Tab. 8

Petter (Peter, Per) Persson Klockars, son till Per Mattsson K., tab 7, född på Klockars 16/5 1752, död där 23/1 1814 av kolik och förstoppning. Endast tio år gammal vid faderns död, övertog han vid myndig ålder dennes hemman som styvfadern förvaltat. Bostadsbyggnaden på hemmanet var en av de största i socknen, uppförd som den var i två våningar. Det är den gård som nu, liksom hemmanet i sin helhet, äges av bonden Jonas Kecklund, dock med den skillnad, att övre våningen avlägsnats, varav uppförts en skild gård i närheten. Den skattade enligt 1807 års mantalslängd för 17 fönster, medan de två andra bönderna på Klockars endast skattade för 5 fönster var. Vem som uppfört bostaden, farfadern, fadern eller han själv är inte bekant. 1)

1) Det kan måhända vara av intresse att se, huru stora bondstugorna voro vid denna tid (år 1807) i de olika byarna, i Nykarleby landskommun (dit denna tid också hörde Munsala och Jeppo). Av de olika byarna är att märka att Kovjoki (och det senare utbrutna Markby) i administrativt hänseende hörde till Pedersöre och Pensala till Oravais. Jussila ingick i Munsala by. I förteckningen ingå också de hemman, som ägdes av andra än bönder (tjänstemän m. fl.).

Hans livsöde är inte den vanliga bondens. Utan skolbildning men dock läs- och skrivkunnig och säkerligen utrustad med ett icke vanligt mått av naturligt förstånd, kom han att spela på sin tid en icke oviktig roll, både i sin hemkommun, men också genom sin politiska verksamhet i hela vårt land.

Genom sitt nämndemanskap lärde han sig säkerligen ett och varje från det kommunala och juridiska området och genom sin skrivkunnighet, som denna tid hörde till sällsyntheterna, blev han starkt anlitad i olika värv i sin hemkommun.

Sitt första större egentliga uppdrag erhöll han som representent för bondeståndet i Österbottens Medledels domsaga till riksdagen i Norrköping år 1800. Hans, som det uppges, fina manér och gustavianska dräkt utgöra säkerligen minnen från denna tid.

Riksdagen var främst sammankallad för åstadkommande av reda i rikets affärer. Denna åstadkoms också genom de av ofrälse stånden godkända stora beviljningarna. Det uppges att detta hos Klockars valmän framkallat stor indignation. Om så ock hade varit fallet, utplånades dock misshälligheterna snart.

Vid riksdagen var Klockars medlem av bevillningsutskottet. Jämte ett antal bönder hade han till konungen riktat en skrivelse, som framfördes genom en deputation 31/3 år 1800. Petitionens ändamål var att utverka tillstånd för allmogen i Vasa län att några dagar i slutet av april och början av maj få till brännvin använda en del av den ymniga skörden.

Av kulturhistoriskt intresse kan det vara att se, huru man för 135 år sedan såg på alkoholfrågan, en uppfattning som ju långt ifrån överensstämde med vår tids. Jag citerar därför följande rader ur motiveringen

— — — »Allt som fanns kunde inte nyttjas som bröd. Om nu denna besparing inte finge användas till brännvin, blifva arbetarna under andetiden [skördetiden] alldeles i mistning av brännvin, så nyttigt för hälsan och det enda som muntrar til det ovanliga arbete, hvilket lantbruket sommartid fordrar, eller måste det dyrt köpas av sådana, som hafva lägenhet och ingen försyn att öfverträda Eders Majästets Nådiga Författning.»

Petter Klockars (från Ekmans bekanta oljemålning: Lantdagens öppnande i Borgå domkyrka efter Emanuel Thelsings tavla). [Ett större utsnitt av målningen.]

I januari 1809 var Klockars medlem av en deputation till kejsar Alexander I för bondeståndet i Vasa län, medan trenne andra personer representerade de övriga stånden. Deputationen överlämnade en klago- och böneskrift för erhållande av ersättning för den skada, som drabbat den civila befolkningen. Bland städerna nämnas främst Vasa, men framhålles det i inlagan, att också Nykarleby och Kristinestad lidit mycket. Om landskommunerna säges det, att alla socknar hava lidit, men mest Nykarleby och Lappfjärd. Oaktat förespeglingar kom dock någon ersättning för plundringarna inte till stånd.

I början av året 1809 var också Klockars medlem såsom bonderepresentent för Vasa län i den s.k. Finska deputationen, som på Alexanders kallelse då sammanträdde i Petersburg under Carl Mannerheims ordförandeskap.

Till den till mars 1809 sammankallade lantdagen i Borgå var Klockars åter bondeståndets representent för Österbottens Medledels nedre domsaga. Han utsågs av kejsaren till bondeståndets talman och när han 15/3 för första gången intog sin plats vid bordet, skedde detta, som det heter i protokollet »med hela ståndets utmärkte, uppriktiga glädje och lyckönskningar.»

Av lantdagens numera tryckta, knapphändiga protokoll kan man ej få någon uppfattning om Klockars verksamhet inom ståndet. Hans tal vid olika tillfällen: vid ståndets första och sista sammanträde i rikssalen, i den deputation från samtliga stånd som gjordes hos kejsaren med tack för dennes försäkran att bibehålla landets konstitution och religion, finnas visserligen anförda in extenso, men som naturligt är, kunna de inte säga oss mycket. Av historiker (Bernh. Estlander) anses dock att bondeståndet i honom hade en av sina mest verksamma medlemmar samt att bondeståndet med sin talman i spetsen åstadkom att svenska språket såsom hittills förblev domstolarnas och regeringens språk.

Klockars var gift 1:o 18/10 1772 med Susanna Johansdotter Renvaktar, f. 2/9 1751, död på Klockars 17/4 1804 av flussfeber; 2:o 3/11 1804 med Maria Hansd. Rosenlund, f. i Övre Jeppo (Grötas) 25/9 1766, d. på Klockars 13 /11 1836 av vattsot.

IX. Barn (födda på Klockars):
Johan, f. 10/6 1773, d. genom drunkning i Nykarleby älv 1/12 1827. Tab. 9.
Margareta, f. 16/11 1776. Tab. 16.
Matts, f. 9/10 1779, d. 24/1 1785 av hetsig feber.
Mickel, f. 25/9 1783. Tab. 25.
Susanna, f. 4/2 1786. Tab. 37.
Karen Elisabeth, f. 1/9 1790. Tab. 40.