Som av det ovanstående framgått ryckte brandmanskapet snabbt ut och energiska försök gjordes att genom vattenlangning från älven, traktering av sprutorna, brandsegel etc. begränsa eldens framfart. Tydligen ägnade sig dock en stor del av husägare och tjänstefolk redan från början åt bärgning av sin privata lösegendom. Detta framgår bl.a. av Dyhrs vittnesmål. Han hade jämte sina gäster skyndat in på Granholms gård, där stallstaket redan stod i låga. Han hade då genast insett omöjligheten att släcka elden och anordnat om bärgning. Bodbetjänten Häggström och drängarna Johan Jonts och Johan Bertils hade under Dyhrs ledning helt ägnat sig åt bärgningsarbetet för sin husbonde. Arbetskarlen Jakob Nybacka hade sprungit över isen till brandplatsen och biträtt vid bärgningen av Dyhrs egendom, medan skepparen Silfvast, som skyndat över älven tillsammans med Nybacka, deltog i släckningsarbetet.

Hustru Sofia Westlin hade även befarat, att släckning var omöjlig, varför hon ägnat sig åt att bärga, sedan hon genom pigorna räddat barnen och alarmerat grannarna.

Endast två av sprutorna kom till användning vid brandstället. Handlanden A. G. Olson, som var brandmästare vid sprutan nr 1 jämte handl. G. G. Gottleben, hade genast vid ropet om att elden var lös, från hemmet skyndat till spruthuset och tillsammans med Gottleben uttagit såväl sprutan som vattenkärrorna och med hjälp av tillskyndande brandmanskap forslat dem till brandstället. Handlanden G. M. Hedström, som var brandmästare vid sprutan nr 2, och som alarmerats genom klämtning i rådhusklockan och rop på gatan, var då redan på platsen med sin spruta. Han hade även försökt hissa upp brandsegel på den norr om gårdsplanen belägna husraden, men ”eldens närbelägenhet” och den starka hettan hade gjort försöken fruktlösa.

Handl. E. A. Waselius, som var andra brandmästare vid sprutan nr 2, hade befunnit sig på Olsons gård, då ropen om att elden var lös begynte höras. Han hade skyndat till spruthuset, men funnit att sprutan redan var framskaffad till brandplatsen och i verksamhet, varför han, ”som har hvarken tjenstehjon eller handelsbetjent, hastat till hemmet och begynt berga”.

Till och med en brandmästare ägnade sig således helt åt att rädda sin lösegendom och sitt varulager i stället för att deltaga i släckningen. Detta ansågs tydligen ej av vederbörande myndigheter som annat än naturligt.

Stadens tredje brandspruta kom aldrig till användning på själva brandplatsen. Båda brandmästarna vid denna spruta var anmärkningsvärt ålderstigna och deltog ej heller i släckningen. Handl. Henrik Sund, 63 år, som ägde gården nr 28 och var brandmästare vid sprutan, hade ”förskräckt af klämtningen och ropet om eldens löskomst sprungit åt spruthuset, halkat och vrickat sin fot”, varför han nödgades återvända hem ”utan att deltaga i släckningsarbetet”. Den andra brandmästaren, nära 70-årige urmakaren Johan Fellman hade skyndat till spruthuset strax efter klämtningen, men brandredskapen var då redan uttagna. Han hade då skyndat vidare till brandplatsen, där stallstaket och det invid stallet belägna spillningshuset då redan stått i låga. Då utrymme saknades på den trånga gården för mera än två sprutor och deras manskap, hade sprutan nr 3 överlämnats till kronolänsmannen Forssén, under vars ledning sprutan fördes till norra tullen, där den användes för att rädda ett där befintligt kronomagasin, som var fyllt med spannmål. Det fattade under loppet av natten eld, men tack vare sprutan lyckades man släcka elden.

[Brandsläckningshinkar av läder vid Nykarleby museum. På den högra står ”Norra”.
Foto: FL juli 2004.]

Branden bekämpades således endast i c:a två timmar och större delen av stadens befolkning ägnade sig åt att bärga lösegendom under elden. Den trånga bebyggelsen och de smala gränderna fylldes snart av möbler och husgeråd, som ej hann föras ned på isen, utan stockade till och förhindrade släckningsarbetet. Guvernören, general Alex. von Rechenberg, som infann sig i staden strax efter branden framhåller även detta i sin rapport den 18 jan. Den trångt byggda Granholmska gården stod i ljusan låga innan brandkåren hunnit anlända med sprutorna. I den tätt bebyggda stadsdelen spred sig elden hastigt till de närbelägna husen, som låg intill varandra och nästan utan undantag utgjordes av gamla tvåvånings träbyggnader. De knappt 10 alnar breda gatorna förmådde ej hindra eldens framfart. Borgmästare Montin ledde med mycken sans och omtanke eldsläckningsarbetet, som gick ut på att så mycket som möjligt fördröja eldens framfart. Det oaktat uppbrann på de trånga gårdarna och smala gatorna en mängd effekter, som ej hann bortskaffas. Först omkring kl. 6 på morgonen var man i stånd att hämma och slutligen släcka elden i de avlägsnare och glesare bebyggda kvarteren i södra och östra delarna i staden. Största delen av staden var då avbränd.

Så långt landshövdingen. Enligt uppgifter till Helsingfors Tidningar från Nykarleby den 15 jan. rasade elden i fulla tolv timmar utan hejd till onsdags morgon kl. 8, då av hela staden enligt beskrivningen icke återstod mera än kyrkan, skolhuset, de små gårdarna längst i söder, Olsonska gården ytterst vid Norra tullen (nuv. Herlers museum), några hus vid den s.k. Lillgatan, norra delen av Källbacken och Nystaden på västra sidan av älven. ”Det war en förskräcklig natt; mången bergade icke mer än lifwet.” Elden kastade i den hårda stormen otroligt långt, och gårdarna norr om staden, såsom Kuddnäs, var i största fara, men räddades.

I ett brev av den 17 jan. från Nykarleby uppges, att brandkåren alarmerades kl. 1/4 i åtta på aftonen genom klämtning i rådhustornet. Brandredskapen framkom ”ögonblickligt” och sprutorna kvarhöll elden i stallet i två timmars tid. ”Men då manskapet, som upphissade brandseglen på väggarna af närmaste hus under stormen, ej kunde uthärda hettan från det brinnande huset, antändes husraden på andra sidan om gården, hwarefter elden tog öfverhand på elfstranden och hastigt spridde sig. Brandmanskapet bildrog mycket till bergningen ...”

Som vi sett lyckades brandmanskapet ej hissa brandseglen, varför beskrivaren överdriver på denna punkt liksom sannolikt även i fråga om prestationerna i övrigt. Ett brev till Z. Topelius av den 18 jan berättar närmare detaljer:

”. ..Det var barndans i klubbens lokal på tjugondagsqwällen, och en del äldre hade kommit att se på barnfröjden, då eldsropet skrämde alla i förvirring på flykten, så att några ej ens hunno påtaga öfwer plaggen. Brandstället var också helt nära, och lågan stod redan öfwer taken. ..” I den täta trähusbebyggelsen och i den rådande svåra stormen, ”stod släckning icke i mensklig makt sedan elden engång fick luft, och det tyckes som hade man nog sent blifwit den warse. Man begynte också genast att berga, och det lyckades öfwer förmodan i de gårdar som lågo ofwanom winden söderom brand stället, dit allt ledigt folk strömmade och raskt hjelpte till, så att flera bland dessa gårdar räddade större delen af sin lösegendom, utom spannmål och warulager i magasinerna — i alla fall en kännbar förlust!”

Värre var det med dem, som bodde närmast i norr och genast fick ”brasan” över sig. Där räddades enligt brevskrivaren nästan intet, t.o.m. silver och penningar gick förlorade. ”Elden begynte också genast sin wanliga wilda lek att kasta omkring och tända på en gång på tio ställen”. Härpå var man ej beredd, i sin ovana vid dylika faror, så att de flesta saknade folk och hästar för bärgningen och förlorade allt, eller nästan allt. I början kunde man släpa ned sitt bohag på älvens is och även själv finna skydd där för kvinnor och barn. Men snart var hela stranden en enda massa av glöd och lågor. En stor del av isen täcktes även snart av flödvatten.

Släckningsförsöken koncentrerades snart till att försöka rädda kyrkan och kronomagasinet i norr. Det lyckades även, efter stor ansträngning, främst genom besprutning av väggar och tak.

[Brandsläckningskvastar vid Nykarleby museum. På väggen hänger käx eller brandhakar. Foto: FL juli 2004.]

Tid efter annan uppflammade nya enstaka lågor på långt avstånd i norr: fyra halmfyllda rior och en hölada antändes i trakten av begravningsplatsen och belyste med sitt sken horisonten så att hela nejden var omgiven av lågor. Mödrar och ammor med barn, som nyss ryckts ur sin tidiga nattro och svepts in i det första bästa man fått tag i, flydde hitåt, men kände sig ej säkra utan skyndade över isen och genom flödvattnet till västra älvstranden. Till slut kunde man ej utan en lång omväg genom skogen komma från södra till norra sidan av staden.

Hanna Sundström (Sarlin) berättar, att hennes far, rådman C. W. Sundström, brandaftonen kom hem och sade till sin fru: ”Nu brinner det hos Westlins och kan i blåsten: lätt komma hit, fastän vinden nu går norrut, så att det är bäst, att du far undan med lillbarnet. Tag med det nödvändigaste!”

Rådman Sundström lät spänna för kursläden. Det var svår halka på isgatan. Fru Sundström satt just och lindade barnet, svepte något omkring det, klädde sig och reste i väg för att taga sig till någon bekant bonde i Forsbyn. På vägen vek hon in till Rechardtska (Heikelska) gården, där herrskapet Rechardts hushållerska bodde, medan de själva var ute på Sandnäs bruk. Fru Sundström ville nämligen linda barnet bättre, innan hon fortsatte.

De äldre Sundströmska barnen åkte i en käppskrinda på en arbetssläde. Fadern bad dem medtaga linnekläder och gångkläder och lägga dem under sig på släden. Flickorna Hanna och Mia hade nyligen fått nya vinterkappor. De stod vid garderoben och tvekade, om de skulle nännas taga på sig de nya plaggen för färden, eller om de borde taga de gamla. Sedan den frågan lösts, bar det av. Drängen Dalabacka, som körde, ropade åt alla: ”He brinder ve Sundströms, farin tid åsta bärg!” Flickorna nekade honom att säga så, men han fortsatte. Efteråt hördes, att folk hittat skjortor, märkta C. W. S., som fallit från ”bärgarnas” slädar längs vägen, där de färdats.

Familjen Sundström kom annars lyckligt undan. Egendom från gården bärgades av hederligt folk och fördes ut på älvens is. Där stals emellertid en del av förbiåkande bönder. Till följd av menföret körde man nämligen längs isen och under bron åt Forsbacka till. Landshövding v. Rechenbergs och andras försäkringar, att några plundringar eller stölder ej begåtts under branden är således ej helt överensstämmande med sanningen.

En dam från Vasa, som tidigare upplevt branden där och nu uppehöll sig i Nykarleby, berättar, att man i det ”trefna Nykarleby” dagen för branden ej visste av annat än julfrid och stilla belåtenhet, när brandsignalerna plötsligt hördes i den sena kvällen. Snart visste man, att elden utbrutit i Westlins gård: ”mordbrand, efter hvad man sedan hade allt skäl att misstänka, liksom det var en rusig Vöråbo, som lärer med sin pipa antändt Vasa”. Staden var snart lagd i aska. Vår Vasadam var ivrig att bärga, ”men huru hon än vände sig, ville hon aldrig få tag i annat än en — känga. Denna blef ock lyckligen bergad, men icke dess maka.”

Hon berättar också om den bedrövliga och samtidigt löjliga åsynen av människor och kräk, vilka i den svåra halkan på gårdar och gator gjorde den ena ”borgareden” efter den andra, medan de väntade på att rädda sig och de sina samt sitt mer eller mindre dyrbara lösöre. ”Att i mörka natten blifva utan hem och söka sig ett sådant, var en uppgift, förfärlig att lösa”, intygar detta ögonvittne.

Stadsläkaren, dr Blank reagerade på ett egendomligt sätt. Han var märkvärdigt handfallen, tände ljus och ställde dem i fönstren för att de förbigående skulle se att röra sig på gatan, men kom sig ej för att bärga något. Främmande bärgade ett och annat ur hans bo i madam Fribergs gård nr 37 vid Storgatan. Det övriga brann. Efter branden bodde han och hans fru på Kuddnäs i två rum mot gården i vita byggningen. Där hade han även sin mottagning.

Handlanden Carl Grundfeldt och hans unga hustru Pauline, som bodde i svärmoderns gård nr 12, den stora Kempeska gården vid torget, snett emot rådhuset, räddade sig och sin två-åriga dotter Hilma med knapp nöd över isen till kapten Högdahls gård på Smedsbacka. Hemmet nedbrann till grunden. Svärmodern, rådmansänkan Catharina Sofia Lybeck (f. Holmberg), som bodde i granngården, f. Turdinska gården nr 11, råkade lika illa ut. Bl.a. brann hela hennes stora linneförråd, bestående av utsökta varor, ordnade i stora skåp från golv till tak. Gumman hade, berättas det, ej ens att ömsa på sig rent linne efter katastrofen. Källaren i den forna Turdinska trädgården på åbranten blev kvar, den s.k. strandkällaren. Av det Hammarinska huset på tomt nr 22 blev likaså endast källaren kvar, nu tillhörande apoteket. Familjen fick tak över huvudet hos häradshövdingskan Calamnius (Carolina Christina, f. Stenroth 1812) på Smedsbacka. De bodde i den lilla röda byggningen på backen, som sedermera blev ”orangeri” och bostad för seminariets trädgårdsmästare.

Huru överraskande branden kom för stadsborna visas av historien om huru fru Lybeck, vars gård som sagt tillhörde en av de först hotade, tvekade en stund innan hon gav sig i väg, gick in i salen för att se om hon kunde rädda något ur det jämförelsevis rika boet, fick syn på en spottlåda av messing och tog den, men tömde, ordentlig som hon var, sanden i kakelugnen och ej på golvet, innan hon skyndade ut.

Det förhållandet, att elden ”hoppade” från kvarter till kvarter och flammade upp samtidigt på flera ställen, togs man och man emellan som ett bevis för att den var anlagd.

Rådhuset brann upp med möbler, tavlor och inredning, sigill och stämplar, uniformer, fanor, trummor o.a. suvenirer från en gången tid. De av skepparborgaren Högdahl donerade kejsarporträtten bärgades dock, liksom rådhussalens gamla väggklocka, ett lodur. En del av rådhusrättens och magistratens arkiv, bl.a. privilegieboken och en del räkenskaper, räddades undan förödelsen med livsfara av rådhusvaktmästaren Petter Olof Wahlberg, som här ådagalade både rådighet och mod. Det äldre arkivet, omfattande rådhusrättens och magistratens protokoll, dokument, räkenskaps- och tomtböcker o.a. handlingar fram till 1830-talets mitt, kunde dock ej räddas utan brann med rådhuset. Endast fragment återstår därför av stadens egna arkivalier från äldre tid.

Genom att Wahlberg helt ägnade sig åt att bärga arkivet, kunde han ej rädda något av sin egen enskilda egendom, utan hemmet brann upp med allt vad han ägde. För denna förlust tillerkändes han senare en ersättning av magistraten om 10 rbl s:r. Postkontorets och tullkammarens arkivalier bärgades.

Vid sitt avsked från vaktmästar- och polistjänsterna den 12 febr. 1872 på grund av hög ålder och orkeslöshet, tillerkändes Wahlberg en årlig pension om 100 mk. Han var då nära 64 år gammal. Den 14 jan. 1874 erhöll han ytterligare på förslag av borgmästare Wilander som ett tillfälligt understöd för långvarig tjänstetid en årlig ersättning om 160 mk. Han var då fortfarande i tjänst som t.f. rådhusvaktmästare.

Inemot 102 boningshus hade blivit lågornas rov. Av dessa var 27 brandförsäkrade dels i Finska brandstodsbolaget för c:a 23.000 rbl och dels i svenska försäkringsbolaget Skandia för c:a 12.000 rbl s:r. Enligt andra uppgifter uppgick försäkringssumman sammanlagt till 49.510 rbl 23 kop s:r. De brunna oförsäkrade gårdarnas värde uppskattades till 51.545 rbl s:r, varjämte betydande varulager och lösegendom för c:a 53.975 rbl s:r hade brunnit upp Av staden återstod såsom tidigare nämnts endast kyrkan, klockstapeln, skolhuset med rektorsbyggnaden, husen och stugorna längst i söder, bl. dem vaktstugan, f. tullhuset och Rechardtska (Heikelska) gården, spruthuset, Storbron, norra och delvis östra delen av Källbacken öster om Storgatan, Nytorget och Östra gatan, Nystaden samt Kuddnäs och prostgården utanför staden (jfr. d.a.).

De materiella skadorna, uppskattade till mellan 150.000 och 200.000 rbl s:r var oerhörda enligt dåtida mått. En hel stad hade praktiskt taget utplånats. Katastrofen väckte uppmärksamhet vida omkring, även vid kejsarhovet. Det var den tredje förödande stadsbranden på kort tid i Österbotten.

På bifogade karta, som medföljde v. Rechenbergs rapport, är de kvarter, som skonades av elden, svagt skuggade (på originalet färgade med rött).