Turdinska gården hade en trädgård, anlagd i terrasser på åbranten. Där var bl.a. vita och gredelina syrener planterade.

Apotekets nuvarande strandkällare hörde till Turdinska gården. Den övre källaren åter, som gränsar till Sarlinska gården nr 61, var Hammarins. Ett stycke öster- eller ovanom denna källare gick fordom Rådhusgatan i norr och söder, möjligen tvärs över den av frk Bergh på 1920-talet ägda gårdstomten nr 46, senare E. Knutars gård. Den nu i öster och väster löpande Borgargatan går sålunda mitt över det forna torget. Den brunn som 1907 upptäcktes på Sarlins gård, nu nr 61, hörde av allt att döma till Hammarins tomt.

[Apotekets övre källare. Källaren var försedd med en överbyggnad av trä. Foto: Lars Pensar april 2002.]

Söder om Turdins låg Gabriel Wilhelm Aspegrens, tidigare J. J. Kempes, gråmålade handelsgård. Aspegren var fosterson till änkan Anna Katarina Schale (d. 1833), tidigare gift Kempe. (se s. 71).

[Fåfängan]
Norr om Turdinska källaren låg på tomt nr 15 Matts Lithéns ”Fåfängan”, ett namn, som stadsborna givit denna vackra trädgård med lummiga rönnar, anlagd av Lithén i början av 1800-talet. Tomten hade använts som trädgård sedan mitten av 1700-talet.

I strandbrinken i parkens nordvästra hörn stod på en hög stenfot ett lusthus av tegelsten, en av stadens vackraste utsiktspunkter och ofta använt för celebra tillställningar av olika slag. Här dukades sålunda en gång vid mitten av 1850-talet, efter orientaliska krigets utbrott, middag för general Casimir v. Kothen, då han i egenskap av ordf. i kommittén för indelta militärens återupprättande besökte orten. Den annars byråkratiske och styvsinte v. Kothen visade sig vara en pratsam och gemytlig herre, som tydligen trivdes med arrangemangen. Han hade bl.a. uttryckt sin önskan om att få se fruntimmer vid middagen.

Nedanför lusthuset invid vattenbrynet låg Salongen; där ”picknickar” ofta hölls. På taket fanns ett fortunaspel, som herrarna flitigt använde. Detta hus sträckte sig norrut ungefär till den punkt, där ett svinhus i början på 1900-talet stod vid forsen. Under sina sista verksamma år byggde rådman Lithén ytterligare mitt i sin trädgård ett orangeri av tegel. Denna byggnad blev ofullbordad, då Lithén snart råkade på obestånd. Bönderna, som ej kunde uttala det svåra ordet, talade om ”ranteriet”, med anspelning på nyssnämnda förhållande.

[Fåfängan från norr före 1889. Detalj ur foto över Nybroviken och -forsen.]

I trädgårdens sydöstra del invid gatan låg kägelbanan och såsom dess fortsättning en paviljong av bräder, där herrarna brukade sitta och dricka toddy. Nedanför mot stranden stod slänggungan, från vilken Zacharias Topelius en gång som ung student vid en glad tillställning föll ned, då han svängde i gungan så att den låg rätt ut. Topelius föll ned på alla fyra och slog sig rätt illa så att han blev öm i hela kroppen för några dagar, men fick ej något svårare men. Byxknäet hade emellertid spräckts vid fallet, så han måste gå hem till Kuddnäs för att byta om, men kom sedan tillbaka till sällskapet, ehuru blek och medtagen.

Invid gungan, där platsen var beklädd med stenplattor, gick en trätrappa ned till danssalongen. Den skummande forsen ilade förbi dess fönster, och dansmusiken hade ofta ej så lätt att överrösta bruset.

Ett rödmålat spolstaket omgav hela lustgården, som erbjöd en vacker anblick i synnerhet om försommaren, då rönnarna stod i full blom och vitt och grönt lyste fram mellan staketets spolar.

6. Vy över kyrkan och älven från norr. Foto 1930-talet.
[Strax nedanför kyrkan skymtar Holmtröms magasin. Beskuren i överkant.]

[Ungefär samma vy som ovan kring sekelskiftet 1900. Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll.
(Inf. 2014-06-11.)]

De andra strandgårdarna, t.ex. Turdins, hade små trädgårdstäppor på nedre sidan mot älven.

Rådmannen och handlanden Josef Collander bodde vid Strandgatan, tomt nr 17—18, söder om J. A. Lybecks gård, i en prydlig envåningsbyggnad. Från Lybecks södra vindskammare kunde man se ned på denna gård. I vindskammaren bodde borgmästare Haeggström en tid. Fru Haeggström med barnen bodde i norra vindskammaren mot torget.

Följande gård vid Strandgatan, ägdes från 1815 av rådman Johan Svahn och från 1825 av Petter Abraham Lybeck. Det var en obekväm 2-våningsbyggnad, som senare ägdes av kompanjonerna Sundström och Sandström. Huset var kallt och osunt. Det hade sjunkit ned i marken nära nog till jordvåningens fönster. Dessa var i båda våningarna nästan fyrkantiga och hade fyra rutor. Till vänster eller på norra sidan om inkörsporten var en gatubod med en dörr, vars nedre del vanligtvis var stängd. På dess inre sida hängde på en stålfjäder en ringklocka, som ringde då man berörde den med handen och därmed tillkännagav, att i boden väntade någon. Ofta kom då bokhållaren eller handelsman själv ut för att betjäna kunden. Ej så sällan var det skolbarn, som tyckte det var roligt att ringa och sedan springa bakom knuten för att se huru ”arger” han var, som tittade ut genom dörren för att försöka få syn på ringaren. Sådant hände i alla bodar vid denna tid. Av de många barn, som föddes i huset, dog flera och de övriga var sjukliga. Mitt igenom byggningen ledde en överbyggd port. Petter Lybecks änka köpte senare den Turdinska gården vid torget. Rådmannen och handl. C. W. Sundström köpte och flyttade till Gustaf Lindqvists stora och präktiga gård vid Kyrkotorget, tomt nr 23, som tidigare ägts av patron R. W. Backman. De överflödiga rummen i Sandström—Sundströmska gården hyrdes ut. Bl.a. bodde Olof Helander där, då han var mellanpräst i Nykarleby 1844—1845.

På tomten nr 20 vid Kyrkotorget och Ågatan lät rådman C. J. Berger 1840 höja på sin karaktärsbyggnad med 5—6 stockvarv ”för bättre utseendes skull”. Takvedstaket ersattes med ett tak av kakel. I vindskamrarna inrättades eldstäder, dvs. kakelugnar, som enligt byggnadsordningen av den 9 okt. 1838 för Vasa läns städer vilade på grundmur eller nisch i nedre våningen och ej på bjälklag. De var försedda med brandmurar och dubbelt tegelstensvarv eller spjällplåt, där rökgången gick genom taket eller närmade sig en vägg.

Dessa efter 1838 tillämpade säkerhetsbestämmelser ökade betydligt brandsäkerheten. 71)

Den Calamniuska gården hade såsom tidigare nämnts en mindre byggning mot Strandgatan, kallad ”Bäckas sidon”, emedan två generationer av familjen Bäck bodde där. Av de äldre Bäckarna må nämnas den originelle sjökaptenen Petter Bäck 72), som enligt rådman J. A. Lybecks berättelser tillsammans med handl. Daniel Juthe 73) hade en fiskarstuga på Rödkubban. Där såg man ”gubbarna” gå och hänga upp sina nät på stranden att torka, eller ro omkring på fiskefärder i sund och vikar. Petter Bäck var en enkel man av gamla stammen, berättar Sofie Topelius, och tålde ej de nya moderna. En dag mötte han på Storbron handelsman Adolf Hammarin, som kom sprättig och hade vita bomullsvantar, berättar rådman Lybeck, ”Nå, vart ska du nu, tå du har likhandskan påddej?”, sporde Petter ironiskt. Vad svar han fick, förtäljer historien ej.

Planen norr om kyrkan utvidgades efter branden på bekostnad av Sundströms tomt. Det stora röda magasinet mot åstranden stod förut strax innanför Sundströms port på vänster hand, dvs. till vänster om porten, som på den tiden befann sig på södra sidan. Efter tomtregleringen låg den präktiga källaren i älvbrinken utanför Sundströms tomt, varför han sålde den åt Aug. Lybeck. Sundströmska tomten var förut kringbyggd på tre sidor och öppen blott mot ån. Längs uthuslängan löpte en lång, bred ”bro”, som var trevlig för barnen att springa på. Man såg därifrån från ett håll ända in i Lithéns trädgård, Fåfängan.