|
Min
moder
Var finns en kärlek, som intill döden,
står
oförändrad i alla öden,
som likt Guds ängel övervakar
och fordrar intet, men allt försakar?
På denna jorden finns endast
en:
en moders kärlek är det allen.
Allt band är själfviskt,
som hjärtat binder:
den kyss, som bränner på brudens kinder,
den
hulda famn, som en syster räcker,
den späda arm, som oss barnet sträcker;
vår
bäste vän har en lön sig drömt:
en moder ensamt har det
förglömt.
När minnes hon i de långa åren
den
tunga smärtan, den heta tåren,
sin ungdoms vår, som ej fås
tillbaka,
och dagens möda och nattens vaka
för detta barn, som
hon älskar mer,
ju mer hon allt för dess lycka ger?
Och
hvem kan gifva hvad hon oss skänker?
Den första tanke som barnet
tänker,
den första bön som dess läppar stamma,
den första
kärlekens rena flamma,
den första maning för rätt och dygd,
för
sanning, frihet och fosterbygd!
Och vi, hvad gifva vi henne åter?
Ack,
mången sorg, som hon ömt förlåter,
vår svala kärlek,
åt flera delad,
vår omsorg, ofta förströdd, förfelad,
ej
ens vår åsyn är hennes tröst:
bon lämnas ensam i
lifvets höst.
Och dock hon följer med sina tankar
det vilsna
barn, som i världen vankar,
och hennes bön, som en ängels fackla,
går
klar framför oss, när stegen vackla,
och lyser vägen med Kristi
tro
och banar stigar och bygger bo.
Välsignad vare en sådan
moder!
O, det är sötma i tårefloder,
det är en hugnad
för alla tider,
att i det själfviska lifvets strider
få
rota sig vid en sådan barm
och af dess kärlek få kyssas varm!
Så
löna, Gud, hvad ej vi förmådde!
Det var ditt frö hon i
tiden sådde,
det är din kärlek, den evigt höga,
som
speglar sig i en moders öga,
och därför känns som en sol
gått ner,
när detta öga ej strålar mer ...
|
