En julväxel.

Novell av Leo Ågren

     
     — Jo — jag tänkte bara fråga herr Lundvik om en sak. Vår gemensamma vän Anders Kraft befinner sig — för tillfället — i en svår penningförlägenhet —.
     — Jaså.
     — Skulle ni kunna tänka er att gå i borgen för honom — om det gällde en ganska stor lånesumma.
     — Hur stor?
     — Tja — 2 000 t. ex.
     — Absolut inte. Jag är tillräckligt skuldsatt ändå. Någon sådan förbindelse ikläder jag mig sannerligen inte.
     Tack, det var allt jag ville veta. — Adjö och god jul.
     — Detsamma.
     Direktör Johnson ringde av med ett fundersamt uttryck i ansiktet.
     — Det här var en förbaskat tråkig historia, mumlade han. Han slog sig ner vid bordet och betraktade ännu en gång växelblanketten, som han inte kunnat få ur tankarna på hela eftermiddagen.
     — Och just nu — på julafton till på köpet. Fridens högtid — jo jag tackar!
     Vresigt slängde han ifrån sig papperet. Han såg ut genom fönstret. Det snöade. I ett upplyst fönster på andra sidan gatan fanns en strålande julgran.
     — Vad kunde klockan vara? Snart Sju. Det blev småningom tid att gå till restaurangen och äta julmiddagen. — Men först måste han — förbaskat också!
     Bankdirektören Johnsson gick fram till telefonen — människan Johnson gjorde sitt bästa för att hålla bankdirektören tillbaka. Det slutade med en kompromiss.
     — Jag går ut och äter först. Så hinner jag tänka på saken.
     Han tog på sig hatt och överrock, tände en cigarr och gick ut på gatan.
     — —

[Denna stjärna med fem röda uddar och grön pentagon i mitten har precis motsatt färgsättning jämfört med en Jakobstadsstjärna. Här ser vi Stig Wannäs stjärna i Sundby. Illustrationen har inget med artikeln att göra, men jag tyckte att det passade med en stjärna i dagens lucka (23) i adventskalendern.]

     Inne i ett litet, gammalmodigt möblerat kök satt Anders Kraft med sin familj. Han såg trött ut och tycktes vilja storkna för varje munsbit av den läckra julskinkan han inmundigade. På andra sidan bordet satt barnen, tre till antalet, och åt frejdligt av de ovana läckerheterna. Stina, femåringen, pratade i ett kör om en docka hon sett i ett butiksfönster för några dagar sedan. Hon var bergsäker om att få den som julklapp. Och nu kunde hon omöjligt ge sig till tåls, oupphörligt sprang hon fram till fönstret och tryckte sin lilla näsa platt mot rutan. Men varje gång blev hon besviken. Hon såg ingen julbock — bara mörker. Lars, åttaåringen, och Bengt, sexåringen, grinade föraktfullt åt henne. De visste bättre än att vänta någon julbock så länge pappa var inne. Men nu tycktes i alla fall stunden börja närma sig, för fadern sköt med en grimas undan sin tallrik och muttrade något om "att gå över och hälsa på Karlsson".
     Fru Kraft stod vid diskbaljan. Hon såg inte alltför glad ut.
     — Jag tycker inte om det här, sade hon. Att tvingas låna julglädje åt sina barn. Men din sjukdom får inte förstöra deras jul.
     — Maten fastnar mig i halsen, sade han häftigt. Om inte barnen varit skulle jag aldrig i livet — — hellre hade jag svält.
     — Gjorde Lundvik några svårigheter då? frågade hon.
     — Lundvik — nej — nej det gick bra. Han gick med på saken utan vidare.
     — Kanske är han en bättre människa än jag trodde, sade hon sakta.
     Barnen förstod ingenting av det de vuxna talade om, men när nu far satte på sig rocken och mössan och gick ut, började de två äldre överlägset göra hemliga antydningar åt lilla Stina. Nu kommer julbocken snart. Modern hörde det och sade skämtsamt, att julbocken aldrig kom, förrän han ringt och beställt tid.
     Stinas blickar riktades genast med stort intresse mot den gammalmodiga telefonen på väggen i vardags—sovrummet. Hon gick in dit och ställde sig förväntansfullt under apparaten. Hon visste att hon kunde nå upp till den om hon ställde sig på tå — så om julbocken ringde så — —
     — —
     Nu hade bankdirektör Johnson beslutat sig för att göra slag i den obehagliga växelaffären. Han tittade i telefonkatalogen och fann att Anders Kraft, murare, verkligen hade telefon.
     — Han kunde ha sålt den åtminstone. I stället till att göra sig skyldig till förfalskning.
     Direktör Johnson kunde ju inte veta av vilken beskaffenhet Krafts telefon var.
     — Får jag 120.
     Under det han väntade försökte han fundera ut en lämplig inledning till det lindrigt sagt delikata ärendet. Samtidigt undrade han över varför han inte genast överlämnat hela saken till polisen, som hans plikt var.
     — Hallå, hallå. Det här är Stina. Är det julbocken?
     Johnson blev så överraskad av den glada, ivriga barnrösten, att han inte kom sig för att svara. Barnet fortsatte nästan genast:
     — Om du är julbocken så är du väldigt orättvis — väldigt. Mamma sa att julbocken inte ger några julklappar åt ungar, som har en sjuk pappa. — Det är en stor fin docka jag önskat mig. — Och pappa var så sjuk så. Väldigt länge. Vi trodde han skulle dö, men han blev bättre och mamma sa i går, att julbocken ångrat sig och ändå skulle komma. — Och i kväll, sa mamma att julbocken alltid ringde innan han kom. Är du verkligen julbocken?
     Johnson visste inte vad som for i honom. Han svarade:
     — Ja — javisst är jag julbocken. Är din pappa inne?
     — Nej, han gick ut för en stund sen. Jag får väl dockan.
     — Det får du säkert. — Är mamma inne?
     Det blev en stund paus.
     — Hallå hos Kraft. Ni får ursäkta om min flicka trodde sig tala med julbocken.
     Det var en mjuk, skrattlysten röst.
     — Det här är bankdirektör Johnson, godafton. — Det var en sak jag tänkte tala litet om. Er man har på växelräkning lånat en mindre summa från banken.
     — Jaha — vi hade det så knappt just nu. — Men det — det är väl ingenting oegentligt.
     — Han har sett så underlig ut hela dagen.
     Nej visst inte — inte alls. Jag ville bara säga till er att er man kan betrakta det där lilla växellånet som en julgåva från banken. Hälsa honom det.
     — Vadå? — Men vi känner ju er knappt herr direktör. Jag vet inte om vi kan — —
     — Det kan ni visst det. Och så var det en annan sak. Får lilla Stina sin docka till julklapp?
     — Har hon nu pladdrat om den också — ja det får hon.
     Det var allt. God jul, sade Johnson och ringde av.
     Han stod en stund och såg rakt framför sig. Fundersamt tände han en cigarr.
     — Vad var det som tog åt mig egentligen, tänkte han.
     Men så, helt tvärt, ryckte han till sig växelblanketten från bordet och rev den i små bitar, medan ett befriande leende spred sig över hans ansikte.

Leo Ågren, Österbottniska Posten nr 52/1947.
Lars Pensar tillhandahöll.


Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2005-12-22.)