K. J. Hagfors av Margit Åström

Fyra porträtt

FÖRORD

Fyra konstnärer har målat K. J. Hagfors. Var och en har med sitt temperament träffat någon av karaktärens mest markanta egenheter, men ett porträtt som skulle vara ett dokument för framtiden har de inte skapat. En av Hagfors' förtrognaste brevvänner, J. J. Huldén, som härstammade från samma miljö och gick en liknande väg som Hagfors skriver till honom: ”Saken är helt enkelt den, att jag inte bland nulevande människor känner någon med ett så intressant ansikte som ditt. Det spänner ju över hela skalan av mänskliga reaktioner, från bondens primitiva anspråk till kulturmänniskans leende, då hon har genomskådat allt. En sådan utvecklingshistoria brukar behöva många släktled för att fullbordas, här återspeglas den i ett enda ansikte.”

Hagfors föddes i Österbottens nordligaste svenskbygd, i Nedervetil, där hans fäder brukat jorden i flera hundra år. ”Naturligtvis ser man på oss, att vi äro första ledets män”, replikerar Hagfors på Huldéns brev. ”Men jag betraktar det som en stor heder.” Den stränga och spartanska konstnären Teodor Schalin såg främst kraften och den sega viljan hos Hagfors, ”kondottiärdraget”. 1) Dock blev enligt Hagfors' egen uppfattning energin för våldsam. ”Ögonen blickade, som om de velat genomtränga en järnplåt och munnen skulle kunnat avbita en spik.” Så återgav han sin hustrus första intryck av porträttet. ”Hade Teodor inte märkt, att jag har ett vänligt uttryck under umgänget med människor?”

1) Schalins porträtt ingår i den s. k. Dahlska samlingen som tillsvidare är deponerad i Nykarleby seminarium.

Bondpojken från Nedervetil hade fått läslusten och kunskapstörsten som släktarv, och folkbildningen låg på 1810-talet i luften. Tidsandan grep honom, han ville bli läs- och skrivkarl. Sexton år gammal bröt han med traditionen och begav sig till Nykarleby seminarium. I rask takt gick hans vandring vidare. På två år blev folkskolläraren Hagfors student. Som många bondestudenter på den tiden arbetade han utan medel hemifrån, dem skaffade han själv. Han blev fil. kand. 1889, fil. licentiat 1891, prom. fil. doktor 1894, lektor vid Nykarleby seminarium 1895, seminariedirektor 1916. Då han år 1930 avgick förklarade tidningarna enhälligt, att han hade utfört en livsgärning utan motstycke i den finlandssvenska folkskolans historia. Axel Ahlström, f. d. elev till Hagfors, skrev i Arbetarbladet: ”Dr Hagfors har lärt den svenska bygdens folk dess modersmål, medelbart genom de fyrtio årsklasser svenska folkskollärare, som av honom fått sin undervisning, och omedelbart genom de läroböcker, som han utgivit och som använts i flertalet svenska folkskolor i vårt land i trettio års tid.” Ahlström tillfogade: ”Och denne modersmålslärare uppe i Nykarleby har lärt oss . . . behärskningens konst i vårt skriftliga bruk av modersmålet.” —

Hagfors' inflytande ökades och befästes genom hans verksamhet som tidningsman. Hans signaturer syntes ofta i svenska tidningar och tidskrifter, ”Kurres” krönikor i Österbottniska Posten nådde säkert fram till österbottningens öra och hjärta, vittnar J. J. Huldén. Hagfors hade en säregen stilkonst. Med stor sak- och människokunskap sade han orädd ut sin egen åsikt, men humor och kvickhet ingick alltid som ett väsentligt och oskiljaktigt led i allt vad han skrev. Det jovialiska draget som fattas i Schalins porträtt av Hagfors, det ironiska leendet, humorns och gäckeriets glimt i ögonen, allt det har H. Backmansson fångat in i sin tavla.

Hagfors hade ännu en sida, en sida inåt, som få kände till, bara de som såg honom sitta i stilla arbete vid skrivbordet i umgänge med de stora skalderna, och de som hörde till hans intimaste brevvänner. I sina brev är han mest sig själv. Där finns hans friska humor och hans skarpa observation, men också stor vekhet och allvarlig, tungsint kontemplation. Konstnären Albert Gebhard har bakom det kantiga och skrovliga yttre hos Hagfors upptäckt denna hans oväntade vekhet. Liksom Schalin överbetonade det vitala, har Gebhart understrukit det mjuka, och så blev inte heller hans porträtt riktigt lyckat. Det visar en vemodig gammal man, ”en frusen åldring”, säger J. J. Huldén. Porträttet avtäcktes i seminariet vid Hagfors' avgång år 1930, men ersattes redan efter två år av konstnären Lindebloms tavla, som var målad efter fotografi. Hagfors gillade dock Backmanssons porträtt mest, och år 1938 fogades det till direktorernas porträttgalleri i seminariets festsal. Backmansson erhöll i utbyte Gebhards porträtt, Lindebloms tavla har förkommit.

Då jag för min studie över Emma Irene Åström gick igenom gamla papper, stötte jag på en liten oansenlig packe brev, särskilt omsorgsfullt hopbundna, alla numrerade, och på omslaget kring dem stod: ”Homo res sacra homini.” — En människa kan för en annan vara ett heligt ting. Det var tio brev från K. J. Hagfors till Emma Irene Åström, tio stilistiska mästerverk, biktbrev genomandade av stor vishet och värme. De breven fängslade mig så starkt, att jag måste få veta mera om författaren, och småningom lärde jag känna en egenartad personlighet, rik på skarpa kontraster, K. J. Hagfors sådan som porträtten skildrar honom. Så kom den här boken till.

I förordet till sina memoarer säger Hagfors: ”Dessa blad äro inte avsedda för offentligheten och därför skrivna med all möjlig öppenhet. Skulle de i framtiden av någon anledning begagnas som källskrift, bör detta ske med den grannlagenhet offentligheten kräver.” Detta är en självfallen begäran, men det skulle vara skada att alltför mycket dämpa ner färgerna på en så färgstark personlighet som Hagfors. Till all lycka har han själv i några brev till Huldén reserverat sig mot sin egen åsikt. År 1927 skriver han: ”Det är mycket vackrare att teckna en människas levnad och betydelse, om man även tar skuggorna med, ty det blir ingen bild av bara rökelse.” Och sju år senare: ”Människorna är verkligen tokiga, som ondgör sig över allt, som inte är beröm.” Han berättar om att Alma Söderhjelm ådragit sig oförsonligt hat av sina syskon, som varit missnöjda med vad hon haft att säga om dem. ”Och de ha dock genom hennes bok blivit levande kulturpersonligheter, som man numera känner och älskar, icke minst för små mänskliga svagheter.”

Jag har därför inte retuscherat bort de kantigheter och skrovligheter som är väsentliga för Hagfors och gör hans personlighet mer levande. Genom att följa båda riktlinjerna har jag strävat efter att ge en så rättvis och sann bild av honom som möjligt.

Mitt varma tack till Svenska Litteratursällskapets styrelse för att den intagit min Hagforsbiografi i sin skriftserie. Främst tackar jag professorerna P. O. Barck, Olav Panelius och Hugo E. Pipping som granskat mitt manuskript och gett mig värdefulla råd.

Mitt tack går till alla dem som ställt brev, handlingar, tidningar och fotografier till mitt förfogande. Särskilt vill jag nämna K. J. Hagfors' släktingar, direktör Gunnar Riska och fil. mag. Torsten Paulig, av vilka jag som forskningsmaterial fått Hagfors' otryckta memoarer, så att jag i mycket kunnat bygga min biografi på hans egna uppgifter. Tack vare ett vänligt tillmötesgående av jordbrukaren Vilhelm Björkqvist, nuvarande ägare till Tast gård i Nedervetil, även han en släkting till Hagfors, hade jag sommaren 1971 tillfälle att besöka Viitavesi och fick så ett personligt intryck av den omgivning Hagfors vuxit upp i.

Stor hjälp i min forskning har jag haft av föreståndaren för handskriftsavdelningen vid Helsingfors universitetsbibliotek, fil. mag. Henrik Grönroos, som för mig låtit ordna K. J. Hagforssamlingen i universitetsbiblioteket och genom att sända mig xeroxkopior möjliggjort ett snabbare tempo i arbetet. Bibliotekarien i Lovisa stads bibliotek Eira Thesslund som jag ofta besvärat, har ständigt visat mig stor vänlighet och har inte skytt någon möda att uppfylla mina önskemål. Disponent Harald Bäck i Jakobstad har besparat mig mödosam läsning av mikrofilm genom att låta mig ha fri tillgång till Österbottniska Postens arkiv i Nykarleby. Mitt uppriktiga tack. Min systerson Anders Huldén som hjälpt mig med korrekturläsning, tackar jag hjärtligt.

Lovisa, hösten 1972

Margit Åström