XIV. EFTER BRANDEN

Befolkningen repar sig


Befolkningen synes förvånansvärt snabbt ha anpassat sig efter den nya situationen. Handeln kom nästan genast i gång på nytt. Rådman Matts Sandström fick sålunda den 16 jan. av magistraten hyra stadens södra vaktstuga, d.v.s. nuvarande Brostugan som handelsbod. Han fick även köpa de sex för staden ”obegagneliga” skolbänkar som stod där. Rådmännen Albert Dyhr, C. W. Sundström och handl. C. E. Ekholm fick gemensamt hyra spruthuset. För brandredskapen upphyrdes i stället ett magasin av rådman Sandström. Den norra vaktstugan uthyrdes åt målaren Johan Nils Gummerus. 24) Handl. J. W. Lundqvist 25) fick den 24 mars tillstånd att bygga en salubod i norra gaveln av f. rådman J. Strömbäcks mot Kyrkotorget stående hus (f. tullhuset) med ägarens bifall och skyldighet att nedriva byggnaden, då magistraten fann nödigt. I skomakaren Carl Brännholms hus nr 97 hyrde bagarmästaren Carl Anton Knape rum för sitt bageri. I slutet av jan. fanns redan nio mer eller mindre primitiva handelsbodar i verksamhet. Mod och företagsamhet rådde; man hjälpte varandra så gott man kunde. 26 )

Provisoriska hus byggdes även snart på de utbrända tomterna, bl.a. av handl. E. A. Waselius och Abr. Westlin, som byggde flera sådana hus på G. G. Gottlebens tomt nr 49 och bedrev handel där, G. M. Hedström, sjömanshustrun Maria Eriksson, handl. Josef Engström, garvaränkan Karolina Lindvall, sjömanshustrun Maria Rank och vaktmästaren Petter Olof Wahlberg. De uppmanades bortflytta dem före den 15 okt. 1860.

Redan den 10 juni utannonserade stadsläkaren J. F. Blank, att brunnsdrickningen vid Ny-Carleby helsokälla skulle begynna den 25 aug. 27) Från denna månads början 1858 ordnades stadens näringsrättigheter så att stadskällaren uppläts åt skräddaren A. Forssell för 80 rbl, ena ölkrogen åt sjömannen Matts Axelsson för samma belopp och den andra åt sjömanshustrun Maria Rank för 70 rbl, allt s:r.

Självfallet flyttade man från det ena provisoriet till det andra, allteftersom man började komma i ordning. Invånarna i spruthuset synes sålunda ha varierat. Hanna Sundström berättar härom och om stadsbornas beteende följande: 28)

Efter branden bodde familjen Sundström i sedermera Roos'ska gården i Nystaden (½ nr 120 enl. 1844 års och nr 111—112 enl. 1858 års stadsplaner). Bokhållarna var även inkvarterade där, så det var mycket trångt. Kapten Hans Holmströms 29) familj bodde i vindskamrarna. Så snart som möjligt lät Sundström på det brunna husets tomt uppföra en liten byggnad med butik och två kamrar, en för sig och en för bokhållarna. Där drev han sedan sin handel.

Andra stadsbor bodde efter branden lika improviserat. Rådmännen Sandström och Dyhr och en tid även Westlin samt F. M. Gyllenberg bodde i spruthuset och arresten, den förstnämnde i norra och den sistnämnde i södra ändan. Sprutorna var till en början infösta i mellersta rummet. De provisoriska butikerna hade fönster bara över dörren, men övra dörrhalvorna stod öppna dagen lång.

Det var festligt att få se Gyllenberg 30) stänga sin boddörr om kvällarna, berättar Hanna Sundström. Han knuffade och skuffade till dörren och till sist gjorde han ett häftigt utfall mot den för att pröva, om den höll. Gyllenberg bestod sig icke med någon belysning i boden efter mörkrets inbrott, utan väntade där som spindeln i nätet på sina kunder. Kom det någon som ville handla, strök han eld på en svavelsticka och tände en sprakande talgdank. Sedan kunden fått det begärda, frågade han: ”Ska de vara någo vidare för de övriga fyrkarna?” Blev svaret nej, blåste han ögonblickligen ut den dyrbara dankens flämtande låga, och kunden fick söka sig ut i mörker.

Gyllenberg var annars efter branden som ”bortblandad”. Han gick omkring och beklagade sig, att han förlorat 3 par stövlar, alla av läder. Då han en gång spisade hos Sundström och åter beklagade sig över de förlorade läderstövlarna, sade Sundström: ”Nå, vad hade de bort vara gjorda av? Av trä kanske!”

Gyllenberg lät uppföra åt sig och familjen en stuga på Källbacken, men av handeln blev det ej något vidare. De efter branden återstående varorna magasinerades där och fanns kvar ännu vid hans död 1888. Branden knäckte honom, han började gå krokig, plockade var han gick på gatorna upp stickor och stenar så att rockfickorna stod pösande, och då han kom hem, tömde han stenarna i groparna på sin gård, medan stickorna brändes.

En som hade mera tur var rådman Berger, vars gård låg upp i vinden ett gott stycke från brandstället och dessutom vid Kyrkotorget, så att både god tid och gott utrymme gavs till bärgning. Han fick även nästan hela sitt lösöre och varuförråd bärgat. Han hade försäkrat för 6000 rbl s:r i Skandia, varför man antog att bolagets förlust på Nykarleby skulle minska med hälften. 31)

I ett brev till sin vän konsuln och försäkringsmannen Carl Fr. Degener i Helsingfors ett par veckor efter branden uttalar sig Carl Grundfeldt synnerligen bittert om en del stadsbors beteende under och efter denna. Degener hade inbegärt uppgifter rörande en del personers förluster och ersättningsanspråk vid branden. Grundfeldts brev (GS) är förtjänt av att återges i utdrag.

Först redogör han för sin egen situation:

”Ny Karleby d: 29 Januari 1858.
Herr Konsul Fr. Degener,
Helsingfors.

Hjertligen tackar jag för HH varma deltagande i min och så många andra härvarande vänners olycka!

Andra gården ifrån stället, där elden löskom, samt, i den förfärliga blåsten, alldeles under vinden, voro vi, jemte min svärmor och Svåger, bland de förstblivna husvilla. Om elden två timmar sednare utbrutit, hade sannolikt åtminstone vi alla blifvit inbrände.

Det gifves visserligen menniskor — beklagligen nog! — som veta begagna äfven olyckan till sin fördel och hvartill just tillfällen som dessa äro så inbjudande; dock vare sådant långt ifrån mig! Ärligt och redbart har jag under medgångens dagar sökt vandra min väg fram; ett obefläckadt namn skall, äfven i motgångens och pröfningens stund, förblifva min dyrbaraste egendom. Min förlust måste naturligtvis vara kännbar, dock hoppas jag, med Guds hjelp, medmenniskors hofsamhet, och såvida ej nya olyckor tillstöta, kunna göra en hvar rätt; och detta skall, under olyckans pröfning, blifva min högsta tillfredsställelse.”

Därefter kommer han in på den tidigare nämnde, i konkurs förklarade handl. Gottleben, som tydligen gjort anspråk på en alltför stor ersättning för sitt varulager, och blivit föremål för förfrågningar från försäkringshåll, samt på Nykarlebyköpmännen i allmänhet:

”Jag har ej kunnat utforska om eller hvar Tit G(ottlebe)-n kan hafva sitt lager eller (sin) lösegendom försäkrad. Om, som han troligen gör, vill begagna sig af branden för egennyttiga speculationer, är han väl för klok att derom upplysa. Jag kan emellertid upplysa, att hans gård, belägen ofvan vinden, eller blåsten, först kl. 6 på morgonen antändes samt att han tillfölje deraf fått, som man sagt mig, berga t.o.m. krokarna i taket på sin krambod. Under eldsvådan sade han till mig: ”se så, nu börjar det småningom blifva jemnlikhet”, hvarvid skadeglädjen tydligt framlyste, samt, någon stund efteråt, samma ord till Dyhr. Den, som vid lågorna af sin nästas egendom, kan yttra sådana ord, måste vara, lindrigast sagt — en skurk, och färdig till hvarje dålig handling. Har HH någodt oafslutadt med en så usel menniska, så låt ej förleda sig till någon afprutning genom de förluster han sannolikt skall söka föregifva, men hvilka i så fall äro alldeles ogrundade. Utom detta och ett annat Ogräs (trol. handl. Abr. Westlin, Gottlebens kumpan) 32) hade vår lilla stad ganska hederliga Köpmän, hvarföre jag äfven tror att, med undantag af några yngre och mindre bemedlade, ganska få skola hvarken göra Konkurs eller accords propositioner, ehuru enhvar lidit mycket.”

Så återgår Grundfeldt till sig själv:

”För min försigtighet vid varureqvisitioner, äfvensom i allmänhet, har jag förr, af såväl Oppman, som månget annat pundhufvud, fått lida mycken smälek. Hvart hade jag nu tagit vägen med ett stort lager? Lyckligtvis var detsamma ej stort och i ”Skandia” hade jag min lösegendom försäkrad. Jag har alltid följt och skall alltid följa Jacob Ärligs gamla ordspråk: ”försigtighet varar längst”, och för öfrigt — prisad vare min precence d'esprit 33) [sinnesnärvaro] och tilltagsenhet vid branden, — räddade jag mer än mången, som bodde långt ifrån elden.”

Grundfeldt säger sig vara överhopad av göromål och bekymmer. I hans källare hade elden härjat några kärl viner och spirituosa. Två pipor portvin, som ankommit från Oporto, var fortfarande orörda. Grundfeldt anhöll om anstånd med betalningen för dem med några månader, om så behövdes. Den olyckliga penningbristen gjorde, att han ej heller detta år kunde påräkna punktlighet, då det gällde inbetalningar från ”Mina Gubbar i uppstäderna”.

Åtta dagar efter branden hade fru Grundfeldt nedkommit med en dotter. Mannen hade gjort sig räkning på en pojke, men ”den fatala eldsvådan (hade) spräckt äfven denna förhoppning”. —

Sist omnämner Grundfeldt, att Hans Kejserl. Majestät sänt 5000 rbl sr till staden, att utdelas bland de mest behövande bland dem, som edligen bestyrkt sin förlust. ”Bland andra beedigade G(ottlebe)n 1500 Rubels förlust vid branden. Jag är säker att hans uppgift var lika falsk som hela hans väsende för öfrigt, ty äfven hans Gård var brandförsäkrad.”

Att Gottleben betraktades som en misstänkt figur, framgår även av att Degener bett Grundfeldt vaka över att han ej kunde ”få arbetsdom på sig innan Hällsten 34) har bysättningsdom på honom”. 35)



Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid 587—591.


Nästa kapitel: Skall staden flyttas? Polemiken Yrjö-Koskinen—Topelius.
(Inf. 2004-01-20.)