IV. KULTURLIV OCH NÖJEN

Trolldom, spökerier och annan vidskepelse


Mycken vidskepelse frodades dock som bekant i det gamla Nykarleby. 15) Topelius berättar i en av sina noveller om drakelden, som brann över nedgrävda skatter från stora ofredens tid. Man trodde sig veta, att drakeldarna ej begynte lysa förrän skatten varit begraven i hundra år. Efter 1814 hade ”blåeldarna” även blivit vida talrikare än förr, och med dem ökades även skattsökarnas antal. Ett och annat tillfälligt fynd stegrade skattgräveriet till en förut okänd livlighet. Topelius berättar i novellen Drakelden [Skall vara Skattgräfvarna.]om ett sådant äventyr i Kuddnässkogen, som han själv skulle ha upplevt. 16)

I Midsommarnätterna berättar han om de vidskepliga föreställningar, som anknöt sig till denna högtid. Slantar och knappnålar offrades i vissa källor på gammalt hednavis, och den som ej ville offra, skulle åtminstone spotta i källan. Om midsommarnatten skulle man ”sova på slant” eller uppskära tre torvor och ha en önskan för varje. Fann man på midsommarmorgonen en mask eller en skalbagge under någon av torvorna, skulle den därmed förknippade önskningen bli uppfylld. Ett annat sätt att se sitt öde denna natt var att slå en äggvita i ett glas källvatten, som den spående själv under djup tystnad hämtat från källan vid midnattstid. Merändels såg man då i glaset något, som t.ex. liknade ett skepp med hög tackling: en sjöman, en skeppskapten eller i bästa fall en rik redare skulle göra sitt anbud innan årets slut.

Hemskare var det däremot, att under midsommarnatten, vid midnattstid sopa antingen på ett ställe vid korsvägar eller också tre gånger gå baklänges kring en kyrka. Kunde man då hålla munnen, fick man se sin tillkommande fästman eller hans vålnad spatsera sig till mötes. 17)

Så långt Topelius. Ett par spökhistorier från det gamla Nykarleby må ännu berättas:

En kväll 1814 efter en bjudning hos någon av rådmännen, 18) skulle två av damerna bege sig hem sent. Värdfolket erbjöd sig att låta en tjänarinna följa dem med en lykta. De sade sig dock vara nöjda med enbart lyktan och vandrade hemåt, lysande sig med denna. (Rätt onödigt, eftersom händelsen inträffade i mitten av juni.) — Komna till tvärgatan, som ovanför Nybron korsade den där utmynnande Strandgatan, och där rådman Jonas Wiklund 1816 köpte gården nr 24 i själva hörnet av de nämnda gatorna, d.v.s. i närheten av sedermera rådman J. A. Lybecks gård, hörde de ett i högsta grad ynkligt läte. Ett mörkt och stort djur, ur vars mun och näsa stod eld, kom emot dem, varför de uppskakade flydde in i porten till kopparslagare Jonas Friborgs gård (nr 76). 19) Där uppehöll de sig tills allt blev stilla igen. Följande dag fick ”fruntimren” höra, att bagaren, rådman Jonas Wiklunds fru Maria Katarina (f. Lund i Vasa 20.6. 1781, d. i Nkby 14.6. 1814) hade hängt sig.

I själva verket hade fru Wiklund dränkt sig. Ehuru såväl Wiklund som Friborg köpte sina gårdar först efter händelsen, är det rätt märkligt att gårdarna verkligen låg vid den nämnda tvärgatan. De kan ha varit hyresgäster 1814 eller, vad Friborg beträffar, fått gården uppkallad efter sig senare, då historien berättades.

Drakeld sades brinna i åbacken söderom Synnerbergs trädgård i nordligaste delen av staden. 20) Elden brann över skatter, som skulle ha nedgrävts där i ofredstider. En natt, då unga Brita Alexandra Lybeck vaknade och såg ut genom fönstret, där de bodde uppe på åbacken, såg hon med egna ögon drakelden flamma därnere närmare stranden. Länge brann den dock ej. Den gård, där hon bodde var belägen i närheten av den Synnerbergska tomten, ”den första i stadens norra ända”, enligt vad Brita själv mindes. 21)

Bland märkliga förebud om kommande olyckor, kan även f. bonden, ”skrivare” Nymans på Högbacka varsel nämnas. Han hade varit och hälsat på sin ”brud” i Soklot. Då han återkom därifrån en tidig söndagsmorgon och gick över Storbron, såg han ett fruntimmer gå framför sig på bron. Han ämnade tilltala henne, men kom sig ej för att göra det, och ett tu tre var hon försvunnen. — Nyman fungerade även som klockringare. Vid klockringningen samma morgon fick han sin högra hand krossad. Han kunde därefter ej sköta hemmanet, men lärde sig skriva med vänstra handen, och blev ett slags sockenskrivare, en mycket anlitad sådan. 22)

Vidskepelse och ockultism befordrades säkerligen också av ålderdomliga kyrkliga bruk, såsom den s.k. stoftningen.

Huru en ”stoftning” på gamla gravgården inne i staden försiggick, alltså före 1833, berättar Brita Alex. Gyllenberg. Hon åsåg en sådan som liten flicka. Staden och landsförsamlingen hade vid denna tid skilda benhus och landsbyarna var och en sin särskilda plats på gravgården. Liken förvarades i åratal i bisättnings- eller benhusen, tills omsider, tid efter annan, storstädning eller stoftning företogs. Den gick så till, att de äldsta kistornas innehåll tömdes i en mycket stor öppen grav eller grop. Det grymmaste, säger Z. Schalin om denna barbariska sed, var att kistorna därvid öppnades i folkmängdens närvaro. De döda var ofta underbart väl bibehållna, men då man slog på sidan av kistan, föll den del, som fordom varit kött, till stoft, så att blott benen blev kvar att skakas ut i graven. Fru Gyllenberg mindes, att bl.a. en gammal byskollärares kropp varit mycket väl bibehållen. Han låg där med långt vitt skägg, mössa på huvudet och käpp i handen, alldeles som han gick och stod i livet trettio år tidigare. Nu först kom förvandlingen. 23 )

Därmed nog om spökerierna, som givetvis spelade en viktig roll i befolkningens föreställningsvärld. Detta gällde både bildad och obildad, gammal och ung. Topelius' dragning till mysticism i sin litterära produktion har sina rötter i berättelserna om trolldom och övernaturliga ting i barndomsmiljön. 24)


Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid 250–252.


Nästa kapitel: Huru man roade sig.


Läs mer:
Trolldom och kärlek.
Kloka gummor och gubbar av Einar Hedström
Om drakgömmor:
Egendomsbekymmer efter ofreden av Hugo Svedberg.
Nykarleby och Jeppo i Österbottens svenska kommuner: deras historia, traditioner och nutid.
(Inf. 2005-03-20.)