Liksom det övriga Österbotten drabbades även Nykarlebytrakten
av missväxt 1862. Vad Nykarleby beträffar komplicerades situationen
såsom tidigare nämnts av den nyss inträffade branden,
som skapat brist på bostäder och vållat stadens borgerskap
och hantverkare avbräck i deras näringar. Nybyggnadsverksamheten
pågick som bäst och tog alla resurser i anspråk.
Den 18 aug. 1862 var samtliga handlanden, borgerskapets äldste och
skeppare kallade till magistraten. Åtskilliga handlanden men ingen
skeppare hade infunnit sig. Anledningen till mötet var guvernörens
skrivelse av den 12 aug. angående de penningförskott regeringen
förklarat sig villig lämna landets trafikanter för import
av spannmål och mjöl för avhjälpande av befarad spannmålsbrist
i följd av den frost, som härjat landet.
De närvarande handelsmännen förklarade enhälligt,
att de f.n. ej var beredda att göra några anbud av den beskaffenhet
guvernörens skrivelse antydde. 22)
Följande försommar medförde varm väderlek och gav
hopp om god skörd. En rik skörd betraktades som den enda räddningen
för jordbrukarna i trakten för att kunna avbörda sig de
stora och i många fall opåräknade skulder, de nödgats
ådraga sig hos handelsmännen på grund av felslagna skördar.
På penningar rådde en obeskrivlig brist. Större delen
av stadens handlanden hade lämnat allt mjöl och all spannmål
på kredit mot liberala priser och på möjligast förmånliga
betalningsvillkor åt behövande, som kommit till staden från
när och fjärran. Att en stor mängd skuldsedlar på
mjöl- och spannmålslån hade utfärdats under året
framgick bl.a. av att det vid stadens charta sigillataförsäljning
under juni 1863 ej gick att köpa en 12 kopeks charta, ehuru ett ovanligt
stort antal kartor tillställts försäljningsmannen under
årets förra hälft. Man hade därför för
dokument, som bort skrivas på 12 kopeks stämplat papper, nödgats
hoplappa t.o.m. tre ark av 4 kopeks valör.
En ljuspunkt var, att strömmingsfisket lämnat god fångst.
Handelsläget i övrigt för staden var något bättre
än under de föregående åren efter 1856. Tjärexporten
hade långsamt ökat från downperioden 1858 (4598 tr),
och uppgick 1862 till 11085 och 1863 till 16417 tr, d.v.s. samma antal
tr som före branden. Priset var lågt, men konsumtionen ute
på världsmarknaden hade till följd därav ökat.
Stora mängder tjära hade även strömmat till staden,
och priset var 4 rbl 25 kop 4 rbl 60 kop. tunnan. Penningbristen tvang
allmogen att till varje pris genast torgföra sina varor. Under året
1863 kulminerade tjärexporten från Finland för perioden
1850—1867 med 227.097 tr, varav Uleåborg stod för 63.898 tr,
Kristinestad för 37.434 tr, Jakobstad för 27.513 tr, Gamlakarleby
för 26.315 tr, Vasa för 21.619 tr och Nykarleby som sagt för
16.417 tr. 23) Utländska spekulanter bjöd i slutet av juli 10
mk för tjäran i hamn, medan priset i Nykarleby var 9 mk. Man
visste att Lübeck och Köpenhamn var överfyllda med tjära.
Tjänliga ugnar och milor synes vid denna tid ej ha funnits i trakten,
och trots ivrigt brännande av även rötter och stubbar klagade
allmogen allmänt över felslagen inkomst. Man ansåg att
forstmästarna borde undervisa allmogen i rätta sättet att
bränna tjära och bygga ugnar.
Till staden infördes d.å. även små partier 14 fots
granplankor för 3 rbl tolften. Boskap utbjöds dagligen av bönderna,
och ganska goda kor betalades med 11—16 rbl. För smör betalades
10—12 kop. skålpundet och tillgången var riklig. 24)
Otaliga hungrande sökte sig redan vid denna tid in till staden. De
under sommaren inskeppade spannmåls- och mjölpartierna tog
slut. Man levde i ständig fruktan, att frosten skulle skada sädesväxten.
Nätterna var ovanligt kalla och potatisstjälkarna hade redan
skadats av kölden. Rågen och kornet hade frusit på låga
och sanka marker. Förra årets förfrusna råg stod
i 20 mks pris per tunna, och stöd till buds endast hos kyrkoherde
Kullman, som till sina arbetare för varje arbetsdag delade ut 1 kappe
av den skadade säden. Detta gav anledning till elakartade beskyllningar
möt kyrkoherden. Emedan den normala daglönen vid denna tid var
1 mk 20 pi, erhöll kyrkoherden nämligen i verkligheten 36 mk
s:r per tunna d.v.s. 3—4 mk mera än det pris, till vilket stadens
handlanden under årets lopp sålt från utlandet intagen,
utmärkt ren och god råg. 25) Samma system praktiserades
småningom även av handelsmännen i staden. Rådman
Lybeck lät sålunda arbetslösa tiggare och andra behövande
mot ersättning i kornmjöl bygga den för sin tid stora kajanläggningen
utanför sin villa Charlottenlund på Alörn. Likaså
lät han enligt ortstraditionen de hungrande upparbeta sin åker
norr om staden, Svältgärdet eller den s.k. ”Hungeråkern”. 26)
Tiden nalkades nu i aug. för stadens handelsmän att betala
de till spannmålsuppköp beviljade kronolånen, som löpte
på ½ år. Till följd därav var allmogen tvungen
att betala alla skulder, som de för livets uppehälle tvungits
ikläda sig under året hos handelsmännen. Det var emellertid
i de flesta fall omöjligt att uppbringa mynt, på vilka t.o.m.
traktens rikaste personer led brist. Lagsökning för skulder
blev följden, och för att undvika den, släpade bönderna
t.o.m. sina små barns livsmedel och husets sista redbara egendom,
redskap, husdjur o.s.v., till staden för att säljas mot ungefär
hälften av värdet. 27) Företeelsen skulle upprepas under
de följande åren för att kulminera 1867—1868.
Rågskörden blev emellertid god, liksom höstsäden.
Nyrågsmjölet befanns vara vitt och gott. Frostskadorna var
ännu i slutet av aug. obetydliga; däremot skadades säden
något av ihållande regn. Priset på nyråg var i
sept. 14 mk. Kyttländerna kring staden hade nu skadats av frost varför
tillgången var liten. Import av spannmål kunde därför
inte undvikas till våren. 28)
Det hade väckt uppmärksamhet, att kyrkoherde Kullman i tidningspressen
beskyllts för att ha begagnat spannmålsbristen till att rikta
sig på de fattigas bekostnad. En förklaring ingick i Helsingfors
Dagblad den 27 aug. 1863. Vid prästgårdens uppbörd av
förra årets frostskadade råg, hade den bättre säden
skilts från den sämre. För den bättre rågen
var priset någon tid 6 rbl tunnan, medan utländsk importerad
råg kostade 9 och senare 7:50 rbl. Kyrkoherden ansåg sig gagna
de behövande, när han erbjöd sina daglönare hälften
av dagpenningen i råg av den bättre sorten mot gällande
pris. Flera av dem förklarade sig även nöjda härmed.
Då den utländska rågen var bättre, ångrade
sig sedan de flesta daglönarna och erhöll då sin fulla
betalning i penningar. Den kvantitet råg kyrkoherden utdelat som
daglön uppgick till 28 kappar. Detta gav anledning till att smäda
en man, som i månget fall — och särdeles som ordförande
i ortens fattigvård haft bekymmer och möda osparda för
de behövandes bärgning i detta svåra år, skriver
korrespondenten. Smädelsen hade även väckt allmän
ovilja i staden, emedan man ej hunnit glömma den hjälpsamhet
och gästfrihet Kullman visat stadens invånare av alla stånd
vid branden 1858. Samme man beskylldes nu för snöd vinning på
de fattigas bekostnad. 79)
Stadens fattigvård utsattes givetvis för allt starkare press
under dessa år. För 1862 uttaxerades 50 % mera än föregående
år eller 687 rbl s:r. I sept. ansökte direktionen om 500 rbl
i understöd av allmänna medel, emedan den ej ansåg sig
kunna med egen kraft avvärja den på grund av missväxten
hotande nöden. Pengarna skulle användas till arbetslöner
i synnerhet åt den kvinnliga delen av de fattiga. I skrivelse till
guvernören framhölls den 6 sept., att man för undvikande
av tiggeri och därmed följande sedeslöshet sett sig tvungen
att progressivt höja den årliga uttaxeringen av fattigmedlen.
I en stad med omkring 350 betalande personer, och där fattiga, i
synnerhet av sjömansklassen, samlades i ganska betydlig mängd,
hade man varit tvungen att höja fattig avgiften de två sista
åren med 50 % för vartdera året, varför avgiften
blivit ganska tryckande för dessa samhällsmedlemmar. Då
taxeringen för 1863 sannolikt skulle komma att fördubblas, om
ej hjälp kunde fås, anhöll styrelsen om 500 rbl för
inköp av råmaterial för i synnerhet kvinnliga handslöjder.
I okt. ankom emellertid svar från guvernören, att städerna
ej hade att påräkna något bidrag varken av kronan eller
de på frivillig väg inflytande medlen till hungersnödens
avvärjande. I stället hade guvernören uppmanat borgmästare
Höckert att söka åvägabringa en matkokningsanstalt
i staden, där såväl stadens egna som kringstrykande fattiga
finge mat mot utförande av lämpligt arbete. Medlen härtill
skulle anskaffas genom frivillig subskription inom staden. 30)
Så skedde även. Redan den 2 dec. hade 434 rbl 76 kop. samt
93 tr råg och 30 tr korn insamlats för stadens fattiga. Pengarna
skulle användas till nödhjälpsarbete. Vad spannmålen
beträffar hade givarna förbehållit sig att själva
utdela 20 tr råg och 20 tr korn, vilket f.ö. redan verkställts.
Hos envar av rådmännen C. J. Berger, A. Dyhr och C. W. Sundström
återstod nu 6 tr 20 kappar, hälften av vardera sädesslagen,
och hos prosten Kullman 3 tr råg. Denna spannmål ägde
styrelsen vid behov uttaga. Fruarna Hildegard Dyhr, Emelie Häggblom
och Mathilda Malmberg skulle åtaga sig bestyret med att utlämna
det av styrelsen anskaffade råmaterialet till arbete åt de
fattiga. I stället för fru Malmberg valdes den 4 dec. fru Sofia
Westlin. De skulle även mottaga de färdiggjorda arbetena och
för dem utbetala gångbara arbetslöner till arbetslösa
och nödställda personer inom staden.
Som material beslöt man för 100 rbl s:r inköpa 20 lisp.
lin och 20 lisp. hampa samt 2 lisp. ull. Arbetskarlen Matts Löfholm
skulle vidtalas att åtaga sig att från Tavastland uppköpa
och avhämta detta material mot skälig ersättning. Återstoden
av de insamlade medlen skulle mot ränta och borgen lånas ut
till hugade låntagare. Någon del borde dock innestå
hos styrelsen för att användas till arbetslöner. 250 rbl
utlånades som följd härav till handlanden Westlin mot
6 % ränta. Vid 1869 års bokslut fanns 986 mk 84 pi innestående
som lån hos fattigkassan av dessa medel. De avskrevs 1870, emedan
medlen blivit använda åt behövande och nödlidande. 31)
Medlemmar av styrelsen var i dec. 1862 prosten Kullman som ordf., borgmästare
E. J. Höckert som viceordf., t.f. stadsläkaren, dr. Kr. Forsius,
apotekaren Nils Malmberg, rådmännen C. W. Sundström och
Carl Grundfeldt samt handlandena G. M. Hedström, Alfred Häggblom
och J. W. Lundqvist. Som distriktsuppsyningsmän fungerade handlandena
G. Olson, J. Th. Häggblom och Abr. Westlin. Den 14 dec. invalde kyrkostämman
rådman Alb. Dyhr och handlanden P. A. Lybeck i fattigvårdsdirektionen.
Med hänsyn till den på orten inträffade missväxten
och det på grund därav ökade arbetet beslöts att
till biträden åt distriktsuppsyningsmannen välja hökaren
Elias Roos i det västra, handlanden Ernst August Waselius i det mellersta
och hökaren Robert Ahlqvist i det östra distriktet. 32)
Vid fattigmönstringen den 4 dec. 1862 beslöts understöd
till 67 personer med 282 rbl och utackordering av 16 personer. Dessutom
beviljades 28 personer understöd av den insamlade spannmålen
med 4 tr 5 kappar råg och 4 tr 5 kappar korn. Denna hjälp utsträcktes
den 11 dec. till ytterligare 3 personer med 17½ kappar råg
och 17½ kappar korn.
För 1863 beslöt man uttaxera c:a 690 rhl. Rådman Sandström
hade i jan. i Nikolaistad upphandlat 32 lisp. lin, 3 lisp. hampa och 30½
skålp. ull för 104 rbl 24 kop. Materialet och de överblivna
medlen 82 rbl 52 kop. skulle fördelas mellan fruarna Dyhr, Häggblom
och Westlin. I april upphandlades ytterligare 15 lisp. lin à 3
rbl 10 kop per lisp. d.v.s. 46 rbl 50 kop. Materialet fördelades
på samma sätt. Den insamlade spannmålen beslöt man
inlösa tillfattigkassan för 7 rbl 50 kop per tunna (den hos
prosten Kullman innestående rågen för 6 rbl tunnan).
Inkomsten skulle observeras i räkenskaperna som fattigkassans skuld
till undsättningskassan.
Vid offentlig auktion den 4 nov. 1863 försåldes de vävnader
och garn m.m., som förfärdigats av de nödlidande. Auktionen
inbragte 325 rbl 17 kop s:r. Samma tillvägagångssätt användes
även i fortsättningen.
Fattigmönstringen i nov. 1863 visade, att 18 personer borde utackorderas
och 58 personer understödas med 228 rbl följande år. En
brist i fattigkassans tillgångar om 140—150 rbl förelåg
för 1863, varför man beslöt att upptaga ett motsvarande
lån från undsättningsfonden mot 6 % årlig ränta.
I febr. 1864 beslöt man uttaxera c:a 2800 mk, d.v.s. lika mycket
som föregående år. 17 personer skulle utackorderas och
52 personer understödas med 218 rbl s:r. Rådman Carl Grundfeldt
dömdes 17 nov. till 2 rbl böter för förfallolöst
uteblivande från styrelsens möte. Hans anmälan, att han
varit hindrad för expedierande av posten godtogs ej. Grundfeldts
besvär, att han efter tre år i styrelsen haft rätt att
avgå och på grund av att han representerat stadens borgerskap
vid den då pågående lantdagen ej visste, att han blivit
invald på nytt, godtogs emellertid, och bötesbeslutet upphävdes.
Grundfeldt åtog sig då att kvarstå i styrelsen. Något
senare ålades rådman A. Dyhr 2 rbl eller 8 mk i böter
av samma orsak. 33)
Taxeringen för 1865 steg till c:a 2830 mk s:r. K.M:t hade den 20
febr. s.å. medgivit lindring i mantalspenningens erläggande,
och 43 personer befriades på den grund av olika orsaker från
avgiften. Antalet hjälpsökande ökade nu ständigt,
och fall av hungersjukdomar började yppa sig. Den 18 juli anmäldes
sålunda, att kringstrykande och bettlande gossen Alexander Back
från Övervetil insjuknat i tyfusfeber hos handlanden Westlin,
som ämnat använda honom som dräng, men vägrat ha något
att göra med honom sedan han insjuknat. Han omhändertogs nu
på fattigkassans bekostnad hos en sjömanshustru för 80
pi i dygnet. Så fort gossen tillfrisknat, skulle han hemförskaffas.
Andra liknande fall inträffade inom kort och blev snart vanliga. 34)
Vid fattigmönstringen i nov. 1865 beslöts att utackordera 18
personer och understöda 46 med 700 rbl. För 1866 uttaxerades
samma summa som föregående år. 18 personer utackorderades
efter fattigmönstringen i nov. och 38 personer understöddes
med 540 rbl. Hela 41 personer befriades från mantalspenning. För
1867 uttaxerades c:a 2250 rbl. Spannmål utdelades i febr. som understöd
till olika personer. I okt., då nöden redan var stor, uppdrog
styrelsen till distriktsuppsyningsmännen E. Forsman att uppköpa
20 skrindor renmossa och Karl Björkman 30 tr havre. I dec. fick Björkman
i uppdrag att inköpa även 1 matta rågmjöl att jämte
havremjölet utdelas bland de fattiga. |