[Grundfeldts första mandatperiod: Lantdagen 1863—1864.]

Till lantdagen 1867 avsåg man i Nykarleby till en början att välja gemensam representant med Jakobstad. Den 29 okt. 1866, då stadens äldste och borgerskapet sammanträtt för att överlägga om grunderna för rösträkningen vid valet, förklarade emellertid dessa och magistratens samtliga ledamöter, att de ej ansåg det nödigt att utse någon fullmäktig. Bland borgerskapet uppstod dock senare frågan om att, med frångående av detta beslut, i alla fall välja en representant till lantdagen, som skulle öppnas i Helsingfors den 22 jan. 1867.

Orsaken till tveksamheten var sannolikt kostnaderna, som ju var höga för stadens på grund av branden och hungeråren ansträngda ekonomi. Uttaxeringen för år 1864 var nästan dubbelt högre än tidigare, beroende på utbetalningen av lantdagsarvodet till rådman Grundfeldt, vilket uppgick till c:a 36 % av stadskassans inkomster för året. Viktiga frågor stod emellertid på spel, bl.a. dragningen av den österbottniska banan, forsrensningen och inrättandet av en telegrafstation i staden.

Den 19 dec. granskade stadens äldste och borgerskapet en av borgmästaren uppgjord vallängd. Possessionaten Otto von Essen, som var upptagen som ”kontingerad handlande” 24) uteslöts av skäl, att han ej ägde borgarrätt i staden. De under året antagna borgarna, skepparna Oskar Olson, Julius Axelson, Carl Johan Pettersson, Gustaf Häggström sin petition från 1863 om upprensningen av Lappo älv och Thure Levelius, som ej kunnat komma i fråga vid senaste taxering för stadens allmänna behov och således ej heller kunnat upptagas i röstlängden till något röstbelopp, fick rätt att deltaga i valet. Skepparen Olson fick sålunda 57 röster och de övriga var och en 28 röster.

För övrigt godkändes vallängden, som sålunda upprättats med ledning av ovannämnda taxeringslängd.

Tanken på att förena sig om lantdagsrepresentant med Jakobstad levde dock fortfarande kvar. Flertalet av de närvarande röstberättigande borgarna beslöt att avvakta utgången av de samma dag i Jakobstad pågående valen så att man, om så önskades och omständigheterna medgav, kunde förena sig med denna stad om representant. Magistraten ajournerade därför ärendet till lördagen den 22 dec.

Sistnämnda dag infann sig en mängd av stadens borgerskap, vilka alla var ense om, att staden skulle välja sig egen fullmäktige. Till denna försiktighet bidrog säkerligen den misstro man såväl i Gamlakarleby som i Nykarleby hyste till den tilltänkte representanten för Jakobstad, kommerserådet Petter Malm, som vid 1863 års lantdag ansågs ha begagnat sitt stora inflytande till att i smyg intrigera mot grannstädernas, och i synnerhet Nykarlebys intressen. Malm blev, liksom Tengström vald till representant för Jakobstad. 25)

Då valet nu företogs och stadens borgare uppropades i den ordning de upptogs i vallängden, erhöll rådman Carl Grundfeldt de flesta rösterna, varför han förklarades vald till representant för staden.

Vid 1867 års lantdag återupptog Grundfeldt sin petition från 1863 om upprensningen av Lappo älv i försiktigare form. Bleve åtgärderna för stockflötning från Virdois för kostsamma, borde åtminstone Lappo älvs nedre del från Lappo kyrka upprensas till båtled. Stora svårigheter mötte projektet även denna gång.

Intresset i hemstaden var stort. ”Du har nu låtit vår lifsfråga komma på papperet till dina medbröder”, skriver Albert Dyhr till Grundfeldt den 22 april 1867. — Införseln av vintertjära utgjorde i mars 1867 omkring 1/4 eller 1/5. Den infördes mest av Kuortane, Alavo och Etseri allmoge av det skälet, att bönderna på grund av den långa transporten ej hann göra flera än 2 à 3 resor om sommaren. Med 8—9 mils kortare väg, åstadkommen genom Lappoälvens upprensning, skulle vintertjäran minskas betydligt, och allmogen få tillgång till kapital 6—8 månader tidigare. ”Huru såg våra nordliga och sydliga stor gubbar M(alm) o W(olff) ut i ögonen, voro de runda eller smala”, frågar P. Aug. Lybeck. ”Jag hade betalt en Lübsk skinka med förlorade ägg och en flaska renskt för att på afstånd fått se deras miner. Emellertid kan jag nu berätta Dig, att vi haft directe kommunication från Alavo till Åminne på isen efter alla forsar som varit frusna med anledning af den stränga köld vi haft i vinter. Måtte våra ögon få se (detta) skee sommar tiden med, — men nog torde många hinder läggas i vägen för dess realisering.” 26)

Borgarståndets enskilda utskott förordade petitionen i denna form. Den antogs enhälligt av ståndet, men med lika liten framgång som senast. 27)

Grundfeldt tog även initiativet till förnyande av petitionen om mönstring inför waterschouten av besättning inför varje utrikesresa. I samband härmed petitionerades även om rätt för stadsfartyg att företaga utrikesresa endast med tullkammarpass. Båda petitionerna förkastades utom på en punkt. Det blev tillåtet att börja lossningen av lasten från ett utrikesifrån anlänt fartyg, ehuru anmälan om avmönstring hos magistraten ej hunnit ske. Först genom den nya sjölagen av år 1873 ströks magistratens befattning med mönstringarna. De skulle därefter ske på sjömanshuset och bestyrkas genom sjömansrulla. 28)

Grundfeldt eller ”Riksdags-Kalle”, som han familjärt kallades, 29) emottog flera skrivelser i olika ärenden under lantdagen från sina väljare. En av de uppvaktande var skeppsbyggmästare L. P. Kjäldström, som i ett brev i slutet av jan. erbjöd sig att uppgöra en utförlig ritning till ett skepp att insändas till utställningen i Paris följande år. Såväl ritningar som därtill hörande beskrivningar skulle upptes för styrelsen för försäkringsbolaget Weritas. Härigenom skulle den få närmare kännedom om att landets skeppsredare inte lät bygga sina fartyg på ett måfå eller av en slump, utan att de verkligen bjöd till att få sina fartyg väl konstruerade och starkt byggda, enligt tidens fordringar.

Kjäldström var utan tvivel en av landets skickligaste skeppsbyggmästare vid denna tid. Han skulle emellertid ej kunna utföra ritningarna utan ersättning och bad nu Grundfeldt tala med någon inflytelserik person om förslaget. Tydligen omfattades detta med intresse, eftersom Kjäldström i febr. s.å. underrättades om att ritningarna insänts till utställningen i Paris. 30)

Kjäldström hade emellertid även en annan sak på hjärtat. I en bilaga till brevet framför han för sin tid märkliga synpunkter på fattigförsörjningen, som just under hungeråret 1867 skulle få en fruktansvärd aktualitet.

Problemet var enligt Kjäldström att finna något sätt för den österbottniska allmogen att skaffa de fattiga någon sysselsättning för att därigenom få sitt livsuppehälle. Den övertygelsen var allmän, att sådana som fattigförsörjningsanstalterna nu var, ökades årligen de fattigas antal i stor skala. Detta kom till en stor del därav, att man ej så noga visste, vilka som verkligen behövde hjälp bland dem, som anmälde sig vid fattigkommittéerna. De som fick understöd från fattigkassan, var inte nöjda därmed, utan gav sig till att ströva omkring på avlägsnare orter, där de visste, att man ej kände dem. Det borde vara så att varje by skulle försörja sina fattiga. Då envar inom byn visste, vilka fattiga han hade att göra med, skulle han inte ge åt någon annan, utan alla husbönder i byn skulle hålla sina fattiga till arbete.

Det vore därför nödvändigt, att något nyttigt arbete skulle företagas, såsom att rensa upp vår älv, skriver Kjäldström, eller uttorka stora och sanka mossar, vilka låg döda och ofruktbara, samt förbättra våra allmänna vägar, sänka sjöar för befordrande av gräsväxten m.m. ”Skulle våra Kringstrykande fattiga strängt hållas till sådana arbeten, tror jag att efter en tid af 2 års förlopp inte 1/10 fattiga skulle finnas emot hvad nu finns.”

Man har sett, menade Kjäldström, att om man bjöd dem arbete, så gick de hellre bort att tigga än att arbeta. Skulle alla arbetsdugliga sättas till ovannämnda arbeten, skulle de kringlöpande hastigt minska, då de såg, att de var ställda under uppsikt och måste arbeta. Många skulle då återgå till sin egen jord för att sköta den. På så sätt kunde de åter vänjas vid arbete, i stället för det lättjefulla liv, som nu övades.

Ett annat viktigt problem var det stora sedefördärvet bland de fattiga, som årligen tilltog. Och huru kunde det vara annorlunda? ”De får ju växa upp som djur i skogen”. Skulle landet drabbas av ännu ett svårt år och hungersnöden bliva stor, skulle de kringstrykandes antal öka så, att det högeligen var att befara, att både stöld och röveri skulle taga överhand och ingen skulle mera vara säker till liv eller gods.

Sådant hade man enligt Kjäldström att vänta, om ej kraftiga åtgärder vidtogs i tid. ”Öfver sådant elände fins det många som suckar och jämrar sig, hvarföre vår ödmjuka anhållan vore, att denna vigtiga sak borde föredragas våra sammankallade ständer under den nu varande Lantdag”. 31)

Liknande tankegångar hade tidigare framförts från olika håll i anledning av 1852 års förordning om fattigvård en i Finland, bl.a. i tidningspressen. Förslag om reform av nämnda författning hade framlagts redan vid 1863—64 års lantdag, men förkastats. Vid 1867 års lantdag inlämnade präste- och bondeståndet petitioner i ärendet. Guvernören i Kuopio län, J. A. von Essen, hade även 1866 avgivit sin berömda berättelse om länets svaga tillstånd, som enligt honom huvudsakligen berodde på att hälften av befolkningen utgjordes av löst folk, som sög saften och märgen ur den bofasta befolkningen. Denna rörliga folkklass förstod samtidigt att värdera sitt arbete synnerligen högt om sommaren, då arbetskraft nödvändigt behövdes, medan den om vintern till största delen levde på allmosor. Denna lösa befolkning borde enligt v. Essen bindas vid jorden genom årstjänst eller arrende, t.ex. genom att införa det i södra Finland vanliga statar- eller torparsystemet. 32)

Via generalguvernören Nikolai Adlerberg lades denna del av berättelsen i mars 1868 fram på senatens bord. I ett senare förslag framhöll v. Essen som sin åsikt, att 1852 års förordning åstadkommit mera ont än gott och att allt understöd, som en kommun gav åt hjälpbehövande, måste ges mot allmänt arbete, olika för olika delar av landet och fritt efter varje kommuns eget bedömande. 33)

Kjäldström och många andra hade samma åsikt. Hans rekommendation av allmänna arbeten representerar säkerligen en utbredd Nykarlebyopinion.
Från sin gamle kund i Heinola, F. Lemström, mottog Grundfeldt ungefär samtidigt en anhållan om att han ej skulle låta S:t Michelsborna taga ifrån dem skolor etc., och att han skulle stöda Heinolarepresentantens petition i fråga om en kanal vid Kolkis. För att sätta fart på Grundfeldt beställde Lemström samtidigt ”ett käril” cognac till vintern. 34)

Grundfeldt underhölls även med mera lokalt skvaller från hemstaden. Hans medredare i Warfsbolaget, P. Aug. Lybeck var en av de ivrigaste rapportörerna:

”Guvernören väntas hit i afton och kommer att resa in till Sundström, där äfven en Middags Måltid kommer följande dag att spisas med Skreddarmestar Forsman och andra napesaxsar. Sednaste väcka jorde Trippo sina visiter med sin unga fru och såg så nyter ut.” 35)

Borgmästare Höckert hade den 4 dec. 1866 ingått äktenskap med den 27 år yngre Hanna Sofia Berger, dotter till råd- och handelsmannen C. J. Berger. — öknamnet ”Trippo” kom av att han ”trippade”, då han gick.

Lybeck klagade även över borgmästarens tveksamhet rörande den tillfälliga upphyrningen av lokal för rådhuset:

”… Trippo hade mig den stöfveln upp kallad på Rådhuset 3 gånger, och den 3 gången blef det, efter hvad jag förstod bestämt att jag skulle taga emot rådstuga hos mig, men det förled en par väckor efteråt fik jag höra att Malmberg och M. Wahlberg skulle taga det för billigare, varföre mit då blef af intet, och resultatet blef att det blir på gamla stället, som jag ingenting har i mot, bara han ej skulle vingla och krångla.” 36)

Höckert synes ej ha varit vidare populär:

”För öfrigt tyst i Kräppeby, där Borgm(ästaren) börjat få ryggvärk och visar alt mera tänderna,” skriver tullförvaltaren P. J. Falck till Grundfeldt i mars 1867.

Den språk- och skrivkunnige Grundfeldt förebrådde ofta svågern P. August för hans dåliga rättstavning. — Denne svarade: 37)

”Till svar på mina orthografiska fel i min skrifning vill jag nemna att det vore vist för mig bra att jag kunde göra det betre, men det gamla ordspråket säger att det är svårt att lära en gammal hund att sitta, men will du Korrigera mina bref har jag ej något där i mot utan är jag altid dig äfven därföre stor tak skyldig.”

Som Grundfeldts medredare och ombud återkom P. Aug. Lybeck ständigt till sina bekymmer rörande Warfsbolagets ekonomi:

”Kimmo och Oravais Bruk insender ofta sina bud in till staden för att få pengar af Sundström och vi har gifvit vardera cirka 1.000 Mark men i dag var Sundström åter här och sade att de är här igen för att Björna varföre jag måste betala för din räkning af dina pengar 1.200 Mark enligt qvitto af Sundström att de har inbetalt den summan som jag har Debeterat dit Conto med, därföre att ingendera af oss hade pengar, han skulle nu gå till Dyhr och försöka skafva mera, det lär vara obetalt cirka Mark 12.000,—, motte nu Alku komma snart till England, så att de Warjarna skulle bli Mätta snart, annars blir vi fast för dem.

Jag afsender detta bref med Lindbohm när det passar så bra för att spara porto när det är så stort.” 38)

Då besättandet av tullförvaltartjänsten var aktuell 1867 efter P. J. Falck, uttalade Lybeck sitt missnöje med tullvaktmästare Georg Alexander Eklund (f. 1832, d. 1905), som var en av sökandena. Befattningen var viktig med tanke på Grundfeldts omfattande affärer i spirituosa och Eklund hade visat sig vara en ur bolagets synpunkt alltför nitisk och noggrann tjänsteman:

”Måtte vem som helst få Tullkammaren men ej Eklund den båla stöfveln.” 39)

Som bekant besattes tjänsten av kammarskrivare Oskar Lindbohm, som sedan innehade befattningen till 1886.

Lantdagen avslutades den 31 maj.