Nykarleby seminarium
för folkskolans lärare

För våra ögon står ett Herrens under,
och om vi tiga, måste åkern tala
och lian vittna här i skördens stunder
om Honom, som kan tukta och hugsvala.


Ty engång skola våra barn förtälja
för sina barn, hur detta land var öde,
när frosten kom att tegens gröda svälja
och jorden uppslök hundratusen döde.


Och åter skola våra barn förkunna
hur Herren Gud sin gissel tog tillbaka
och lät oss, som från döden återvunna,
så oförväntadt lifvets lycka smaka.


Så skola vi vår Gud och Fader lofva
i lust och nöd, från släkte och till släkte,
och bruka rätt hans oförskyllda gåfva,
när han från döden oss till lifvet väckte.


Nu, när välsignelsen som manna regnar
på alla fält, när gröda utan like
den glade åkermannens ögon fägnar,
nu skola vi så plantor för Guds rike.


Nu skola vi bereda såningshusen,
där åkermännen gå åt norr och söder
med ädla frön och lära många tusen
att tjena Gud och gagna sina bröder.


Vi öse icke ur de usla brunnar,
där vårt förnuft af Gud står öfvergifvet;
vi så uppå hans grund, som oss förkunnar,
att han är vägen, sanningen och lifvet.


Och du vår Herre Krist skall växten gifva,
ty utan dig är mänskoverk en skugga,
och utan dig vi ofruktbara blifva,
gagnlösa moln, som öfver heden dugga.


Led oss, du världens ljus, som lyser alla,
att för din klarhet jordens skuggor vike!
Låt oss, o Herre, ej i mörker falla!
Upplys oss, styrk oss, led oss till ditt rike!


                   II.

I dag är höstens första dag;
förvissning är naturens lag,
och mörkrets tider stunda.
Hur rann du, höstens timma, opp
så blomsterprydd som vårens knopp,
så klar af ljus, så rik på hopp?


Ack, skönt är detta kära land
i skogars prakt, med spegelstrand
och sol och sommargrönska;
men dubbelt skönt är skogens sus
och sol på glada vågors brus,
när detta folk en gång fått ljus.


Då är det vår och blomstertid,
om ock en höst med storm och strid
sin dunkla skugga kastar;
då ljusnar dag, då flyktar nöd,
då strömmar mjölk, då växer bröd,
och armod byts till öfverflöd.


Ty vishet är den bästa lott,
förmer än guld och marmorslott
och kosteliga pärlor;
den vishet, som af Herren är,
som vittne om hans allmakt bär
och lifvets ädla kunskap lär.


Och vishet är det bästa ar
för alla folk och tidehvarf
i Guds den Högstes fruktan.
Välsignadt är det folk, som fått
af Herren denna arfvelott;
det folket växer stort och godt.


Välsignad är den dag, som vigt
ett verk så stort och ärorikt,
som ljus för folkets hyddor;
välsignad är den gröna strand,
som korats ut af Herrens hand
till fönster för sitt fosterland;


till fönster mot Guds vida värld,
där solen lyser bondens härd
och städar gladt hans stuga;
där ruset skyr Guds klara dag,
där ordning, trefnad och behag
med milda seder bo i lag.


Hur mycken kraft, hur mycken håg
till värf, som dagen aldrig såg,
ha ej förspillts i sanden,
för att de ej sitt mål ha sett,
för att dem ingen väg beredt,
och för att ingen stöd dem gett!


Men lof ske Gud, från denna stund
skall snart på Finlands fasta grund
ej man, ej kvinna lefva
som myran i den mörka dal,
förskjuten utan eget val
från lyckligare likars tal.


Fullbordad är i Herrens namn
den trefaldt fosterländska hamn
för andens väg till ljuset.
Allt Finlands folk är vordet ett:
nu täflar det i dygd och vett
med samma mål och samma rätt.


Var hälsad, ädla härd af ljus
vid Päijänne i vågors sus
pä Jyväskyläs stränder!
Var hälsadt, unga systerbo,
så rikt på hopp, så fast i tro
på Eknäs tallbekrönta mo!


Var hälsadt, allt vårt finska land
från Bottenhaf och älfvastrand;
vi skola dig ej svika.
Vi skola, tre i ett förbund,
föryngra dig från denna stund
på Guds och våra fäders grund.


Därtill, allsmäktig Gud, oss gif
din sannings kraft, din Andes lif,
att vi må starke varda,
att släkte efter släkte må
välsigna denna dag och få
till dig i ljusets rike gå!



Zacharias Topelius. Sånger III. Skrivet till invigningen den 1 september 1873.


Läs mer:
Seminariet i kapitlet Fakta.