XXI. STADENS FORTSATTA UTBYGGNAD OCH PLANERING

Arkeologiska kommissionen yttrar sig


Våren 1964 hade arkeologiska kommissionen genomfört en inventering av det äldre byggnadsbeståndet i de finländska städerna. För Nykarlebys del hade man konstaterat, att staden endast i mycket begränsad omfattning rymdes under rubriken ”mycket gammal”, detta på grund av branden 1858, som utplånade praktiskt taget all äldre bebyggelse. Bland byggnader, som fanns kvar efter branden nämnes ”Döbelns gård” vid Döbelns gränd 3, som 1964 höll på att omändras till affärshus, Herlers gård, Heikelska gården och ”trivialskolan” (d. v .s. den del av rådhuset, som i ombyggt skick ansågs finnas kvar av trivialskolan från 1641). Det norra tullhuset, nuvarande Herlers museum, ansågs däremot, egendomligt nog, ej vara speciellt värdefullt. Orsaken antogs vara, att byggnaden stod en bit ut på den planerade breddade infartsvägen och alltså måste offras. Sammanlagt 44 gårdsnummer hade kommissionen dock ansett vara av sådant värde, att ev. rivning eller ändringsförslag skulle meddelas kommissionen innan de verkställes. De flesta byggnaderna av värde, hela 16 st., fanns inom kvarteren 202 och 203 mellan Bankgatan och Lybecksgatan, respektive Kyrkogatan och V. Esplanadgatan, bland dem HAB:s, NFB:s, ”Pensars gård” och Lybeckska gården (De gamlas hem). Bland de äldsta gårdarna här nämndes Borgaregatan 6 och V. Esplanadgatan 12 B. Museiverket ansåg, att borgarhuskvarteren 201—203 borde bevaras. Överhuvudtaget kan man dock fastslå, att inventeringen kom för sent och saknade praktisk betydelse, emedan kommissionen ej kunde ställa någon ekonomisk eller politisk makt bakom sina uttalanden och beslut. Kulturhistoriskt värdefulla hus hade som vi sett redan rivits. Av de i kommissionens förteckning nämnda husen revs flera strax efter det att förteckningen tillkommit och numera är de flesta av dem borta. 59) Byggnadsbeståndet år 1972 framgår av bifogade karta av tekn. lic. Marita Hagner. 60)

Regionplaneförbundet för Vasa län upptar i sin förteckning från 1978 över kultur- och byggnadshistoriskt värdefulla objekt i den gamla staden endast Holmströmska gården i kvarter 201, Pensars, Knutars, NFB:s och HAB:s gårdar i kvarter 202, apoteket och Lybeckska gården i kvarter 203 samt seminariebyggnaderna, husen vid Seminariegatan, Herlers hus (Nygård), Herlers museum, vars äldsta del anses byggd på 1600-talet, Kuddnäs, Brostugan, Stadskvarnen, stenkajen vid stadens gamla hamn (fr. ca 1700), S:ta Birgitta kyrka (1708—1710) med klockstapel (1702) och gamla begravningsplatsens stengärdesgård. 61)

Nykarlebyborna själva började småningom visa ett större intresse för restaurering och renovering av de äldre bostadshus, som var kvar efter rivningarna på 1960- och 1970-talet. Då staten 1980 erbjöd 20—50 % i bidrag för renovering av gamla bostäder, lämnade 110 nykarlebybor, inberäknat det inkorporerade området, in ansökan härom. Även på landsbygden hade det gamla husbeståndet till stor del fått vika för nybyggnad. Under år 1970 beviljades sålunda i Nykarleby landskommun hela 87 byggnadstillstånd, vilket innebar en ökning med mera än det dubbla på fem år. Den allmänna rivningshysterin kom att drabba även den gamla sockenstugan, som då och då förnyad stått på samma plats åtminstone sedan 1649, och troligen redan före stadens grundläggning [1620], och där alla viktigare stämmor och sammankomster inom socknen och landskommunen ägt rum, innan den nya kommunalgården byggdes på 1950-talet. ”Riv kåken, den saknar historiskt värde och är i uruselt skick!”, blev fältropet bland rivarna också i fortsättningen både på landsbygden och i staden. Avfolkningen på landsbygden jämte försämringen av serviceförhållandena där gjorde, att äldre personer ofta föredrog att flytta in till staden. Byggherrarna utnyttjade obesvärat situationen till sin fördel. Det förekom sålunda, att jordbrukaränkor bytte sina ärvda hemman mot en 1- eller 2-rummare i staden!

Stadsplanen av år 1966 och dess genomförande rönte en häftig kritik bland utomstående, såväl experter som amatörer, medan stadens egna invånare på några få undantag när åtminstone till en början uttryckte sin belåtenhet med moderniseringen och saneringen av det gamla Nykarleby. 62) Staden ansågs bland sakkunniga trästadsexperter representera ett exempel på småstaden i sin helhet, där överambitiös byggnadsverksamhet gjort att balansen mellan funktion, skala och miljö höll på att förloras. Stadsplanen var enligt tekn.lic. Marita Hagner (1972) ”en av dessa 'visioner', som trots flera goda egenskaper inte har förutsättningar att realiseras och där dessutom storbyggarna strävar till att ytterligare vidga klyftan mellan nytt och gammalt”. 63) De nybyggda husen var enorma i förhållande till byggnadsskalan i övrigt. Storbyggarna nöjde sig, säger Hagner, inte med tre våningar, de ville ha fem våningar och hiss, tredubbla fönster, heltäckande mattor och swimmingpool som extra attraktioner. Ett 5-våningshus med 2 trappor rymmer ca 30 mindre lägenheter eller ca 100 invånare. Tre sådana hus rymde alltså ca 20 % av stadens befolkning. Stadsplanen var såsom nämnts dimensionerad för 7350 invånare, men invånarantalet 31. 12. 1974 uppgick till endast 1428 närvarande och i hela det inkorporerade Nykarleby 31. 12. 1975 till ca 7133 och 31. 12. 80 till ca 7176 närvarande personer. Alla dessa skulle sålunda enligt Wikstedts grovt överdimensionerade stadsplan ha fått rum inom det gamla stadsområdet. Stadsdir. Eklund räknade 1965 optimistiskt med 2000 invånare år 1990 inom den dåvarande staden och ca 10.000 i storkommunen! 64)

Vad Nystaden beträffar godkändes i aug. 1974 i princip ett förslag till ändringar i stadsplanen. De största förändringarna gällde kvarteren 604, 609 och 613, som skulle bebyggas med våningshus och affärshus, egnahemsområden, ett lekområde, ev. en barnträdgård och ett rekreationsområde. Genomförandet av planerna (se bifogade skiss!) faller utom ramen för detta arbete, men ledde på grund av ökat trafikbehov till sprängning av brostuguberget och breddning och asfaltering av Seminariegatan, vilket helt förändrade stadsdelens karaktär, mot museiverkets och resp. gårdsägares invändningar. 65)

Ytterligare ett bostadsområde för 600—800 personer planerades väster om stadskärnan mellan Andrasjövägen, Mellangatan och Skogsparken (se bifogade skiss!), avsedd att bebyggas med 1—2 våningslägenheter. 66)

År 1973 var byggnadsverksamheten livlig. Radhus, flervåningshus och ett tjugotal egnahemshus byggdes, De gamlas hem fick en nybyggnad med 1310 m² våningsyta, AB Farm-Frys fördubblade sin lagerkapacitet från 2,5 till 5 milj. kg råvara, Oy Prevex Ab uppförde en ny industrihall och båtvarvet Nykra Ab byggde till liksom Westerlunds snickeri, varjämte en ny transformatorstation hade byggts. Under år 1974 skulle avloppsreningsverket vara färdigt, 16 egnahemshus och 5 flervåningshus skulle byggas, varjämte ett byggnadsprogram för grundskolan skulle genomföras och ett ämbetshus planeras. 67) Bostadsproduktionsprogrammet räknade med 36 nya bostäder, men i verkligheten producerades 75 sådana.

Trots att byggnadsverksamheten var livlig, rådde dock bostadsbrist i staden. Folkökningen 1972 var ej större än 43 personer och den närvarande befolkningen 1973 endast 1390 och ett år senare 1428 personer, men underskottet på tidsenliga bostäder var stort. 68) Folkökningen berodde till stor del på inflyttningen av pensionärer, vilket ökade efterfrågan på mindre bostäder. Under år 1974 beviljades inga statliga bostadslån för höghus eller radhus, varför byggaktiviteten i staden avmattades under år 1975. Inom centrum Nykarleby byggdes endast ett flervåningshus, det vid Jöns Drakes väg på Källbacken. I f.d. Nykarleby landskommun blev det första byggnadsskedet av pensionärsbostadshuset Hagalund [Skall vara Hagahem eller -bo.] färdigt. I landskommunerna färdigställdes 1974 endast 69 bostäder, varför bostadsproduktionen där måste ökas. I febr. 1975 fastställdes ett bostadsproduktionsprogram för åren 1975—1979 om 108 nya bostäder i medeltal per år i hela storkommunen. Av årsproduktionen skulle ca 67 per år utgöra bostäder i egnahems- och radhus och 41 per år i höghus. Staten beviljade våren 1975 närmare 1,1 milj. mk för bostads- och tilläggslån i storkommunen. En svårighet var, att tomtindelningen och registreringen av tomterna på stadsplanerat område släpade efter tiotals år inpå 1980-talet, varför undantagstillstånd måste ges för byggnadstillstånd på sådana tomter, vilket allt verkade fördröjande på byggnadsverksamheten och fastighetsbildningen.

Någon befolkningsplan fanns ännu inte för staden, ej heller någon generalplan. Programmet hade uppgjorts av planeringssekreterare Sigvald Blomqvist och kommunalbyggmästare Krister Backlund. 69)


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 603—605.


Nästa kapitel: XXII. PÄLSDJURSNÄRINGEN.


Skisser och bilagor som hänvisas till i texten ingår ej i boken.