|
Om
sommaren
Naturen all sig kläder
uti sin sköna högtidsskrud
och af din nåd sig gläder,
du världens Skapare och Gud!
Den blomstertid är inne
med lust och mod och hopp;
du fröjdar
mänskans sinne
och fyller jorden opp
med mången herrlig gåfva
samt fägring och behag,
att vi dig skole lofva,
den långa sommardag.
Till dig sitt lof uppsänder
allt skapadt, allt hvad lif du gaf,
dig
prisa lugna stränder,
dig prisa stormupprörda haf.
Den ljusa
sommarnatten,
den klara källans språng
och alla strömmars
vatten
och alla fåglars sång
och blixtens röda tunga.
och
stormens starka ljud,
de natt och dag lofsjunga
ditt namn, du store Gud!
Hur
mäktiga, hur visa
jag skådar dina verk kring mig!
Hur kan jag
nog dig prisa,
hur skall, o Gud, jag tacka dig,
att allt du har så
herrligt,
så underbart och stort,
så allvist och så kärligt
till
gagn för mänskan gjort!
Ändock oss synden drifvit
ur Edens
lustgård ut,
hur mycket skönt du gifvit
vår korta lifsminut!
Som
markens blomster falla,
vi växe fort och snart förgå.
O
Herre, lär oss alla
din helga vilja väl förstå,
att
vi dig rätt tillbedje
i dina verk och råd
och ha vår högsta
glädje
i Jesu Kristi nåd,
i den vi frälste åre
af
all vår synd och brist.
Pris ske dig, Fader käre!
Pris ske dig,
Jesu Krist!
|