II. HANTVERKS OCH INDUSTRIFÖRETAG EFTER BRANDEN

Hantverkare utan burskap


Liberaliseringen av näringslagstiftningen under 1800-talet medförde stora förändringar i det burskapsägande borgerskapets ställning, såsom vi tidigare konstaterat. Det var emellertid fråga om en långsam process och borgerskapet försökte i det längsta bevaka sina rättigheter. Missbruk av eftergifter i den tidigare så stränga skråordningen bekämpades efter förmåga (se d.a. del II s. 122 ff).

Ett sådant missbruk var, att hantverkare, som ej innehade burskap, men likväl fått tillstånd att i likhet med mästarna utöva hantverk i staden, ofta arbetade åt landsbor trots att arbete fanns i staden. Det hände rent av, att de lämnade arbeten för borgarna oåtgjorda till förmån för sådana, som senare anmälts av landsbor. Magistraten beslöt därför den 20 sept. 1847, att 1720 års Kgl. Skråordning skulle tillämpas, och sådana hantverkare följaktligen befordras till ansvar. 1)

Hantverkare kunde, såsom tidigare nämnts, enligt 1859 års förordning antagas mot s.k. självförsörjningsavgift. Målargesällen Karl-Erik Halein fick sålunda den 11 juli 1864 tillstånd att idka målaryrket, men utan biträde av legda arbetare. Halein skulle för tillgodonjutande av denna självförsörjningsrättighet årligen från 1 juli till staden erlägga den taxa, som länsstyrelsen fastställde för fem år i sänder. Den utgick t.o.m. 1865 med 6 mk om året. 2)

Urmakarlärlingen Herman Fredrik Ahlstrand fick 1866 på samma sätt rätt att idka urmakaryrket i staden intill utgången av år 1870 mot årlig avgift till staden om 8 mk. 3) Däremot avslogs sockenskomakaren i Gamlakarleby socken Johan Asplöfs (f. 10.2. 1840) anhållan av den 22 febr. 1866 om tillstånd att få bosätta sig i Nkby stad ”såsom Bönhasare eller Piex-skomakare och obehindrad förrätta detta arbete”. 4)

 

Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 24.


Nästa kapitel: Hallrätten upphäves.


Läs mer:
Haleins räkningar till Grundfeldt.
(Inf. 2004-11-27.)