Mellan stadens tullbom och Frill fanns en ganska stor plan, där gräs och potatis växte om vartannat. Denna täppa låg på stadens mark. Alla visste emellertid, att mamsell Anna Susanna Glansk 126) ägde den. Ingångsporten låg ej vid landsvägen, utan man måste gå kring gärdet till östra sidan till en grind. Närmast grinden låg ett skjul, som tjänade som stall och litet längre fram stod ett litet hus med dörr, skorsten och ett litet fönster.

Denna byggnad var mamsell Glansks bostad, sedan hennes fader, handlanden Jakob Glansk gjort konkurs. Han är redan 14 april 1806 antecknad som f.d. handlande och utfattig. Anna Sanna var född 1797 och dog den 12 dec. 1886 och fick liksom modern Johanna Forsén (f. i Nkby 18.7. 1763, d. där 2.8. 1832) livnära sig genom att resa omkring på landet och klä brudar. Hon hade en svart sidenklänning, som passade alla brudar, stora eller småväxta, feta eller magra. Till brudskruden hörde en krona av röda rosor med mycket skravelmässing i stället för ståndare och pistiller. Dessa rosor dolde den 3 skålpund [knappt 1,3 kg] tunga silverkronan, som bruden hade att bära, oftast i tre dygn, ty bröllopet pågick vanligen från vigseln kl. 12 på torsdagen till söndag eftermiddag.

Mamsell Glansk måste för sina resor och allt bagage ha egen häst och eget åkdon. Hennes avsigkomna far brukade följa med och taga vara på hästen. Han kunde dock ej tåla, att hustrun och dottern lät anlita sig till att klä brudar. En jul- eller påskmorgon föll han på orådet att klä ut märren till brud. Han tog ut stoet ur stallet, klädde det i brudskruden och promenerade på gatorna, allom till spektakel. Därefter var mamsell Glansk ruinerad, ty ingen hederlig bondtös ville nu bära den krona, som öket hade burit. Hon började nu som gårdfarihandlande och däremellan målade hon möbler, stugor o.s.v.

Mamsell Glansk berättade ibland om sin originelle far och hans besynnerliga uppförande mot hustrun. Han kallade henne ”min Skit”. ”Midt i Skitens förtret är jag i Torneå”, skrev han en gång hem från denna ort. Han kunde ej tåla, att hustrun drack kaffe; hon fick ej ens tala om sin kära panna i hans närvaro, och måste därför hitta på någon annan benämning: ”Anna Sanna, var har du svarta trådrullen min? Sök också fram den vita (=grädden)!”

Efter faderns död byggde hon ett större hus, bestående av sal och kammare, kök och farstu. Hon var själv med i byggnadsarbetet, hjälpte timmermannen att passa stockarna och murade själv. Hon hade m.a.o. ”huvudet på skaft”, klarade sig genom klokhet, fyndighet och planering och skydde inget arbete som var lovligt; ingen möda, ingen kraftansträngning när det fordrades, berättar Hilda Olson.

[Den kom så småningom, madam Glansks (senare Maria Johanssons) gård fotograferad 1967, säkerligen en hel del omstofferad sen hennes dagar.
Karl Erik Ahlskog, boende i gården i slutet på 60- och kanske början på 70-talet,tillhandahöll via Lars Pensar som kommenterade.
Stugan revs i juni 1981 av stadsträdgårdsarbetarna Eino Näsi, Peter Sandström och mig. Rivningsvirket gick efter transport med stadens Lill-Valmet till Stadsträdgården upp i rök i växthusets värmepanna.
(Inf. 2006-10-18.)]

Huset kallades av hennes fart för Johannisborg. Här bodde på 1840-talet hennes fosterson, sjömannen Jacob Fredriksson och pigan Stina Fredrika Wacker samt varvssmeden Johan Johansson Nordling (f. 12.11. 1812) med hustru Brita Lisa och sex söner. Dessutom bodde lotsen Johan Eriksson Solvin (f. 1798 i Sok1ot) här. Johannisborg var sålunda en tätt befolkad plats på stadens arrendemark. Huru mamsell Glansk räddade sin stuga vid branden är berättat på annat ställe. Den köptes senare av postföraren Matts Johansson, ”Post-Matti”.

[— — — Texten om Post-Matti finns på en egen sida.]

En annan tomt, som ägdes av mamsell Glansk och låg intill den nyssnämnda fastigheten på Frillan såldes den 29 okt. 1880 av henne till garvarhustrun, senare päls- och kappsömmerskan Hilma Johanna Wiljanen (f. Winqvist 1867, d. 1.9. 1930). Hon byggde sig här en egen stuga och höll där syateljé efter att först ha utbildat sig under ett års tid vid ett kappmagasin i Helsingfors, för finsömnad av pälsar, kappor, jaketter för damer, klänningar m.m. Företaget hade flera anställda och var på sin tid en av stadens förnämsta syateljéer. Fru Wiljanen var verksam till 60 års ålder. Stugan torde stå kvar ännu. 127)