Så länge tjäran och becket var den viktigaste exportvaran,
eller till 1860-talets mitt, fyllde Åminne, Djupsten och Alörn
tämligen väl sina uppgifter som magasins- och lastageplats,
inre och yttre hamn. För skeppsbyggeriet spelade de alla en viktig
roll. Avståndet från staden till gamla hamnen vid Åminne
var endast 1½ km och upplagsplatsen omfattade på 1860-talet
stadens 4 packhus och dessutom 25 magasin och talrika tjärbodar,
som tillhörde stadens handlande borgerskap. Den stenlagda kajen var
c:a 65 m lång och bryggorna sträckte sig c:a 8 m ut i älven.
På andra sidan denna låg beckbruket med 7 magasin. 1) Älven utgjorde på denna tid en naturlig
förbindelselänk mellan staden, hamnen och havet.
Lastning och lossning försiggick ute på redden, om det var
fråga om större fartyg och vid bryggor och möljor, om
det gällde mindre sådana. Såväl tjärlaster
som planklaster fördes under 1800-talet med slupar och mindre pråmar
ut till fartygen på Djupstens- och Alörsfjärden. Där
lastades de ombord med lastbommar eller genom timmerluckorna i fartygens
bog. Detta var både mödosamt och kostsamt. Då trävaruexporten
ökade efter Krimkriget uppstod småningom stora besvärligheter
för exportörerna. Samtidigt krävde den ökade ångbåtstrafiken
säkra och bekvämt tillgängliga bryggor för den på
1860-talet växande exporten av livsmedelsprodukter såsom smör,
kött och fläsk samt kreatur. 2) Även passagerartrafiken
krävde tillgång till en ångbåtsbrygga. Tanken på
en flyttning av hamnen uppstod småningom. Härtill kom, att
exporten av sågat virke, som spelat en ganska anspråkslös
roll ännu vid 1800-talets mitt, såsom tidigare nämnts
starkt ökade från 1860-talets början. Keppo såg
var den största av landsortssågarna, och låg c:a 20 km
från Nykarleby vid älven. Den såldes 1838 jämte
hela Keppo hemman av G. A. Lindqvist till Otto v. Essen. Andra
sågar var de tidigare nämnda Kärrfors och Haraldsfors
sågkvarnar, anlagda redan 1787, jämte ett tiotal mindre
s.k. husbehovskvarnar. Bland längre bort belägna sågar
vid denna tid kan ytterligare nämnas Mutta såg och kvarn (anl.
1788), Ånäs såg (1856) i Oravais m.fl. Alla dessa levererade
sågat virke till exportörerna i Nykarleby. (Jfr.
d.a. II s. 466)
Redan 1840 ingick v. Essen ett avtal med Peter
Malm i Jakobstad om delägarskap i Kepposågen. Malm åtog
sig att köpa allt sågat virke och förskottera kontanter.
Virket släpades under den följande tiden med häst till
Jakobstad eller Nykarleby Åminne, eller flottades dit längs
älven. Sågen hade vid denna tid rätt att såga 2000
stockar om året, men i verkligheten sågade man det dubbla
antalet. 3)
Under Krimkriget minskade produktionen betydligt, men återupptogs
igen efter kriget. År 1860 övertogs Peter Malms andel i sågen
av sonen Otto. Produktionen var rätt obetydlig till 1861, då
en förordning om fri sågningsrätt utfärdades. Väldiga
uppköp av stock gjordes nu och på sommaren samma år hade
man samlat ett lager om 14.000 stockar. Våren 1863 hade lagret ökat
till 30.000 stockar, jämnt fördelade mellan de båda kompanjonerna.
Transporterna innebar besvärliga problem och måste förberedas
i tid. ”Snart börjar åter plancksläpningen till NyCarleby
hamn”, skriver Peter Malm jun. till Grundfeldt den 20 nov. 1864,
”och ehuru jag ännu icke känner det standard tal, hvaröfver
jag får att disponera, får jag likväl fästa Brors
uppmärksamhet derå, för den händelse att Bror till
sommaren önskar bortfrakta något fartyg”. Efterfrågan
var under hela 1860-talet stor. Åren 1865, 1866, 1867 och 1868 sågades
i Keppo 13.000 stockar per år, och allt detta virke skulle ut över
Nykarleby och Jakobstad.
Redan 1858 hade G. M. Hedström, v. Essen, Elias Roos och
Frans Hedström på Bonäs varv låtit bygga den tidigare
nämnda briggen Toimi om 151, senare 146 läster. Den skulle ombesörja
exporten av v. Essens plankor, som han börjat släpa till
Bonäsfjärden, troligen för att undvika sammanblandning
med Malms plankor och därav följande kontroverser. Redan nu
hade G. M. Hedström förutseende nog byggt en sommarstuga
nära den blivande ångbåtsbryggan. Dit kom man endast
längs en gångstig genom skogen eller med häst via Bonäs
och därifrån med båt. För att möjliggöra
utsläpning av virke via Juthas direkt till Bonäsfjärden
utverkade Roos och handl. G. M. Hedström hösten 1862 av
magistraten rätt att anlägga en 12 alnar [7,2 m] bred väg
genom stadens utmark från Rehmahlsbacken till saltsjön vid
nämnda fjärd. De förbehöll sig dock att ej i framtiden
behöva underhålla vägen mera än vad de fann sin egen
fördel påkalla. 4) Detta var första steget till flyttningen
av hamnen till ”Westra Strand”, som området kallas
i hamnkassans räkenskaper 1864—1865. En ny farled till Munkgrundet
och den nya vägens ändpunkt utprickades inom kort. — v. Essen
exporterade från 1863 alla sina plankor över Munkgrundet och
denna export var ungefär lika stor som Malms.
Den 9 sept. 1869 nedbrann Keppo såg, men återuppbyggdes omedelbart.
Vid denna tid hade Malm upptäckt, att fördelningen av det sågade
virket mellan honom och v. Essen skedde på ett för honom ofördelaktigt
sätt: hans plankor betalades alltid sämre utomlands än
de, som var märkta O.v.E. Efter 1845 hade v. Essen ombesörjt
fördelningen vid sågen. Från 1871 antogs nu en särskild
förvaltare, N. F. Nordman, och ett nytt kontrakt uppgjordes. Exporten
var livlig och dagligen forslades 150—200 lass sågat virke ned till
Nykarleby. De båda kompanjonerna kunde emellertid ej mera samarbeta
och efter en process köptes sågen 1876 av Malm, kort före
v. Essens död, den 20 nov. s.å.
Från 1880 gick Keppo sågs transporter förbi Nykarleby
och från 1888 helt över Jeppo station vid den nya järnvägen.
Malmska handelshusets rörelse i Nykarleby upphörde helt till
stor förlust för staden. År 1893 nedbrann sågen
emellertid för andra gången och återuppbyggdes ej mera. |