Vid förrättningen den 10 sept. återupptogs frågan om grunden för graderingen av fiskevattnet i Nykarleby älv. Lantmätare Stenroth hävdade därvid, att han innehade rätt till älvfisket i en del av stadsforsen, såsom av ålder underlagd den av honom ägda andelen av den Nybacka hemman benämnda Residenstomten. Denna föregivna rättighet bestreds likväl av tillstädesvarande stadsbor, som menade, att ”sålänge berörde af Herr Ingenieuren Stenroth innehafvande 1/12 Mantal af Nybacka skattehemman utgjorde Recidence för Länets Landshöfdinge, kan sagde fiskrättighet möjligen blifvit tillerkänd Landshöfdingen, men sedan lägenheten återgått till vanligt skattehemman, torde densamma rimligtvis icke hafva någon uteslutande rättighet till bemälde fiskeställe, då allt fiskevatten härtills varit samfällt och nu först kommer att delas.”
Efter långvarig överläggning träffade parterna slutligen en sådan ”vänlig öfverenskommelse”, att staden tillerkändes äganderätten till hela östra sidan av älven från södra ändan av Brunnsholmen ända till älvmynnet eller den s.k. Rågårdshällan såsom sin andel av fiskevattnet. Rån ansågs gå utmed mitten av älven och kungsådran borde till halva sin bredd öppenhållas från vardera sidan. Då några säkra råpunkter ej kunde bestämmas och uppgivas, beslöts att man följande dag skulle utvisa och utmärka rån.
Landsborna förbehöll sig landnings- och båthusplan vid Nålörn, vilket beviljades av stadsborna.
Beslutet godkändes för landsbornas del av C. E. Stenroth, Eric Smedsbacka, Johan Carlsson Pelkos och Mårten Mårtensson Högbacka och för stadens del av C. E. Ekholm.
Den 11 sept. samlades förrättningsmännen på Brunnsholmen för att utmärka fiskevattensrån. Från staden närvar handl. C. E. Ekholm, stadsfiskalen J. H. Forssén, färgaren M. Wahlberg och smeden Aug. Bergsten och från landet lantmätare Stenroth, häradsskrivaren Kjellman och bonden Simon Mattsson Bäck från Forsbyn. Den sistnämnde inlämnade fullmakt av byaombudet Johan Karlsson Pelkos.
Rån för stadens älvfiske bestämdes nu så att rån mellan Juthbacka och Nybacka hemmans forsåkrar, vilka innehades av rådman A. Dyhr, utdrogs tvärs över älven, varigenom södra rån var bestämd. För att utmärka mitten av den nu bestämda kungsådran inhöggs fyra tum långa järnbultar i tre stenar. Av dessa var den första belägen gent emot den södra av Brunnsholmarna, den andra gentemot södra ändan av Kägelbanan och den tredje gent emot rådman J. A. Lybecks bränneri. Härigenom ansågs den översta forsen vara på lämpligt sätt delad i enlighet med gårdagens beslut.
Från sistnämnda råpunkt bestämdes råsträckningen böra ledas i rät linje mitt emellan mittersta stenkistorna av Stora bron. Därifrån borde gränsskillnaden likaledes gå i rak sträckning till en stor sten vid början av den s.k. Stadsforsen. Denna sten låg mellan änkefru Sofie Lybecks åker (karta nr 340) å ena samt Nybacka hemmans åker eller den s.k. Residenstomten å andra sidan älven. I denna sten inhöggs en fyra tum lång järnbult för att utmärka mitten av kungsådran.
Från sistnämnda sten bestämdes, efter någon överläggning, råskillnaden att gå i rät linje till nordvästra hörnet av en stor sten nedanför sistnämnda fors, där likaledes en fyra tum lång järnbult blev inhuggen, något ovanför en i samma sten tidigare befintlig järnögla.
Från denna punkt nedföre fanns inga synliga stenar åtminstone i mitten av älven, varför det bestämdes att rån från sistnämnda punkt, som även kallades Abborrstenen, strikt borde följa mitten av älven. Båda parterna ansåg, att mitten lämpligast kunde utmärkas genom prickar eller remmare, som skulle utsättas gemensamt varje vår efter islossningen av dem, som på vardera sidan begagnade fiskevattnet.
Förrättningsmännen och sakägarna begav sig nu till Ragnörns fors, där det bestämdes, att råskillnaden borde inträffa på en vid övra lugnvattnet eller forsens början befintlig, allmänt känd undervattenssten, benämnd Västra portstenen. I den kunde ej något märke utsättas, emedan den låg under vattenytan.
Från denna punkt borde rån gå i rät linje till den s.k. Stora salsten, där en järnbult av samma slag som de övriga blev inhuggen. Därifrån skulle rån gå 12 fot öster om en sten vid nedre lugnvattnet i denna fors, benämnd Kerrmans hälla, i vilken även en järnbult inhöggs.
Från sistnämnda råpunkt skulle mitten av älven utgöra råskillnad ut till älvsmynnet eller den s.k. Rågårdshällan. Denna råskillnad skulle likaledes om vårarna utmärkas med prickar eller remmare.
Sedan detta var klart utstakades den till landsborna utlovade båthusplanen vid Nålörn samt vägen dit från allmänna landsvägen. Den utdrogs ända ned till stranden som södra rån för platsen, medan en annan väg bildade norra rån. Dessa vägar fick ej stängas under någon förevändning, emedan de var oumbärliga både för stadens kreatur för att komma till vatten och för landstigande för att komma till landsvägen. De landande tillerkändes rätt till fri passage med farkoster mellan båthusplanen och Kungsådern.
Förrättningen godkändes och undertecknades av de närvarande. 54) |