[16. Afton]

Spiselden lyser dunkelt upp stugan. Mörka skuggor kastas fram och åter över takets breda, ohyvlade bräder. Reflexerna från brasan glimmar svagt i det lilla frostiga fönstret bredvid dörren. I ena hörnet står en högsäng med hopdragna förhängen. Ett dämpat ljud från sovande barn tränger fram bakom förhängena. På en bänk i spisvrån sitter en kvinna och kardar ull. Kardning är ett arbete som inte kräver mycket ljus, av gammal vana vet man hur länge kardorna skall gå för att ullen skall bli fin och mjuk.

På andra sidan spisen sitter Olof.

Han är äldre nu — men det är inte bara det. På något sätt är han inte riktigt samme man som bröt upp Storsjölidens nybygge för tolv år sedan. Hans ögon har fått ett småslugt uttryck, som dock kanske delvis härrör från innehållet i den stora flaskan som står på spishällen. Möjligen bröt inte själva våldet hans trots, kanske är det de många årens trälande som gjort det — kanske något annat. Men man vill svårligen tro att mannen framför spisen någon mer gång skall dra upp i obygden för att bryta sig mark. Hans hår har börjat tunna av uppe på hjässan, i stället frodas skägget desto kraftigare. Trots allt är han dock ännu en ståtlig karl, Olof. Hur kan det då komma sig att han inte som de flesta fullgoda drängarna i socknen fått gå ut i krigstjänst för att hjälpa sin husbonde ifrån knektödet? Svaret får vi när vi ser honom resa sig för att kasta några klabbar i brasan. Hans högra ben är rakt. För några år sedan hamnade han under ett stockträ ute i skogen, och efter det har han inte kunnat få knäleden att fungera. Och detta lyte har hittills räddat honom från att behöva klä blodig skjorta för kung och hemmansnummer.

Dystert blickar han in i brasan.

Hans hustru. Vem känner väl längre igen Marja-Lena, den glada högbröstade pigan från Pålsgården. Hon är nu en sliten, halvgammal kvinna, märkt av svält, barnsängar och umbäranden. Inte frestar hon sin husbonde till synd längre. Det är då säkert. Då och då stannar kardorna i hennes händer. Hon ser dystert in i elden, och hennes blick snuddar ibland med trött hat vid mannens brännvinsflaska. Så säger hon:

— He sista mjöli gick åt i da.

Ett kallt, bittert konstaterande. Olof vet att det inte finns mat i huset i kväll. Det har hans mage redat känt av i timmar. Men Olof har haft tid att lära sig tålamod. På en natt svälter ingen ihjäl, och det är inte första gången mjöllåren är tom. Alltid brukar Simon ge dem litet när det kniper. På det viset kommer de heller aldrig loss från honom. Ständigt har de tagit ut flere årslöner i förskott. Nåja. Så länge det finns brännvin går det egentligen ingen nöd på Olof. Han tar en sup och fortsätter med sitt meningslösa stirrande in i brasan.

— Tu måst fesök tala me tolvman. Liti rovor kan an väl åtminstone ge oss.

Hennes ord för in hans tankar på mörka banor — på det gamla hatet till Simon Påls. Simon, som jämte honom växte upp i gården. Simon som fick allt, medan Olof fick intet. Han som fick Pålsgården och gamle Påls nämndemanstitel i arv och dessutom hans drängar — och pigor.

Marja-Lena har fött tre barn. Rasmus är nu elva år, Anna nio och Johanna tre.

Han är ganska säker på Rasmus och Johanna. Rasmus har hans lingula hår och storvuxna kropp, och vid tiden för Johannas avlande såg inte Marja-Lena längre ut så, att en tolvman skulle funnit behag i henne. Men Anna. Annas ansikte bär pålssläktens drag. Och många gånger har han räknat och funderat. Anna. Det var det året han så länge fick hålla på med tjärbränningen uppe i allmänningsskogen. Och han tror att Simon var framme då. Rombässen!

Om det åtminstone inte varit den förbannade Simon. Att det var just han gör hustruns brott så mycket värre, tycker han. För det var ju just mot honom deras kamp stod. Men — egentligen har Olof ingen rätt att anklaga henne. De tog ju honom själv också, de rev hans stuga och piskade honom som en tjuv vid skampålen. Han är fel man att anklaga henne för att hon gett vika. Han som inte stod sig bättre själv. Och mäktade Simon föra honom till skampålen, fick han väl också Marja-Lena vältrad på rygg. Sämre karl var han säkert inte. Nej, både Olof och Marja-Lena har gett vika. De är lika goda kålsupare.

Ändå tror han inte att han skall förmå förlåta henne. Mest för att de under de senaste åren fått så mycken hjälp av Simon. Det är detta som är värst. Det är precis som om han höll skökohus och bjöd ut sin egen hustru till var mans begagnande. Och för var gång Simon ger dem en tunna rovor, en linneväv eller ett får, för varje gång sjunker han allt djupare in i sitt mörka förtvivlade hat. Han har själv vunnit på det horeri de båda andra gjort sig skyldiga till. Han kan gå från arbetet mitt på ljusan dag utan att någon vågar säga något, han kan tulla brännvin av Simon. Och han gör det. Han känner sig som en kopplare, men han nyttjar ändå det goda Simons boleri erbjuder honom. Han känner att han har tumskruvarna på Simon. Han vet att Simon är rädd. Rädd för sin drängs nävar, rädd för att sanningen skall komma i dagen, rädd för att hans krypande fram mot länsmansbefattningen skall hejdas, rädd för sitt goda namn och rykte, rädd för livet.

Ty skulle brottet uppdagas vore varken Simon eller Marja-Lenas liv mycket värda. Hor straffas ju med döden. Men de behöver inte vara rädda. Olof kommer inte att anmäla dem. Förresten har han inga bevis.

Men han hatar och äcklas Han vet sig ingen väg ur eländet. Ibland har han varit nära att bära hand på sig själv, men då har han alltid sett Rasmus stora blå ögon för sig. Pojken som liknar honom. Pojken som kanske skall göra det han inte mäktade. Han har tillochmed försökt vända sig till kyrkan som han hatade så i sin ungdom. Men prästerna har inte haft någon tröst att i ge honom och Gud har inte brytt sig om honom.

Den enda väg som till slut stod öppen för honom var brännvinets. Och spritens väg går han nu. De sista åren har han supit våldsamt. När det gäller brännvin har han alltid funnit på någon utväg att förse sig. Familjen har ofta saknat det nödvändigaste, men brännvinet har alltid funnits till hands.

De tre barnen snusar bakom sängförhänget. Lilla Johanna gnäller lite. Hon fick lägga sig på fastande mage i kväll. Ute smäller februarikölden. Olof tar en sup till, rör om bland bränderna i spisen och säger som svar på den anmodan Marja-Lena nyss gav honom:

— Tala sjölv me Simon. Tu passar bätter ti he än ja.

— Ja sku behöv göra allt. Bara tu har brännvine dett, så är allt bra. Svältar bånen, så va rör he te i ryddjin.

Trät och gnat, fattigdomens eviga följeslagare.

— Va gör he, säger han likgiltigt, nästa måna var vi i alla fall klubba, ryssin har kommi så nära nu.

— He är tå he. Vi får väl spring undan som ti ander. Men mat måst vi ha.

Olof är ganska full nu. Han tar en lång klunk till ur flaskan.

— Gack å sova, så känns int hungern, är hans råd. Han följer det själv, men hustrun sitter länge uppe och kardar. Den falnande brasan återspeglas i hennes tårfyllda ögon.

Slutligen sjunker kardorna ner i hennes knä.

— Gud, mumlar hon maktlöst. Men det har hon redan sagt så många kvällar.