| |
Saima
kanal
7 September 1856
I.
Långt
i det vida österland,
där Finlands sol sig tänder
vid dunkelgröna
skogars rand
och åsbekrönta stränder,
där slår
i klufna fjärdars tåg
en fordom hundramila våg.
Där
slår en sjö, han slår med makt
mot sina stränders vallar,
och
när han ned till ro sig lagt,
i djupet än han svallar
och bryts
i sakta dyning mot
den skumbetäckta klippans fot.
Den skygga
anden simmar tyst
uppå hans silfverstrimma;
på kullen där,
af solen kysst,
en kyrkas fönster glimma;
och furans mörka krona
ser
i fjärdens djupa anlet ner.
O Saima, hundra sjöars
sjö,
hvi sucka dina vågor
beständigt emot land och ö
med
tysta framtidsfrågor?
Hvi klingar sången på din strand
så
sorgsen och så vek ibland?
Det var dock vid din klara våg
som
Finlands sångmö föddes
och Väinös öga dagen
såg
och sagans strider blöddes
och Finlands skönhet ljufvast
log;
är det ej glans och glädje nog?
Din våg han
brusar dock sin sång
om faren tids idrotter.
Han säger: Saima
var en gång
det blåa hafvets dotter
och förde polens böljor
allt
till Finska vikens Eystrasalt.
Hvad sen du brutit obetänkt
kan
dikten endast ana:
om vida länder du fördränkt
i otamd härjarbana;
alltnog,
att hafvens herre bröt
din makt och dig i bojor slöt.
Alltsedan
har, en fånge, du
din flod mot klippan krossat
och bidat denna dag,
som nu
till sist din våg förlossat,
och sköljt din mo och
famnat stark
din glestbesådda ödemark.
Men engång
har du rest ditt svall
i jättekraft mot muren
och sprängt förvittrad
klippas vall
och stormat ut ur buren
och sträckt emot en okänd
värld
i vildskönt Imatra din färd.
Det var din djärfva
ungdomsbragd;
då var det stolt, ditt flöde.
Och det är skönt
att oförsagd
sig skapa själf sitt öde
och krossa allt som
står emot
den unga kraftens djärfva hot.
O Saimavåg,
du starka våg,
som hårda bergen stångat,
hur blef du sist
så mild i håg,
att mänskolist dig fångat,
liksom
ett barn med flyktigt sinn,
i trånga slussars kamrar in?
Långt
djärfvare än klippans harm
dig dessa murar trotsa;
men reser du
dig upp med harm,
skall också dem du krossa
och skölja lätt
som agnar bort
de nya dammar innan kort.
Dock det, du tame jätte,
det
är just din fröjd och ära:
det tvång du bryta kan
så lätt,
det vill du tåligt bära,
och bära det,
af kärlek full,
för Finlands, för din moders skull.
Den
kraft, som stormar vildt, med hot
att själfvisk allt föröda
hur
ringa är ej han emot
den ädelt burna möda,
som, trygg i känslan
af sin pligt,
har mätt sitt mål och vägt dess vikt!
O
Saimavåg, du ädla våg,
som vet dig själf försaka,
ditt
mål är stort och hög din håg;
så se dig ej tillbaka!
För
stolt att vara nyttans slaf,
sök fritt ditt länge sökta haf!
Ditt
Imatra låt stupa brant
och Vuoksens forsar brusa,
att uli slingrad
bana grant
den häpne vandrarn tjusa;
den droppe du kanalen ger
för
Finlands väl betyder mer.
Ty mer än glans och mer än
makt,
och mer än ryktet unnat,
mer än det pris dig sången
bragt
och världens lof förkunnat,
är det att räcka fri
sin hand
till arbet för sitt fosterland.
II.
Red
till en fest! Den låga hyddan smycka!
Kläd hennes dörr med
löf och blommor små!
Förgät en stund bekymren, som dig
trycka;
tag glädtigt mod och helgdagskläder på!
Hör,
glada klockorna i kyrkan ringa:
det är en lofsång de den Högste
bringa;
kring vida Finland deras toner gå.
Du slitna yxa, hvila
dig mot trädet!
Du nötta murslef, lägg ditt arbet ner!
Du
slägga, hamra icke mer på städet!
Du spade, sarga icke jorden
mer!
Du trötta hand, släpp järnet, dela fröjden,
knäpp
dig i bön och lyfta dig mot höjden!
Tag hatten af! Ditt land, ditt
land dig ser.
Men du, du hvita längtansfulla segel,
som från
de stängda fjärdar skådat djärft
emot det stora hafvets
blanka spegel,
ej nöjdt med trånga hamnen, som du ärft
sväll
högt i vinden! Ila fritt mot stranden!
Han stängs ej mer; de hafva
lossnat, banden,
och nya haf har nu ditt land förvärft.
Nu
har han grytt, den dag, som sekler anat
och som i sekler ej förgätas
skall.
Nu vidgar sig den blick, som länge spanat
från gömda
insjön, öfver skogens tall.
Nu står den vida världen fri,
förklarad,
i förr ej skådad storhet uppenbarad,
för
ödemarkens barn vid forsens fall.
Det folk, som bott i fattigdomens
boning
och sökt sin näring utur svedens glöd
och hvarje höst
bedt frosten om förskoning
och mången vår bedt skogens bark
om bröd
nu har det väg; nu rinner mjölk ur bergen,
och stenarna
bli bröd, och furumärgen
i korn förbyts, att lisa folkets nöd.
Ty
skogens rese, dömd att gagnlös stupa
för stormens ras, bär
gyllne äpplen än;
och malmen, gömd i hundra sjöar djupa,
förbyts
i plog och svärd för finska män
och flitens verk, i dvala än
begrafvet,
nu har det väg, nu har det väg till hafvet
och vänder
ökadt, hundrafaldt igen.
Och vantrons dimmor, som från öde
trakter
de forna trolldomsländer fångat fatt;
det blinda mörkrets
tusenåra makter,
som i de skumma pörten ned sig satt,
de fly,
de fly för hafvets friska stormar
och ljusets solblick, som i fägring
formar,
förskingrar och föryngrar nordens natt.
En damm
är sprängd. En mur är genombruten.
Den nya tidens starka ande
går,
ej mer med snäckans gång, i vingen skjuten,
men snabb
och rastlös i det gamlas spår.
Och nya krafter, gömda, omedvetna,
okända,
kväfda, sofvande, förgätna,
likt källor springa upp ur
Finlands vår.
Hvems är den mästarhand, som konstrik
danat
ett verk så stort, hvars vidd ej mätas kan
med siffrors
tal, beräknadt eller anadt,
och guld som det har slukat; hvem är
han?
Är det en dödlig, nämn hans namn för världen,
att
hvarje våg, som brusar öfver fjärden,
åt Saimas stränder
det förtälja kan!
Hans namn! Välan, uti graniten rista
två
höge furstars minne, fast som den.
Och rista där de första och
de sista
af Finlands och af Sveriges ädle män,
som tänkt,
som genomfört med trogen möda
det stora verk — de lefvande,
de döda! —
att släkte efter släkte minns dem än.
Dock
handen, som i nöd och ofärd mycken
århundraden igenom hamrat
på
den hårda klippan, tills hon sprang i stycken
och Saimas
segel ut till hafvet gå,
det är det finska folkets hand, som knuten
med
spända muskler, hårdt vid stålet gjuten,
har banat väg
för sina sjöars blå.
Ty vandt att brottas mot natur
och öden,
hvad detta folket vill, det för det ut.
Det har besegrat
polens is och nöden;
allt viker för dess sega kraft till slut.
Dock
samladt i en punkt, som ögat fattar
och handen mäter och förståndet
skattar —
så säg det ej sitt djärfva verk förut.
Med
vaknad tillförsikt i festens timma
står finska folket vid kanalens
rand
och skådar i dess blanka silfverstrimma
sitt mästarprof,
sin äras blåa band.
Dock ödmjukt i sin kraft, det faller neder
för
Honom, som allt stort, allt godt bereder,
och kallar ned Hans nåd till
folk och land.
O Du, som bjudit hafvens vågor skilja
och dock
förena folks och länders lott,
det är Ditt verk, det är
Din stora vilja,
och vi, vi endast ha Din vink förstått.
Med
tämda böljor Saima går att bära
till fjärran haf
vårt armod och Din ära;
Din ära är det, att vi det förmått.
O,
må Din kraft, som öfver djupen råder,
välsignande till
dessa vatten nå,
att ifrån sjö till haf, liksom en åder
ur
Finlands hjärta, må kanalen gå,
ej att i världens flärd
vår kraft förblöda,
men att betrygga frukten af vår möda
och
som en väg för ljus och frid bestå.
Den dag, när
nöden uti landsflykt seglar
med vingad köl från hundramila
strand
och Finlands skönhet i kanalen speglar
ett rikare, ett lyckligare
land
och stort och fritt ett folk, sin lycka värdigt,
då först,
då först är blåa bandet färdigt,
då först
skall verket prisa mästarns hand.
|