Redan hösten 1861 uttalade kejsaren genom den ny tillträdande generalguvernören Rokossovski, att landets ständer borde sammankallas.

Den 17 jan. 1862 publicerades detta löfte officiellt. ”Januariutskottet” förberedde sedan de 87 frågor, som borde upptagas. Den 18 juni 1863 utfärdades kallelsen till lantdagen, som skulle sammanträda i Helsingfors den 15 sept.

I Nykarleby var man på grund av de nyss genomgångna olyckorna [branden] och stadens pågående uppbyggnad dock ej så angelägen att utse en egen representant. Man fogade sig emellertid lojalt i de givna direktiven. Liksom i andra städer var taxeringen avgörande för rösträtten. Man följde härvid någon av de vid olika uppbörder uppgjorda taxeringslistorna. Den 14 juli 1863 daterade länsstyrelsen ett cirkulär, vari magistraten anbefalldes vidtaga författning om val av en fullmäktig för stadens borgerskap till lantdagen, som skulle öppnas den 15 sept. Gällande författningar angående sådana val skulle tillämpas.

Vid mötet den 18 juli utsatte magistraten valet till den 5 aug. kl. 10 f.m. Kungörelse härom skulle avkunnas i stadens kyrka den 19 och 26 juli, varjämte borgerskapets röstberättigade medlemmar genom stadsbetjänte skulle kallas särskilt.

En mängd av stadens vid allmänna val röstägande borgare infann sig valdagen. Som grund för röstberäkningen överenskoms enhälligt, att envar ägde avge röster i samma förhållande som han för sistlidna år enligt taxering påförts skatt till staden. Varje erlagd mark skulle härvid berättiga till en röst, medan däremot pennital ej skulle tagas i beräkning.

En förteckning, upprättad av stads- och landsfiskalen J.  H. Forssén över de röstberättigades utskylder föregående år med utsatt röstetal, upplästes och godkändes av samtliga närvarande av borgerskapet. Valet försiggick därefter i den ordning de röstande upptagits i vallängden. Rådman Grundfeldt erhöll 128 och rådman Sandström 87 röster. Rådman Carl Grundfeldt förklarades till följd härav vara stadens borgerskaps lagligen utsedda fullmäktige vid nämnda lantdag. Fullmakt för honom skulle utfärdas av magistraten och bekräftas jämväl med stadens äldstes underskrifter. 1)

I arvode tillförsäkrades Grundfeldt 12 mk om dagen för den tid han uppehöll sig i huvudstaden, vartill kom resekostnadsersättning, beräknad efter enahanda dagtraktamente, och skjutspenningar för två hästar. 2)

Under Grundfeldts frånvaro sköttes hans affärer av svågern P. Aug. Lybeck. I ett brev skildrar denne festligheterna i Nykarleby i anledning av lantdagens öppnande den 15 sept. Dagen började med en kanonad om 101 kanonskott kl. 6 på morgonen. På stora bron var 20 flaggor uppställda, varjämte s.g.s. alla byggnader i staden flaggade. Om aftonen kl. 8 sköts igen 101 skott utom alla andra skott senare på aftonen. Alla byggnader i staden var upplysta med ljus, ”till och med ditt”, skriver Lybeck, och smyckade med blommor i fönstren. Stora bron var eklärerad med en myckenhet kulörta lyktor; jämte hela Esplanaden. I rådman Sandströms bod var en transparang placerad, ”som stod Alexander II på och en annan vid fattiggubben som stod den 15 September 1863 (på)”.

De genom Lybeck skötta Grundfeldtska affärerna gällde f.ö. importen, lagringen och distribueringen av spirituosa, export av tjära, virke och spannmål, växelaffärer, konkursbevakningar, frakter och fartygsförsäljningar i anledning av den hotande konflikten mellan Preussen-Österrike och Danmark, som lätt kunde utvecklas till ett storkrig. Man borde kanske sälja Toivo och Alku, som ju tillhörde Warfsbolaget, där Grundfeldt var den störste delägaren. I sept. 1863 visste ett rykte berätta, att rådman Strengberg i Jakobstad sålt ett fartyg i Köpenhamn och fått bra betalt, trots att fartyget var ruttet. Priset hade varit 50.000 Hamburger bco. Man räknade med att kunna få 45.000 Hbco för Alku och 60.000 för det yngre fartyget Toivo som lägsta pris. Åsikterna var emellertid delade inom bolaget. P. Aug. Lybeck och Sundström ville sälja oberoende av, om det blev krig eller ej, Dyhr och Sandström endast om högsta nöden krävde, d.v.s. om krig skulle utbryta. Sandström ansåg, att de båda fartygen ej var byggda för försäljning, ty de hade byggts med för stor omsorg och stod bolaget för dyra. Sedan Grundfeldt förenat sig med Dyhrs och Sandströms åsikter, blev beslutet det, att fullmakter skulle tillsändas kaptenerna Henelius och Löfberg, att i högsta nödfall få sälja fartygen. 3) Intressenter i bolaget synes vid denna tidpunkt ha varit Grundfeldt, Sundström, Berger, Sandström, Dyhr, Waselius, Olson och P. Aug. Lybeck.

Kapten Henelius för sin del fann det tydligt, att ovannämnda pris under dåvarande förhållanden ej kunde fås för Alku, i varje fall ej i Hull, där skeppet f.n. låg, varför han i väntan på närmare instruktioner i febr. 1864 avslöt frakt med kol till Lissabon. Han ställde sig förvånad till Sundströms iver att annonsera ut fartyget till försäljning, och kände sig lugnad, då fullmakten från Grundfeldt dröjde. 4) Redarna ville nu ha hem fartyget och i juli kunde Henelius från Köpenhamn meddela, att Alku lyckligt anlänt dit och den 18 juli skulle fortsätta resan till hemorten. Fyra man hade blivit avmönstrade, ”indas en niger fins ombord af främmande och han har f. 1.10 per månaden”, skriver Henelius, som liksom många andra sjöfarande hade svårt med rättstavningen. 5) Denne neger följde med fartyget till Nykarleby, och väckte där ett stort uppseende, som vi senare skall se.

Vid denna tidpunkt var Grundfeldt redan sedan länge tillbaka i Nykarleby. Det ovanstående ger en inblick i de affärsbekymmer, som belastade honom vid sidan om lantdagsarbetet.

I detta gjorde Grundfeldt en hedrande insats. Han invaldes som suppleant i lag- och ekonomiutskottet. I diskussionen om skattebevillningsrättens utsträckande till tullen och ständernas rätt att bestämma tullsatsernas belopp ådagalade han liberala åsikter. Han petitionerade vid denna och följande lantdag om upprensning av Lappo älv som ett livsvillkor för Nykarleby stads framtid. Han framlade även 1863 petition om upphävande av den sedan 1801 pålagda avgiften till universitetet för exporterade skogsprodukter. Denna beskattning drabbade skogsägarna i landet och dem, som befattade sig med tjärtillverkning, d.v.s. en samhällsklass, som i allmänhet befann sig i knappa ekonomiska omständigheter och endast i ringa grad fick del av frukterna av universitetets verksamhet. — Frågan remitterades till ståndets besvärsutskott. 6)

Då lantdagen den 4 dec. 1863 diskuterade frågan om undsättningsåtgärder från regeringens sida vid inträffande missväxt, framhöll Grundfeldt följande: Så länge Finlands bank och enskilda kreditanstalter ej kunde bispringa spannmålshandlande med nödiga medel för införskaffande av spannmål under missväxtår, ansåg han det högst vådligt att avstyrka, att lån från staten för sådana ändamål skulle utges till spannmålsimportörerna. Grundfeldt stödde sig här på erfarenheter från sin hemtrakt i Österbotten, särskilt missväxtåret 1862. Han underströk, att de farligaste frostnätterna i allmänhet inträffade i mitten av augusti och att det ej sällan hände, att hamnarna var isbelagda redan i mitten av oktober. Med skäl kunde det betvivlas, att spannmålshandlandena, utan regeringens stöd, vore i tillfälle att på så kort tid införskaffa de ofantliga förråd av spannmål, som kunde behövas. Regeringens biträde skulle ej heller, vilket man påstått, verka hämmande på konkurrensen och den enskilda spekulationen, om för lånen erlades gångbar ränta. Då enskilda kapital ej vid missväxt fanns att tillgå för import av nödig spannmål, borde därför staten (”styrelsen”) biträda spannmålsimportörerna med lån mot vanlig ränta.

Borgmästare Tengström från Jakobstad höll med Grundfeldt och framhöll, att om regeringen ej bisprungit med lån under senaste missväxt, skulle folket dött av hunger. Åborepresentanten C. M. Dahlström och flera andra ansåg däremot liksom ekonomieutskottet, att lån från statens medel ej borde beviljas importörerna utan endast de behövande kommunerna.

Med 18 röster mot 16 beslöt ståndet förkasta utskottets förslag, att lån av statens medel till spannmålsimportörer ej borde beviljas. Grundfeldts åsikt hade sålunda segrat. Vidare beslöt ståndet, att regeringen skulle få avgöra statslånens fördelning som den fann gott och nyttigast vara. 7)

Vid debatten den 29 febr. 1864 om en utvidgad handels- och näringsfrihet utöver förordningarna av den 12 och 19 dec. 1859, som gett hantverkare och handlande rätt att driva sin näring på landet, yttrade Grundfeldt,  8) att enligt hans åsikt lanthandeln, om den finge bedrivas alltför nära till stad, otvivelaktigt skulle medföra de mindre städernas undergång. Härigenom skulle landsbygden i och med detsamma förlora avsättningsorter för sina lantmannaprodukter. Lantmännen, som förut kunnat avyttra sina produkter i en nära belägen stad, skulle bli tvungen att bege sig till mera avlägsna orter. Detta kunde ej ske utan betydligt drygare kostnader och tidsutdräkt, så länge järnvägar och förbättrade kommunikationer ej fanns. Härigenom skulle lantmannens vinst av försäljningen minska. Lanthandeln borde därför ej tillåtas närmare en stad än fem mil.

Ståndet beslöt, att avståndet skulle vara tre mil. Tio medlemmar av ståndet, bland dem Grundfeldt, reserverade sig.

Beslutet kommenterades syrligt av rådman Ph. U. Strengberg i Jakobstad i ett brev till Grundfeldt: ”Att Landtdagar för ett Land måste anses nyttiga, medgifves, men ännu har jag intet funnit annat än att vi trafikerande blifvit allt mer och mer betungade, och sedan vi (än)-nu till blir omringade af ohyran, så torde det gå så, att vi små stadsboar får bita i gräset.” 9)

Överhuvudtaget deltog Grundfeldt flitigt i debatterna. Han uttalade sig om skeppsprovianteringen, mildring av straffen för sjömäns rymning, anslag till inrättandet av folkskolor, anläggandet av nya kommunikationer, höjning av länsmännens löner, 10) valet av bankfullmäktige, vägavgifter för resande, propositionen om ny kyrkolag, nya fyrbåkar på Sälskär och Wargö gaddar och fyrfartyg vid Snipan. Han petitionerade om avskaffandet av den s.k. universitetsavgiften, som belastade exporten av tjära, beck, bräder, plankor och ved. 11) och om upprensning av Lappo älv samt att genom en kanal sätta älven i förbindelse med Toivesi sjö. Den upprensade farleden skulle främst vara användbar för stockflötning från landets inre delar till kusten. Tillgången på virke till fartygsbyggnader för mellersta Österbottens städer hade år från år minskats och måste sökas på allt avlägsnare orter. Då dessa städers huvudnäring alltid torde komma att vara skeppsbyggeri och sjöfart, menade Grundfeldt, var deras existens nästan uteslutande beroende av en förbättring i vattenkommunikationerna med det inre av landet. Ståndet beslöt enhälligt att låta petitionen ingå till H.Kejs.Maj:t 12)

Grundfeldt petitionerade även 1863 om upphävande av tullen på införsel av skeppsbyggnadsmaterialier. År 1853 hade tullfrihet medgivits, vilket avsevärt bidragit till handelsflottans snabba tillväxt efter kriget. Tullfriheten gällde dock endast till 1867 års utgång. Petitionen vann majoritet i ståndet och 1868 utsträcktes tullfriheten till 1870 och 1869 att gälla tillsvidare. 13)

Enligt 1842 års kartasigillataförordning skulle varje handelsman årligen uppvisa handelsbok inför magistraten för stämpling. Grundfeldt hörde till dem, som ansåg denna skyldighet orättvis och onödig. Ståndets beslut blev även att föreslå, att handelsbok ej behövde karteras annat än vid rättegång. 14)

I frågan om rätten att grunda privatbanker ansåg Grundfeldt i motsats till representanten från Jakobstad, kommerserådet Petter Malm, att sedelutgivningsrätt även borde tilläggas enskilda banker, helst det vid missväxter och flera andra tillfällen visat sig, att Finlands bank ej varit tillräcklig att meddela det understöd, som varit av nöden. 15) Här byggde Grundfeldt på erfarenheterna från hungersnöderna i Österbotten.

Grundfeldt tillstyrkte även propositionen om garanti för Finlands hypoteksförenings lån om 30 mlj. mk på utrikes ort, att deponeras i Finlands bank för den planerade myntrealisationen. Silverutväxlingen i banken borde därefter vidtaga så fort som möjligt. Han reserverade sig jämte flera andra mot beslutet, att silverutväxlingen ej fick inställas, förrän metalliska fonden nedgått till 8 milj. mk. 16) Han motsatte sig även förslaget om att stämplat papper för mätebreven, i stället för nu upptagna 2 mk, skulle beräknas efter fartygets lästetal, t.ex. med 20 pi per läst även för utländska fartyg i finländsk hamn, som i allmänhet ej genomgick mätning därstädes. Han framhöll, att förhöjda avgifter för utländska fartyg skulle ha till påföljd, att avgifterna för finländska fartyg i utländska hamnar skulle höjas. Han fick medhåll av ståndet, som motsatte sig höjandet av avgiften. 17)

Grundfeldts berömda petitionsförslag rörande upprensningen av Lappo älv framlades den 15 dec. 1863 och hade följande lydelse: 18)

”Ödmjukt memorial”.

Hans Kejserliga Majestäts nådiga proposition till landets ständer angående nya kommunikatonsanstalter fäster med rätta vigt vid behofvet af en förbindelse mellan sjöarne i det inre af landet och kusten.

Under det att de olika systemerna af kanaler och jernvägar härvid öfvervägas och förslag för sådana uppgöras, synes mindre vigt blifvit fästad vid ett tredje slags lättnad i dessa förbindelser, nemligen elfvarnes upprensning, i hvilket afseende endast Uleå elf kommit i nådig åtanke.

För Wasa län, der kanaler äro, om icke outförbara, dock med alltför stor kostnad förenade, och jernvägar ej torde på länge komma i fråga; är likväl dessa rensningar en lifsfråga af sådan betydelse, att såväl exporthandelns som skeppsbyggeriets framtid i denna idoga landsort väsentligen bero af möjligheten att genom floderne erhålla en lättad tillförsel af alla slags skogsprodukter från det inre af landet.

Det österbottniska kustlandet och särskildt kustlandet af Wasa län utgöres af en mot hafvet jemnt sluttande slätt, som i öster begränsas af Suomenselkä landtrygg, hvilken i sin sydligare utsträckning uppnår en höjd av fyra till hemhundra fot öfver hafsytan. Denna höjdsträcka, som i norr begränsar Päjänes och Näsijärvis vattensystemer utgör tillika vattendelaren för de österbottniska floderna, hwilka der ifrån utlöpa som naturliga kanaler utför sluttningen nedåt hafvet. Vattenfattiga under torra somrar, äga dessa naturliga farleder under höstregnen och särdeles under vårflödet en vattenmassa, tillräcklig för nedflottande åtminstone af stock och tjärflottor, allenast det betydligaste hindret, nämligen forsarne, i någon mån kunde undanrödjas.

Förenande mig i hvad härförinnan blifvit i samma ämne anfördt af herrar Tengström och Malm, anhåller jag få fästa, uppmärksamheten dervid, att Lappo elf, som till längd och vattenmassa är den andra af Wasa läns floder, äfven är den, som med sina källor går närmast det vest-tavastländska vattensystemet och derigenom synes af naturen ämnad till den beqvämaste kommunikation mellan dessa vatten och den österbottniska kusten.

Der nämligen landtryggen stryker fram mellan Wirdois och Alavo socknar, utfaller åt söder Leädenpohja vattendrag uti Toivesi sjö, som står i förbindelse med Keuru vatten i öster och Näsijärvis vattensystem i söder. Straxt norr om landtryggen börjar åter med Isokukkolainpi sjö en lång och oafbruten vattenkommunikation åt nordvest öfver Sapsolampi, Kuhajärvi och Alavo sjöar till Kuortane sjö, som har sitt utflöde i Lappo elf. Häraf synes, att om en förbindelse kunde öppnas mellan Leädenpohja söder om landtryggen och Isokukkolampi norr om landtryggen, vore med detsamma en kommunikation öppnad åt nordvest för Toivesi och alla der med sammanhängande stora sjöar. Men nu utgör afståndet mellan samma Leädenpohja och Isokukkolampi icke mer än vid pass en rysk verst [1068,85 m]; och i den händelse att Leädenpohja befunnes ofarbar, utgör i ingen händelse afståndet mellan Isokukkolampi och Toivesi sjöar mer än tre à fyra verst. Skulle nu en kanal mellan dessa sjöar möta svårigheter, antingen för den mellanliggande, en verst breda landtryggen, eller derföre att Toivesi ligger trehundratrettiofem fot öfver hafvet och skulle erfordra kostsamma slussar; så återstår alltid möjligheten af en hästbana på skenor genom landtryggens dalgångar, der nu allmänna landsvägen, utan större backe, går öfver. Genom en sådan förbindelse, och derest några de hinderligaste forsar tillika blefve upprensade, vore således, med sannolikhet ringa kostnad, en ny och jemväl för det inre landet högst gagnande kommunikationsled öppnad emellan de nordvestra sjöarna i Satakunda och den österbottniska kusten.

På grund häraf får jag, å mina kommittenters vägnar, ödmjukast anhålla, att vällofliga borgareståndet ville, såsom ett tillägg till öfriga kommunikationsfrågor, jemväl framställa den önskan, att noggranna undersökningar må anställas icke allenast om möjligheten att upprensa Lappo elf för stock- och tjärflottning med vårfloderna, utan äfven om möjligheten att genom en kanal eller hästbana, sätta detta vattendrag i förbindelse med Toivesi sjö, samt att, derest sådant utan alltför stor kostnad låte sig göras, denna förbindelse må tillstyrkas i sammanhang med öfriga i nåder föreslagna och till ständernas öfverläggning hänskjutna kommunikationsfärbättringar.

Carl Grundfeldt.”

[Vid lantdagen 1867 återupptogs förslaget.]

Ståndet beslöt remittera petitionen till enskilda besvärsutskottet. Detta tillstyrkte densamma den 14 mars 1864. 19) Vid den fortsatta behandlingen den 30 mars framhöll Grundfeldt, att avsikten huvudsakligast varit att åstadkomma en sådan farled, som vore användbar för stockflottning från landets inre delar till kusten. Ändamålet vore vunnet redan genom att något slags rännor anbringades på sidan av forsarna, vilket vore lätt att utföra.

Samtidigt förelåg en annan petition från representanterna för Jakobstad, Gabriel Tengström och Petter Malm, avseende en farled från Ätsäri till Alajärvi.

Ståndet beslöt enhälligt godkänna besvärsutskottets betänkande i ämnet, med den däri föreslagna petitionen till Kejs.Maj:t. Ingenting åtgjordes dock från styrelsens sida i anledning av denna petition. 20) Först långt senare genomfördes en del forsrensningar närmast för propsflottningens skull.

I järnvägsfrågan pläderade Grundfeldt starkt för den västra stambanan upp till Österbotten, såsom på annat ställe i d.a. redogjorts för. 21) Tammerforsbanan skulle bli den första leden i denna stambana, som borde utmynna i någon österbottnisk kuststad. Enligt Grundfeldt borde denna bana byggas framom någon annan. Den skulle förmedla Österbottens växande behov av tillförsel av spannmål i dåliga år och utförsel i goda samt dess årligen stigande överskott av ladugårdsprodukter. Persontrafiken bleve ansenlig, och den skulle sammanknyta Österbotten med det övriga Finland, från vilket det blivit till känslor och tänkande allt mera avskilt. — Ståndet gav även företräde åt Tavastehus—Tammerforsbanan. 22)

Grundfeldt hade gjort en hedrande och uppmärksammad insats vid lantdagen. Det hade särskilt just då en stor betydelse för staden, om vars existensberättigande man nyss diskuterat i tidningspressen, att den företräddes av en representant, som på ett auktoritativt och värdigt sätt kunde tillvarataga dess intressen vid denna viktiga lantdag. Lantdagsmännen hade genom Grundfeldt bibragts uppfattningen, att det fanns vilja till liv och utveckling i den nyss av branden s.g.s. utplånade staden.

De räkningar Grundfeldt inlämnade till staden efter lantdagens avslutande 1864 för tillsammans 228 dagar uppgick till 2.736 mk plus för skjutsen 192 mk. Därjämte hade Grundfeldt i räkningen upptagit stadens anpart i borgarståndets gemensamma utgifter 435 mk, som av ståndet inrekvirerats, och av Grundfeldt förskottsvis erlagts. Detta blev tillsammans 3.768 mk, vilken summa godkändes av borgerskapets äldste och magistraten, att erläggas av stadskassan. 23)