V. NYKARLEBY SOM SKOLSTAD

Privata finska småbarnsskolan—folkskolan—grundskolan

Ett 20-tal personer infann sig även. Mötet inleddes med ett tal på finska av folkskolinspektorn i distriktet Kaarle Kunelius. Magister Salava framhöll i sitt andragande, att han under sin vistelse i staden konstaterat, att finnarna levde i elände och dryckenskap, utblottade på alla bildningsmedel liksom hedningar. Han ville nu bilda denna förening för att hjälpa upp situationen. Resultatet blev, att 2 personer antecknade sig som medlemmar.

Kyrkoherde Petrell för sin del gjorde inom kort upprepade framstötar om att finskspråkig undervisning borde ordnas för de finsktalande barnen i staden. Med anledning härav beslöt folkskoldirektionen i nov. 1897 att hos Petrell anhålla om uppgifter på alla barn i skolåldern, som hörde till stadskommunen.

Då förteckningen i febr. 1898 föredrogs i direktionen, konstaterade man, att endast 7 av kommunens barn hade finska som modersmål. Alla dessa barn var även mäktiga svenska språket och besökte redan svenska skolor. Direktionen fann därför ingen anledning till åtgärd på grund av anförda omständigheter. 46)

Av allt att döma kom dock på privat väg en undervisning på finska till stånd redan hösten 1897. Den 6 nov. nämnda år innehåller ortstidningen en notis, att den finska folkskolan i staden flyttats till Högbacka hemman. De flesta eleverna var från landsbygden och endast en från staden. Skolan synes dock ha haft otur med sin första lärarinna, fröken Rosa Forsman, som tydligen vantrivdes med sig själv och med sin uppgift som småskollärarinna. Den 25 febr. 1899 innehöll ortstidningen en notis om att lärarinnan vid finska folkskolan och ordföranden i finska föreningen Rosa Forsman blivit omhändertagen av polisen. Hon hade den 17 febr. på förmiddagen anträffats i medvetslöst tillstånd i stationshuset i Kovjoki, där hon och stationsvakten Koivu (fr. Lillkyro) tillbragt natten med drickande. Vid undersökningen inför magistraten uppgav frk Forsman, att hon ej orkade leva och därför velat taga sig av daga, vilket hon även förklarade sig fortfarande hava i sinnet. Hon fick därför kvarstanna en tid i polisens vård. Båda kumpanerna hade intagit gift och Koivu var illa sjuk, men klarade sig. De skildes båda från sina tjänster och lämnade staden.

Detta var den första finska folkskolan i Nykarleby.

Åren 1900—1901 var dock en ny privat finsk skola verksam i staden. Skolan ansökte om anslag ur utminuteringsbolagets vinstmedel för år 1900. Stadsfullmäktige förkastade ansökan i maj 1901 med motivering, att skolan ej mera var i verksamhet. I febr. 1902 förnyade direktionen för skolan sin ansökan, och anhöll om ett bidrag om 400 mk. ”Då nödvändigheten och nyttan af nämnda skola för undervisning af ortens finskatalande barn torde vara oneklig, anse vi oss icke behöfva närmare begrunda vår anhållan, utan våga vi öfvertygade om Herrar Stadsfullmäktiges upplysta och för det allmänna bästa nitälskande sinne framställa denna vår begäran”, skriver direktionen. Till denna hörde av namnunderskrifterna att döma följande personer: Karl H. Karjala, M. Leppänen, N. Lahti, Juho Märsylä och Kustavi Koppelomäki.

Stadsfullmäktige beslöt emellertid, att först avfordra direktionen uppgifter om elevernas antal och kyrkskrivningsort samt om kostnaderna för skolans underhåll. 47)

Huruvida någon sådan utredning avgavs är obekant, men i maj 1902 beviljades skolan 200 mk ur nämnda vinstmedel.

Skolan arbetade endast en kortare tid. De finska barnen och deras föräldrar ville i själva verket ej byta från normalskolan till en finskspråkig folkskola. År 1917 togs frågan upp på nytt i samband med t.f. överinspektor O. Rauhamaas inspektion av seminariet och normalskolan i mitten av mars.

Rauhamaa konstaterade därvid, att av normalskolans 210 elever 23 hade finska till modersmål. Av dessa var 16 från staden och 7 från landskommunen. Rauhamaa ifrågasatte därför, om ej de båda kommunerna borde bilda ett gemensamt finskt skoldistrikt med en finsk folkskola.

Från normalskolans sida framhölls, att man ”ej haft någon olägenhet av de finska barnen”, vilka på något undantag när talade svenska rent redan vid intagningen i skolan. De finska barnen ville ej själva byta skola. Även om en finsk skola bleve inrättad, skulle flertalet finska föräldrar troligen söka vinna inträde för sina barn i normalskolan, som arbetade under ekonomiskt vida gynnsammare förhållanden än en folkskola. Med hänsyn till kostnaderna och till den fåtaliga, delvis lösa finska befolkningen på orten föreslogs därför, att undervisningen tillsvidare skulle få fortgå som dittills.

Skolöverstyrelsen vände sig emellertid den 13 april 1917 till guvernören i länet med en relation i saken och anhöll, att han måtte uppfordra Nykarleby stad och landskommun att underhålla en gemensam finskspråkig folkskola för den finskspråkiga befolkningens barn. Nykarleby landskommun borde i varje fall uppmanas bilda ett finskspråkigt skoldistrikt.

Den 12 maj behandlade kommunalstämman ärendet, men ansåg det ej av behovet påkallat att för de 7 finska barn, som besökte normalskolan, inrätta en finsk folkskola, ”så mycket hellre, som önskemål från vederbörande föräldrars sida aldrig framställts om erhållande av en sådan skola”. Inga lagliga och sakliga skäl hade heller föredragits för det gjorda yrkandet. 48)

I juni 1917 mottog magistraten en hos guvernören tillkommen, genomdragen och förseglad akt. Av denna framgick, att Överstyrelsen för skolväsendet tillställt guvernören en skrivelse av den 13 april s.å. Däri påstods, att vid Seminariets övningsskola intagits omkring 30 elever, i vilkas hem finskan var talspråket, och att antagligt vore, att i Nykarleby stad och dess omnejd funnes flera i skolåldern varande finska talande barn, som ej kunde få någon undervisning på sitt modersmål. Guvernören borde därför uppfordra staden och landskommunen att för den finskspråkiga befolkningens barn underhålla gemensam finskspråkig folkskola. Nykarleby landskommun borde i varje fall bilda ett finskspråkigt folkskoldistrikt, på sätt i Nådiga förordningen av den 24 maj 1898 föreskrevs.

Guvernören hade med anledning härav i resolution av den 24 april avfordrat landskommunen förklaring, varefter guvernören i resolution på denna av den 29 maj remitterat handlingarna till magistraten i Nykarleby, som ägde avfordra stadsfullmäktige förklaring.

Stadsfullmäktige beslöt den 5 juni 1917, att med hänsyn till frågans ”ofantliga principiella betydelse” bordlägga ärendet tillsvidare. Den 23 okt. bordlades frågan på nytt, men återupptogs till behandling den 8 nov. 1918, sedan landshövdingen den 2 okt. uppmanat staden att inom 30 dagar vid hot om vite avgiva förklaringen. Med hänvisning till den förklaring, som avgivits av landskommunen och av lärarkollegiet vid seminariet till överinspektor Rauhamaa, beslöt fullmäktige motsätta sig ansökningen om inrättandet av finsk folkskola, emedan större delen av de skolbarn, som hade finskt släktnamn, i verkligheten behärskade svenska språket bättre än det finska, beroende på att barnens mödrar hade svenska språket som modersmål och emedan de finsktalande skolbarnens antal efter den tid inspektor Rauhamaa inkommit med sin framställning numera betydligt nedgått. Då ansökningen sålunda icke hade stöd i lag och kostnaderna för inrättandet av en dylik skola ställde sig ofantligt höga, emotsåg fullmäktige, att ansökan måtte lämnas utan avseende. 49)

År 1919 återkom landshövdingen med en ny resolution av den 10 mars, vari fullmäktige avfordrades förklaring med anledning av Skolstyrelsens besvär över landshövdingens den 31 dec. 1918 givna utslag, enligt vilket Skolstyrelsens anhållan om den gemensamma finskspråkiga folkskolan hade avslagits. Fullmäktige avgav den 31 mars 1919 sin förklaring till högsta förvaltningsdomstolen, enligt beredningsutskottets (K. F. Spolander) förslag. Däri framhölls, att Skolstyrelsen ”ej gittat förebringa utredning därom, att i Nykarleby stadskommun funnes barn i skolåldern med finskan till modersmål till sådant antal, att staden vore skyldig underhålla särskild folkskola för dem”. Skolstyrelsen hade även sökt bortförklara ”det obestridliga faktum, att försöket tidigare med finsk folkskola på orten måste uppgivas i brist på elever”. Vidare hade Skolstyrelsen påstått, att den svensktalande majoriteten i staden ”med oblida blickar ser den finsktalande befolkningens kultursträvanden” och t.o.m. ” med hot om repressalier ... försökt inverka hämmande på varje initiativ i denna riktning”. Stadsfullmäktige beklagade dessa obestyrkta beskyllningar, som avsiktligt sökte giva frågan sken av nationalitetsfråga för att på sådan grund vinna målet. Fullmäktige förutsåg därför, att Skolstyrelsens besvär lämnades utan avseende. 50)

Under de följande åren fortsatte av allt att döma de finskspråkiga barnen att besöka de svenska skolorna i nejden. Då språkstriden åter skärptes i början av 1930-talet kom frågan om en finsk folkskola emellertid åter upp. Några finskspråkiga föräldrar hade vänt sig till Skolstyrelsen i Helsingfors och klagat över att deras barn blivit förbigångna vid utdelandet av understöd vid seminariets övningsskola. I sin förklaring till landshövdingen i ärendet i nov. 1931 framhöll stadsfullmäktige, att övningsskolans lärare ej haft till sitt förfogande något av kommunen beviljat anslag för bespisnings- och beklädnadshjälp åt mindre bemedlade barn. Däremot hade understöd utdelats ur stiftelsen ”Brita Maria Renlunds minne”. Man framhöll även att alla skolans elever erhöll fria läroböcker och andra skolförnödenheter, vilket förnekats i klagoskriften. Vid utdelandet av bidrag ur nämnda stiftelse hade de finskspråkiga barnen ej förbigåtts.

De klagande hade även anhållit om grundande av ett finskt skoldistrikt, d.v.s. en finsk folkskola i staden. Fullmäktige framhöll i anledning härav, att endast en av de personer, som undertecknat klagoskriften, var hemmahörande i staden, medan de andra tillhörde landsförsamlingen och var bosatta i landskommunen. De kunde således ej ha rätt att göra anspråk på att staden skulle upprätthålla en finsk folkskola för deras barn. Påståendet, att det skulle finnas c:a 40 finskspråkiga barn i staden, var ej överensstämmande med verkliga förhållandet. Vid verkställd undersökning hade framgått, att det i övningsskolan f.n. fanns högst 4 läropliktiga barn från staden, vilkas modersmål enligt § 2 mom. 3 i lagen om läroplikt av den 15 april 1921 var finska. Dessutom fanns 8 elever från landskommunen, vars föräldrar antingen båda eller den ena var finskspråkiga. Endast två av dessa elever behärskade emellertid finska bättre än svenska, medan två kunde båda språken ungefär lika bra och de fyra övriga svenska bättre än finska.

Härmed var saken för tillfället utagerad. Nästa framstöt kom från ett något oväntat håll.

Våren 1932 vidtog Aitosuomalaisuuden liitto genom Tampereen aitosuomalainen kerho åtgärder för att öppna en privat finsk skola också i Nykarleby. Detta överensstämde med förbundets sedan flera år tillbaka pågående strävanden att inrätta finska skolor i de trakter i Österbotten, där lagens föreskrifter om skyldighet att bereda skolundervisning på finska åt den finska minoritetens barn ej uppfyllts. Enligt för förbundet tillgängliga uppgifter fanns ett tillräckligt antal finska barn i Nykarleby.

Skolan började sin verksamhet i sept. 1932 med 20 elever. Av dessa hade 2 övergått från Kyrkoby folkskola till den finska. Flera av de tjugo eleverna påstods ej ha uppnått den i läropliktslagen stadgade åldern 7 år. Från Tampereen aitosuomalainen kerhos sida beskyllde man skolmyndigheterna i staden och landskommunen för att försöka påverka föräldrarna att taga bort sina barn från den finska skolan och detta skulle t.o.m. ha lyckats i ett fall. Bl.a. påstods Nykarleby landskommun ha beslutat att införa elevbespisning i sina skolor för att locka den mindre bemedlade befolkningens barn över till de svenska skolorna. För att den nyinrättade finska folkskolan ej skulle nödgas lägga ned sin verksamhet, beslöt klubben därför vid ett sammanträde den 13 sept. s.å. att bland sina medlemmar insamla medel som bidrog till bespisningen av eleverna vid skolan. [Skolan tycks ha verkat i Vernamo.]

Från landskommunens sida påpekades i detta sammanhang, att elevbespisningen varit påtänkt långt tidigare och att den redan förekommit ett par år vid Markby skola. Den hade tillkommit av omtanke om elevernas hälsa, särskilt som ett 30-tal mindre bemedlade elever fanns vid skolan och ej för att locka ett eller annat barn över från den finska skolan.

Under de följande åren betalade staden ett visst bidrag per elev. Våren 1936 besöktes skolan av 12 elever. För dessa anhöll direktionen om ett understöd om 6.000 mk, hänvisande till att staden ej tidigare beviljat skolan något understöd trots skyldighet att bekosta barnens utgifter enligt nämnda läroplikts lag. Stadsstyrelsen fann emellertid, att läroplikten upphört för en elev våren 1935 och skulle upphöra för en annan våren 1936. För två andra inträdde läroplikten först höstterminen sistnämnda år. På grund härav beviljades endast 3.000 mk.

Lärarinna vid skolan var 1935—1936 frk Irja Lipasto och direktionens ordf. var Kalle Tarvonen.

Vårterminen 1939 hade skolan 19 elever, av vilka dock endast 8 var hemmahörande i staden. Direktionen anhöll för läsåret 1938—1939 om 500 mk per elev eller 9.500 mk i bidrag. Stadsstyrelsen föreslog 3.600 mk, vilket var något mera än stadens folkskolutgifter per elev beräknats till. För de å annan ort hemmahörande eleverna hänvisades skolans direktion, vars ordf. var arbetaren Sulo Hauta-aho att ansöka om bidrag från respektive hemkommuner. Detta förslag godkändes av stadsfullmäktige. För de 13 eleverna under läsåret 1939—1940 beviljades 3.000 mk. Flera av barnen var hemmahörande på andra orter. Lärarinna var sistnämnda år Maila Karikoski.

Under läsåret 1940—1941 uppgick antalet i staden hemmahörande elever till endast 5, och bidraget från stadens sida a 450 mk per barn till 2.250 mk. Lärarinna under detta läsår var frk Aina Seppälä. För läsåret 1941—1942 beviljades samma belopp, d.v.s. 2.700 mk i understöd för 6 elever med hemort i staden. Antalet elever i skolan var då 18. Följande läsår sjönk elevantalet till 6, av vilka 4 hade hemortsrätt i staden, varför understödet minskade till 1.800 mk. Lärarinna var då Aino Väänänen. Även för läsåret 1943—1944 beviljades 450 mk per elev. Skolan besöktes då av 12 elever. Understöd utgick denna gång även för de evakuerades barn från annan ort, som varit bosatta i staden. Efter kriget 1939—1945 ökade antalet finska barn i staden väsentligt. Elevernas antal uppgick höstterminen 1946 till 24 (enligt stadsstyrelsen 25). För detta antal beviljades även bidrag med 200 mk per elev eller summa 5.000 mk. Skolan arbetade fortfarande på olika platser och under rätt svåra förhållanden. Från ingången av år 1950 höjdes understödet till 2.000 mk per elev för dem, som hade hemortsrätt i staden.

[Från och med höstterminen 1958 hyrde man i Karleborg.]

Först i maj 1964 löstes lokalproblemet genom att kommunalfullmäktige i landskommunen beslöt att upplåta Kyrkoby folkskola som gemensam skola för de finskspråkiga eleverna från Nykarleby stad och landskommun från höstterminen s.å. De svenskspråkiga barnen, som dittills gått i denna skola, skulle överflyttas till seminariets övningsskola i staden. Då skolan den 1 sept. 1964 började sin verksamhet i Kyrkobyskolans gamla hus, hade den 4 elever i första och 24 i andra klassen. Till skoldistriktet, som omfattade staden och landskommunen, räknades dessutom 7 elever, som gick i finska folkskolan i Jakobstad. Skolans föreståndare var folkskollärarinnan Katri Ranta och den andre läraren folkskollärare Håkan Hernberg.

I skolbyggnaden fanns utom de två klassrummen ett särskilt matrum och ett kök. I övre våningen var en slöjdsal inredd. Bostäder för föreståndarinnan och kokerskan var dessutom inrymda i skolbyggnaden. Den rymliga skolgården erbjöd goda utrymmen för gymnastik och friluftsliv.

Genom denna åtgärd hade finska folkskolan äntligen fått en fast punkt för sin verksamhet och någorlunda drägliga lokaliteter för lärare och elever. 51)

Vid övergången till grundskola 1973 fick skolan namnet Uudenkaarlepyyn suomenkielinen peruskoulu. Den började sin verksamhet höstterminen 1973. Till skolans grundskolråd hörde läsåret 1974—1975 Anneli Nyman, Kaarina Backman, Ritva Laitala, Matti Heikkilä, Kurt Backman, Arvo Tolppi och Katri Ranta. Som lärare tjänstgjorde fortfarande den sistnämnda och Håkan Hernberg. Elevantalet uppgick sistnämnda läsår till 26, fördelade på följande årskurser:

Efter lågstadiet fortsatte eleverna normalt sin skolgång i grundskolans finskspråkiga högstadiedistrikt i Jakobstad.

Efter kommunsammanslagningen ökade den finskspråkiga undervisningen med Jepuan suomenkielinen peruskoulu. Lärare här var Eero Mäki-Torkko, Marja Saviaro, Leena Wiklund och Anneli Nyman timlärare. Elevernas antal var läsåret 1974—1975 9, fördelade med en elev på var och en av årskurserna 1—4, 3 elever på åk 5 och 2 på åk 6. Denna skolas högstadium hörde till Alahärmä högstadiedistrikt. 52)