[12. Såningsmannen]

Så en dag finner han sig nödsakad att företa en vandring neråt bygden. Han ser på trädens rostbruna blad att det snart är tid att kasta utsädet i jorden för den som tänkt skära råg nästa höst. Och om han skall klara sig här över vintern kommer han nog att behöva andra förnödenheter också, som Spass-Matts kanske kan skaffa honom.

Olof axlar därför en tidig morgon en väldig börda soltorkad fisk, som han tänkt ge i utbyte mot de varor han vill tillhandla sig. Han tillryggalägger snabbt vägen och redan följande morgon är han tillbaka vid sitt nybygge. Det är som om han kände oro strax han är borta från sitt hem, liksom fruktade han att allt bara är en dröm och att han, när han återvänder, skall finna att han inte alls har någon stuga eller något åkerland på Storsjöliden. Därför skyndar han sig. Han hade nog tänkt att han skulle hälsa på Marja-Lena också, men det fick bero denhär gången. Det skulle säkert bara vålla bråk och nya svårigheter om han visade sig i Pålsgården, medan Simons sår ännu var så pass färska. Av feghet underlät han visst inte att gå dit, intalade han sig själv, men han visste inte vad han skulle kunna uträtta där. Marja-Lena kunde han inte bjuda hit ännu i höst, det var osäkert om han själv kunde klara sig över vintern, och det var kanske lika bra att de inte råkades, innan han hade det hem han lovat henne.

Spass-Matts hade heller inte hört något särskilt från Pålsgården, sedan Olof lämnat den. Gamle tolvman hade visst blivit krasslig, och det ryktades om att Simon snart skulle inta hans stol i rätten. Det var allt Matts visste. Olof brydde sig inte ens om att harmas över denna nya framgång för Simon. Det hade ju länge varit underförstått att han skulle ärva nämndemanstiteln likaväl som han ärvde gården.

I utbyte mot den fisk Olof förde med sig gav Spassbonden en stor säck råg, en påse salt och ett par pund krut. Matts var aldrig ogin i handel. Och Olof tycker sig ha gjort ett gott byte.

Några dagar senare sår han sitt rågstycke. Han har hackat och luckrat åkern i dagar, så att den mera liknar en kryddgård än ett sädesland. Men han är ändå inte helt nöjd. Han borde haft mera gödsel att strö ut över den. Han har samlat älglort i skogen, han har tytt sig till fiskavfall och annat, som kan tänkas befordra växtkraften, men det är ändå klart att hans gödsling är svag. Han hoppas i alla fall att den luckra strandliden skall visa sig ha förmåga att ge skörd trots den bristfälliga jordnäringen.

Olof sår. Han går sakta medsols längs tegen och låter de dyrbara grågula rågkornen i en jämn ström strila ur handen. Varv efter varv går han, långsamt och högtidligt. Det känns nästan som om det vore gudstjänst, tycker han. Han förstår att det är omöjligt, men han tycker sig höra klangen av kyrkklockor över sjön.

Kanske det ändå inte är så omöjligt, ty just denna dag ringer socknens kyrkklockor själaringning över nämndeman Pål Pålsson.

När Olof sått färdigt hämtar han den egenhändigt gjorda pinnharven och drar den efter sig vända efter vända för att mylla ner säden.

Och slutligen ligger hans åker där, jorddoftande, färdigsådd.

Han går upp mot stugan, sätter sig i gräset vid söderväggen och vilar. Först nu känner han att de många veckornas slit tagit på krafterna. Nu kan han ju också ta det lugnare. Han har nått sitt första mål. Han har sått in egen åker.

Men du har inte råd att vara trött nu, Olof. Känn dig inte alltför självbelåten. Framförallt, känn inte trygghet. Somna inte heller. Jorden är varm, solen mild och vinden ljuvligt fläktande. Men låt inte detta locka dig, Olof.

Du hörde ju nyss klockringningen över sjön!

Är det moderns röst han hör, eller vad är det? Hon har inte talat till honom sedan han var barn. Vad vill hon? Just nu orkar han inte tänka på det. Kanske var det bara vindens susning i träden han hörde.

Olof är sömnig och trött. Han har sovit föga i sommar, han vill unna sig lite vila nu när hans åker är sådd.

Lång stund behöver han inte ligga innan han sjunker i en djup drömlös sömn.

En timme ungefär räcker den.