofta.
Han
lärde där, utan pet och bråk,
naturens hemliga teckenspråk.
När
älfvens forsar i strida strömmar
för stranden biktade segerdrömmar,
då
hördes asparnes sus dem svara
och nattens gåtor för dem förklara.
Snart
stämde trasten sin ton däri,
och luften svällde af harmoni.
Tag
allt det mildaste i naturen,
tag rönn- och häggdoft, af vinden buren;
lägg
aftonskyar i vattenspeglar;
tag vår och kärlek, som allt beseglar;
väf
detta samman i sommarljus,
och låt det sjunga i aspens sus!
Jag
plockat visor, jag samlat frågor
från hedens ljung och från
hafvets vågor,
från forsens brus och från lärkans tunga,
men
mina aspar ha lärt mig sjunga.
Du, som har älskat ett lyckligt hem,
jag
ber dig, minns med din vänskap dem!
24 Januari.
Zacharias
Topelius (1878) Sånger III.
Från Finna.fi, Familjen Zachris Topelius arkiv, SLS.
(Inf. 2024-02-04.)
Läs mer:
Asparnas
kärlek av Zacharias Topelius.
(Inf. 2006-12-19.)