I Nykarleby begagnades redan på 1700-talet en hälsokälla
på Nygårds hemmans ägor, omnämnd av Forshaell 1784, senare kallad Nykarleby Surbrunn. Det var dock först provisorn
vid apoteket Korpen i Stockholm, den ivrige naturforskaren Johan Ersson Julin, som 1782 erhållit privilegium på det
första apoteket i staden, som gav surbrunnen karaktären av hälsokälla. Den användes
sedan flitigt under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt
under dr Z. Topelius
d.ä:s tid. Han var stadsläkare i Nykarleby 1811—1831.
[Originalet vid Nykarleby museum är klistrat på en kartong med några noteringar, bl.a: ”Jutbacka
Taget år 1848. Förrän någon undervisning hjälpt att återge hvad jag såg i naturen”. Förstoring.
(Inf. 2020-02.08.)]
Den för stadens förkovran
och allmännyttiga företag intresserade rådman Isak
Lindqvist lät efter 1812, då han jämte Chr.
Reinh. Backman blev ägare till anläggningen, bygga ett ordentligt
brunnshus över källan. Huset stod med sin ena gavel på land och
den andra på en klippa i älven med ingång från landsidan.
Man steg ned för en något slipprig stig längs backsluttningen
över källan. Kring denna var inne i huset ett skrank upprest, med ställ
för dryckesbägarna. Vid danstillfällen borttogs skranket och ersattes
med ett bastant lock över brunnen. Vid husets andra ända var en öppen
”kvist” med sittbänkar.
Nedanför trappan ledde en
landgång över till holmarna, som var förbundna genom broar.
[Brunnsholmarna ur ett ovanligt perspektiv (från nordost). Och ännu ovanligare är att kägelhuset och -banan skymtar mitt i bild. Förstoring.
Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2013-03-19.)]
De
s.k. Brunnsholmarna, en större och en mindre, arrenderades av Lindqvist
och Backman, som där uppförde ett sommarvärdshus. Senare ägdes
hälsokällan och holmarna av apotekare Johan Benzelstjerna (apotekare
1831—1849), som kallade sig ”brunnsintendent vid Nykarleby hälsokälla”.
Han renoverade sommarvärdshuset och anlade där en kägelbana 1836.
Till kuranstalten hörde
redan under dr Topelius tid en bad- och siminrättning, där man kunde
få finsk bastu, kar-, ång- och gyttjebad samt duscher. Hedström omtalar, att gyttjan till baden på 1800-talet hämtades från Tirskärssund,
som sedan länge numera är fastland.
Z. Topelius har i sina dagböcker flerstädes skildrat
episoder ur brunnslivet på 1830-talet, bl.a. brunnsbaler i juli 1836, 1837 och 1838.
I brunnshuset anordnades även konserter. De
inskrivna brunnsgästernas antal var på dr Topelius tid 50—60,
men sjönk på Benzelstjernas tid till ett 20-tal per år. En bevarad
förteckning på brunnsgästerna från år 1817 visar att
45 personer då besökte hälsobrunnen. De flesta var från
staden eller andra österbottniska städer och orter. Förteckningen
upptar följande namn:
Som vi ser var publiken rätt blandad,
från hovrättsråd och häradshövdingar, prästmän
och magistrar samt befattningshavare av olika slag jämte damer, till handelsmän,
hantverkare, f.d. soldater och bondhustrur. Huvuddelen utgjordes dock av ståndspersoner.
Förteckningen torde representera ett genomsnitt av det klientel, som vid
denna tid besökte Nykarleby Surbrunn.
År 1865 utgick kontraktet med Nygårds hemman, varefter
källan var stängd i fem års tid. Ständiga tvister pågick
från denna tid ända till 1897 mellan Nygårds hemmans ägare
och staden om besittningsrätten till holmarna och källan. Brunnsdrickandet
upphörde i början av 1870-talet med 10 inskrivna gäster 1872, men
ännu omkring 1890 kunde man taga sig en klunk ur källan. Värdshuset
på ”Holmen” var en omtyckt samlingsplats för stadsborna och
gästande främlingar ännu 1893, då staden, som blivit ägare
till byggnaderna 1875, sålde hela anläggningen för 176 mk, varefter
alltsammans revs och flyttades bort. År 1898 uppfördes ett nytt värdshus
på Holmen av ett bolag, bildat av stadens herrar, bland dem Gustaf Hedström.
Värdshuset, som till rumsplan och exteriör påminde om det gamla,
blev på nytt samlingsplats för stadsborna. En av dem som skildrat stämningen
kring Brunnsholmen på 1890-talet är Mikael Lybeck 1902 i dikten
”Där älven rinner runt
Holmens bro”. Ernst V. Knape anknyter i sin Nykarlebyroman ”Erik
Falander” till värdshuset
vid sekelskiftet. Hedström har
tecknat Brunnsholmarnas historia och beskrivit källans läge på
östra älvstranden mittemot Brunnsholmarna, ett knappt 100-tal meter
söderom nuvarande Engs gård, där en utfallssänka, en loma,
sträckte sig ned till älven. Läget framgår närmare av bifogade karta över Brunnsholmarna,
avmätta 1866. Genom loman rann en bäck och tio meter söderut längs
den dåvarande strandliden låg källan, fullt märkbar ännu
på 1920-talet som en vattenpöl i den rostfärgade marken. På
Benzelstjernas tid leddes vattnet genom en 6 alnar lång ränna till
en reservoar, rymmande ca 20 kannor [1 kanna= ca 2,6 l] vatten, under brunnshuset.
Källådern rann året om och vattnets medeltemperatur var 7 grader.
Det var järnhaltigt och alkaliskt (23 mgr järn på 1 liter enligt
en på 1920-talet gjord analys).
Övergången från
älvstranden till Holmen började mellan gråstenskvarnen och det
senare ölbryggeriet, som även det nu är borta. Strax norr om kvarnen
ledde en trappa ned från älvbranten till kvarnens nordvästra hörn.
Därifrån gick man till vänster längs den smala landremsan
mellan yttre kvarnväggen och forsen till kvarndammen, som ledde till Brunnsholmens
västra del. På dammen låg en bro av plankor, försedd med
dubbla ledstänger. På denna tog man sig över med den uppdämda
östra strömfåran till vänster och forsen till höger,
berättar Hedström. Stigen fortsatte sedan över mindre broar och
plankor till värdshuset. Från 1898 anlades nya trappor och broar.
|
