[19.
Försoning]
När de lagt sig på kvällen efter
att ha eldat flitigt för att stänga ute februarinattens gnistrande
köld, sa Maria-Lena prövande och försiktigt: — Olof.
Måst e vara såde alltjämt?
Han teg, men efter en stund sa han tungt: — Om fienden sku — sku komma
hid opp — — —
— Nej, nej!
— Väck int bånen. Vi måst bereid oss på att an
komber. Vi får no tro att an gör he. Vi måst tänk
på allt, Marja-Lena. Ja sa ju de att ja får torpe ve Storsjön
tibaka. Tror du ja sku ha fått he om int fienden badd vari så
stark å ja sku ha behövdist så bra. Han komber no. Ja
minns int om ja sagt de att ja hinda så ett styck råg tär
innan länsman kom å to me. — Marja.
— Ja.
— Åri san for ja tid å skar he di rågen. Int nan veit
om e. Ja trava opp stugutimri mett å. He gar fort att bygg opp stugon
nu.
Han talade hetsigt.
— Ja.
— Vänt inte på me. Om ja int sku hind tibaka fyri fienden.
He kan händ. Vänt int fe läng, Marja. Rym undan i tid.
— Ti Storsjön.
— Ja. Om du tar märtji rakt från holmin i sjön å
stugutimron min å gar vipass tvåhundra fammar in i skojin
— tär ä ett berghål å tär ha ja gömd he
di rågen ja fick. He ä närapå fyra tunnor. Ja va
tid å si järom åri. Säden ä torr å bra
än. Ni sku kunna klar eder tär ti våren.
— Men tu måste komma tibaka, Olof. Hum ska ja klar bånen
å allt?
— Rasmus kan skut, han får ta bysson. Han ä ju bara elva år,
men he ä karatag i an å han komber ti få vis he nu.
— Ja ä rädd, Olof.
— He ä ja å, men he hjälper int na. Klarar vi oss iginom
nu så har vi ett jolbruk san. Vi slipper årstjänstin.
Vi måst, Marja-Lena.
— Om ja kan.
— Kom bara ihåg att vänt int fe läng. Fara i tid.
Hennes ansikte var blekt i dunklet innanför sängförhängena.
— Olof — felåter du me?
— Felåter? Va tå?
— Ja kan — ja villa int —
— Simon?
Han kände hennes huvud häftigt nicka i mörkret. — J a
villa int — alder — alder —
— Vafer — ?
— Va sku ja göra. Tu gjor de fri tu. Minns du? Tu kom tibak sleji
i järn. Ja va kvinno. Va sku ja göra, va sku ja kunna ha gjort?
En våldsam bitterhet vällde in över honom. Ja, vad skulle
hon ha gjort. Med en sådan som han. I dag var han karl minsann.
Den gången för länge sedan då han klådde Simon,
då var han också en tusan till karl. Men när det gällde
att försvara sitt eget hus, sin egen hustru, då lät han
dem trampa sig ner i skiten. Då visste han sig ingen utväg.
Ja, sannerligen. Vad skulle hon tänka. Han som de aldrig skulle få
tam. De fick oket på honom så lätt som helst. Vilken
rätt har han då att gå och titta på sin dotters
breda näsa? Han kan ju lika gärna titta på vad han låtit
göra av sig själv. Det är en värre syn.
— J a veit att ja ä usli, snyftade hon. Men all dähär
åren tå du ha gai å sitt på me som ja sku ha vari
en paddo elder orm — ja ha no varti straffa. Int ha vi väl alltiii
hadd e så rokot äntå. Men tu ha bara gai å drömd
de tibaka ti Storsjön — måst e vara så de?
Han orkade inte, ville inte. Inte tänka. Han lade armarna om henne
och drog henne till sig, hårt.
— Ska vi be — Olof?
— Nej. Vi ska int be, Marja-Lena. Gud veit huru vi har e. Vill an hjälp,
så hjälper an oss no äntå. Vi ha sagt eitt å
ann nu, Marja-Lena. He får räck me he. He ä fe seint att
byri grubbel å anger he vi ha gjort nu. — Vi ska bara tänk
på att e ä varmt å skönt jär in, fast e ä
kalt utanfyr. Tänk på att vi ä mätt, å att
bånen vån ä mätt, å ännu ä vi allihop
välbehålli. Vi ä ung. Vi ska läta dähär
var ti en bröllopsnatt, Marja-Lena.
Och inne i mörkret, fattigdomen, faran blommade den mänskliga
lyckan fram en kort evighetsminut.
Där böljade en glädje, som endast den som aldrig haft
glädje kan fatta, en fullhet som endast den hungrande kan förnimma.
Där sjöng den höga visa som förkvävts i många,
tomma år. |