Olyckan med dammbyggnaden uppfattades som ett förlamande slag för stadens redan tidigare hårt ansträngda ekonomi. Rykten spred sig man och man emellan om att grundundersökningarna ej utförts av sakkunnigt folk och att slarv och inkompetens gjort sig gällande vid byggandet av dammen. Som syndabock utpekades byggnadskommitténs ordförande och drivande kraft, bankdirektör K.F. Spolander. Denne skulle som sakkunnig ha anlitat sin frände ing. Sandsund från Tammerfors för planeringen av dammen, trots att denne ej var expert. Grunden hade därför gjorts alltför svag med alltför litet stenar i bottnen, och detta hade förorsakat raset.

Martikainens ursprungliga förslag till utbyggande av Nybroforsen hade ändrats och ”förenklats” av byggmästare Karnis för att sänka kostnaderna. Ing. Sandsund hade sedan på Spolanders förslag granskat Kamis' beräkningar och kostnadsförslag, och stadsfullmäktiges beslut hade varit, att dammen skulle uppföras enligt Kamis' förslag med beaktande av Sandsunds korrigeringar. Kamis anställdes sedan som byggmästare och Sandsund som sakkunnig ”vid behov”. Detaljerade ritningar till dammbyggnaden och kraftcentralen hade slutligen uppgjorts av Sandsund.

Överingenjör Martikainen vid Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hade understrukit, att byggandet av kraftverk och dammen borde utföras av fackmän. Så hade dock ej skett. För att minska kostnaderna hade staden beslutit att bygga i egen regi. Byggmästare Karnis kunde knappast betraktas som fackman i egentlig mening och ing. Sandsund besökte orten endast då och då. 18) Sparandet skedde på bekostnad av materielens kvalitet och byggnadernas hållfasthet. Vid en överblick av sammanhanget kan man ej annat än ge reservanten, prof. Backman rätt i att beräkningar och undersökningar gjorts alltför lättvindigt och amatörmässigt. En dryg del av ansvaret härför faller givetvis på stadsfullmäktiges och byggnadskommitténs ordf. bankdirektör Spolander, som lade ned hela sin energi på att genomdriva företaget.

Spolander bar dock olyckan som en man. Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 14 maj redogjorde han för vad som hänt och för de åtgärder som borde vidtagas vid dammbyggnaden, innan reparationen skulle börja. Detaljerade utlåtanden med förslag till reparationer och förstärkning av dammen skulle införskaffas såväl från ing. A. Sandsund som från ingenjörsfirman Palmberg. Dessa förslag skulle sedermera underställas prof. A. Juselius för granskning.

Fullmäktige godkände förslaget och beslöt enhälligt att återuppbygga den raserade dammen.

Byggnadsstyrelsens och stadsfullmäktiges ordf. Spolander åtnjöt fortfarande förtroende och arbetade med oförtruten energi på att reparera den raserade dammen. Den 8 juli kunde han även meddela, att inrikesministeriet den 15 juni godkänt stadens ansökan om lån av 1.000.000 mk, sedan landshövding Bruno Sarlin förordat densamma. Sarlin hade framhållit, att ett statslån framstod som ”en tvingande nödvändighet, emedan staden med sin begränsade skattebetalningsförmåga icke annars kunde slutföra byggandet av den för staden själv och närmaste landsbygd så viktiga kraftstationen, vars dammanläggning av den osedvanligt starka vårfloden och våldsamma islossningen i den genom staden flytande älven delvis förstördes så att skadan blev staden nära nog övermäktig.” 19)

Spolander, vars hälsa länge varit vacklande, tog semester från den 12 juli för en tid av 4—5 veckor för att sköta sin hälsa. Till ordf. i byggnadsstyrelsen under hans frånvaro utsågs handlanden Axel Kisor och till viceordförande handl. Victor Holmström. Först den 12 sept. ledde Spolander åter fullmäktiges förhandlingar som ordf. Endast ett möte den 22 juli hade under tiden hållits, med handl. Axel Kisor som ordf. 20)

Under sommaren fortsatte diskussionerna kring olyckan. En olycksbådande tystnad rådde kring arbetet i forsen. Skotten hördes, varmed de lutande betongpelarna sprängdes, men ingen fick numera komma in på arbetsplatsen. Grindarna var stängda med lås och alla plank försedda med taggtråd. Det ryktades, att prof. Juselius skrivit ett långt utlåtande om dammbyggnaden, men ingen fick veta, vad det innehöll. Man undrade om innehållet var mycket oförmånligt. Ortstidningen teg om diskussionerna i stadsfullmäktige. Man borde ej skriva något om arbetet, innan dammen var färdig, ansåg byggnadsstyrelsen. Om 5—10 år skulle kraftverket sannolikt vara en god affär, som skulle betala alla kommunala utskylder. ”Gårdsägarna skulle bli rika och alla människor lyckliga — om icke något oförutsett kommer emellan ...” [ Uppröjning och Några ord om återuppbyggandet av Kurre.]

Någon vecka in i sept. kunde ortstidningen emellertid meddela, att kraftverket ”redan låtit sitt ljus lysa i staden några kvällar.” Tidningen (Hedström) hade även från kraftverkets ledning fått bekräftelse på att belysningen i staden härmed var säkerställd. Kortvariga avbrott kunde dock lätt inträffa, så länge maskineriet ej blivit fullt inkört och betjäningen ej hunnit bliva fullt hemmastadd med dess skötsel. Den ringa vattentillgången i älven hade för tillfället omöjliggjort avprovning av kraftverkets vattenturbin och av dess dynamo, transformator och instrumentering. Den provisoriska arbetsdammen tillät inte, att vattnet uppdämdes högre än till c:a 1,5 m under den tillåtna höjden. Trots detta och det rådande lågvattnet kunde generatorn utan sänkning av vattenhöjden ovanför dammen ge 100—150 kW eller mycket mera el.energi än som behövdes för belysningsändamål i staden, Soklot, Karby och Sundby. 21)

Den 13 sept. fastställde stadsfullmäktige priset på den elektriska strömmen i staden och för Kovjoki by, som anmält att den önskade erhålla belysningsström. Stadens avgifter bestämdes till 3:25 mk per kWt med en förhöjning om 50 pi för stadens närmaste omgivningar. För s.k. ackordlampor bestämdes ett pris av 40 pi och för närmaste landsbygd 50 pi per normalljus i månaden, räknat från 15 aug. till 15 maj.

På Spolanders förslag tillsattes en kommitté, som skulle utarbeta ett förslag till kraftverkets administration. I kommittén invaldes hrr Bergman, Fougstedt och Wilkman.

Kommitténs betänkande jämte förslag till förvaltningsinstruktion för kraftverket framlades den 28 dec. s.å. och godkändes av stadsfullmäktige den 14 jan. 1927.

Enligt förslaget skulle en särskild styrelse för kraftverket tillsättas, bestående av en ordf., som tillika var verkställande direktör, 2 styrelsemedlemmar och 2 suppleanter. Skötseln av kraftverket skulle skiljas från drätselkammarens arbete, emedan den skulle bli en krävande uppgift. Ehuru en tekniskt utbildad person borde handhava posten som verkställande direktör, kunde kommittén ej förorda en sådan, emedan hans lön skulle betunga kraftverkets ekonomi i för hög grad. Till en början skulle därför befattningen skötas som bisyssla mot en lön om 6.000 mk i året.

[Kraftverket på 1920-talet.
Foto: Troligen Thelma Söderlund, beskuren.
Carola Doktar tillhandahöll.]

Till övermaskinmästare vid verket utsågs 1926 hr Werner Bergman. Lönen var 4000 mk från 1 febr. 1927. 22)

Byggnadsstyrelsens ordf., K.F. Spolander, hade tydligen nu fått nog av kverulansen. Han hade av allt att döma redan tidigt börjat förbereda sin sorti från staden. Under sommaren sålde han såväl sin sommarvilla på Furuskär som sin utombordsmotorbåt. 23) Den 21 sept. ledde han för sista gången stadsfullmäktiges förhandlingar. Den 16 okt. inlämnade han sin ansökan om befrielse från alla kommunala uppdrag.

Det av Backman utfärdade läkarintyget visar, att Spolander led av ”en utbredd åderförkalkning och därav beroende hjärtmuskelsjukdom (myocardit)”, magbesvär, beroende av sammanväxningar, och ytterligare en höggradig anemi. Stadsfullmäktige biföll under Axel Kisors ordförandeskap med beklagande Spolanders ansökan. En tremannakommitté tillsattes, bestående av hr Kisor, Fougstedt och Hedström för att å fullmäktiges vägnar uppsätta och överlämna en tacksamhetsskrivelse till honom för den långa tid han varit fullmäktiges ordförande.

Till ordf. efter Spolander valdes Axel Kisor och till viceordf. N.A. Fougstedt. Som ledamot i fullmäktige inkallades K. V. Ekmark.

Till ordf. i byggnadsstyrelsen för kraftverket valdes likaså Axel Kisor och till ledamot Oskar Wilkman. Till ordf. i styrelsen för stadens el.verk valdes Victor Holmström. Sedan kraftverkets administration omordnats, valdes i dec. 1927 för åren 1928—1930 till ordf. i styrelsen Victor Holmström och till ledamöter Axel Kisor och H. Österlund med O. Wilkman och Vald. Bergman som suppleanter. 24)

[Kraftverket 1927, ett minne från Carl Finstroms återbesök i hemstaden. Förstoring
Bruce Muller tillhandahöll.
(Inf. 2016-10-16.)]

Karl Fredrik Spolander hade vid sitt tillbakaträdande tillhört stadsfullmäktige sedan år 1888 eller i 39 år. Som ordförande hade han fungerat perioderna 1905—1915 och 1918—1926 eller tillsammans 20 år. Under hans kraftfulla och skickliga ledning hade staden genomlevt den svåra brytningstiden under storstrejken och slutet av första världskriget. Han hade inlagt stora förtjänster om stadens utveckling, först genom etableringen av den smalspåriga järnvägen, och sist genom byggandet av kraftverket. Det förra företaget lyckades han skickligt avveckla utan skada för staden, då det visat sig, att järnvägen ej bar sig. Det senare företaget hade han på grund av bristande ekonomiska tillgångar för staden och därav följande strävan till i detta fall oförnuftig sparsamhet samt på grund av olyckan med dammbyggnaden ej lyckats slutföra. Misslyckandet och kritiken i anledning därav hade bidragit till hans ohälsa. Framtiden skulle emellertid utvisa, att kraftverket blev vad Spolander hoppats och trott, den viktigaste inkomstkällan för staden under långa tider framåt.

Spolanders tillbakaträdande väckte förstämning i staden. En del andra förändringar bland stadens äldre, betrodda tjänsteinnehavare bidrog till detta. På grund av den nya tjänstemannalagen avgick sålunda stadens postförvaltare sedan 32 år U.D. Heurlin, om vilken det sades att han ”icke sagt ett ord åt någon människa under sin långa tjänstetid.” Av samma orsak avgick stadsfiskal A.M. Gyllenberg, som skött sin befattning som lagens väktare ända sedan 1905. Dessa två tjänstemän hade liksom K.F. Spolander s.a.s. inarbetats i stadsbilden. Till oron för kraftverket och känslan av vemod och osäkerhet inför de gamla, betrodda företroende- och tjänstemännens avgång kom vilda rykten om telegrafkontorets indragande och postkontorets degradering till postexpedition samt marknadernas indragning.

Stämningen var således dyster. Anhängarna av kraftverksbygget gick nu till angrepp mot kverulansen. Kåsören ”Eirik” (Einar Hedström) talade i ortstidningen ironiskt om de tidigare slumrande ingenjörsanlag, som nu alltsedan i våras framträtt hos en del av allmänheten, icke minst hos dem, vars tekniska utbildning man hittills trott speciellt ägnad strumpstickor. 25)

Söndagen den 24 okt. uppvaktades bankdirektör Spolander å stadsfullmäktiges vägnar av en deputation, bestående av hrr A. Kisor, N.A. Fougstedt och Einar Hedström, som framlämnade en adress av följande lydelse:

”Till Bankdirektör Herr K.F. Spolander.
Då Ni Herr Bankdirektör, efter att i det närmaste fyrtio år varit medlem av stadsfullmäktige i Nykarleby stad, av vilken tid Ni under tjugo år handhaft ordförandens maktpåliggande värv, på grund av ohälsa nödgats avsäga Eder dessa förtroendeuppgifter, önska fullmäktige, beklagande Edert tillbakaträdande, härmed till Eder frambära sin uppriktiga tacksamhet för det förtjänstfulla och självuppoffrande arbete Ni med aldrig svikande intresse utfört för stadens bästa.
Stadsfullmäktige i Nykarleby.” 26)

Härmed hade stadens förtroendemän på ett värdigt sätt tagit avsked av sin hövding sedan många år tillbaka.

Kostnaderna för kraftverket

För att lugna allmänheten och korrigera en del överdrivna rykten, publicerades den 3 dec. i ortspressen en del uppgifter om kraftverkets kostnader. För tidningen framlagda uppgifter visade, att kraftverket till dec. 1926 kostade 3.732.000 mk. Häri ingick kostnaderna för dammbygget, krafthuset och maskinerna, dessutom för högspänningsledningen till Soklot-Karby-Sundby samt för i lager befintlig el.materiel.

På maskinerna återstod en skuld om c:a 15.000 mk. Det återstående arbetet på dammbygget beräknades kosta c:a 25.000 mk och skulle vara slutfört efter en vecka.

”Kurre” kompletterade omgående dessa uppgifter med att påpeka, att räntorna steg till 300.000 mk och att hela kraftverket med dammbygge sannolikt ej skulle överstiga 5 miljoner mk såsom färdigt. ”Men detta är blott min egen gissning ...”

På grund av kraftverksbygget hade stadens skuld elvadubblats under år 1925 och Nykarleby hade nu den största skulden i landet med 45 mk per skattöre. Skulden uppgick i själva verket till 340.000 mk, varav 337.400 mk utgjorde ränta på lån för Kraftverket och 3000 mk på stadskassans lån. Uttaxeringssumman ökade till 282.901 mk 1927 från c:a 240.000 mk föregående år. Skattöret steg från 6:50 till 7:70 mk.

Det räckte emellertid ej med de tidigare upptagna lånen. Den 14 jan. 1927 beslöt stadsfullmäktige att hos statsrådet ansöka om att dels få det tidigare beviljade lånet om 1.000.000 mk förnyat och dels att ytterligare få upptaga ett lån om 2 miljoner mk på längre återbetalningstid än 2 år utöver tidigare upptagna 1.400.000 mk. 27)

Värnamo kvarn inköptes genom beslut av stadsfullmäktige den 20 juni s.å. av ägarna hr Victor Holmström och Joel Nilsson för 70.000 mk, med tillhörande jordområde och åbyggnader. 28) Kvarnen överfördes 1931 till kraftverket. 29)

Kraftverket var nu i full drift och nya abonnenter anmälde sig efter hand. Den 5 aug. 1927 tecknades sålunda kontrakt om leverans av el.ström till Jakobstad. 30)

Enligt Kommunala Centralbyråns statistik per den 31 dec. 1926 över städernas skulder kom Nykarleby som femte i ordningen med 2.313 mk per invånare. Helsingfors hade den största skulden med 2.479 mk per invånare. I förhållande till invånarnas taxerade inkomster kom Nykarleby som god etta med 72 mk per skattöre. Idensalmi, som nr 2 kom endast upp till hälften.

Det uttaxerade beloppet utgjorde år 1926 283.801 mk. Skattöret var 6:60 mk, men troddes för 1927 stiga till något över 7:mk. ”Kurre” menade emellertid att skattöret egentligen var större, ty av stadens 1352 invånare var omkring 1/3 i främmande land, varför staden i verkligheten hade blott omkring 800 invånare. ”I sistnämnda fallet såge det ut, som om vi vore på ruinens brant, att inte säga något litet därunder. Nu hoppas vi få låna litet mera pengar för att klara oss, då skulderna per invånare inte äro så rysligt stora.

Det är kraftverket, som börjar suga, och yxan är satt till roten av stadens skogar. 31

Totala kostnaderna för kraftverket var:

Därtill kom uppdebiterade räntor 235.036 mk, varigenom kostnaderna i sin helhet steg till 4.466.274 mk. I denna summa ingick även kostnaderna för ändring av ledningsnätet i staden och utbyte av mätare för övergång från likström till växelström, nya ledningen till kvarnen och högspänningsledningen från staden till Sundby med transformatorn i Stor- och Lillsoklot, Karby och Sundby.

Att slutsumman kom att i så betydande grad överstiga de ursprungliga kalkylerna, var enligt byggnadsstyrelsen till större delen en följd av olyckan våren 1926. Dammens ombyggnad och förstärkning kostade nämligen nära 1 1/2 miljon mk. Andra omständigheter hade emellertid även väsentligt inverkat till höjningen av totalkostnaderna.

Översikt över kraftverksbygget

Frågan om kraftverkets verkliga kostnader var som vi sett mer eller mindre hemligstämplade. Uppgifter och diskussioner om ställningen undertrycktes målmedvetet. Endast i ”Kurres” kåserier hade slöjan ibland lyfts från byggnadsstyrelsens och stadsfullmäktiges manipulationer. Det var ej att undra på om ryktena florerat och svårigheterna förstorats allteftersom skulderna och skattöret växte.

Först i jan. 1928 fann byggnadsstyrelsen genom Axel Kisor för gott att lyfta på förlåten och meddela allmänheten faktiska uppgifter i sin årsberättelse, som i utdrag publicerades i ortstidningen. 32) Det konstaterades, att arbetet på kraftverket slutfördes i febr. 1927, varefter endast nödiga efterarbeten utfördes. Arbetsdammen avlägsnades, diverse planeringsarsbeten verkställdes och flera provningar av maskineriet företogs.

Den i det första kostnadsförslaget upptagna Francis Niagara vattenturbinen hade utbytts mot en mera tidsenlig och för älvens starkt varierande vattenstånd fullt lämplig s.k. Kaplan vattenturbin med hög verkningsgrad och större och kraftigare maskineri. I samband härmed utvidgades kraftbyggnadens grundyta från beräknade 10x10 m till 12x14 m, vilket erfordrade ökade bergsprängnings- och byggnadsarbeten samt nytt byggnadsmateriel av större dimensioner. Härigenom kunde man i framtiden få plats för ytterligare en vattenturbin och en ev. nödig explosionsmaskin.

Grunden för dammen befanns vidare vara sämre än vad de förberedande undersökningarna gav förhoppning om. Likaså visade det sig, att byggmästare Kamis' förslag rörande cementbesparing genom att använda enbart stenfyllning som underlag i dammkroppen var omöjligt att tillämpa. Anläggande av egna högspänningsledningar till Sundby och Kovjoki samt ändringarna av ledningen inom staden hade även medfört kostnader, som ej beräknats i det ursprungliga förslaget. Senare tillkom även kostnaderna för högspänningsledningen till Larsmo med biledning till Jakobstad.

Lågspänningsledningar hade även på anhållan av befolkningen dragits till Bäck och Ohls hemman i Forsby och Kyrkoby för belysningsändamål.

Då det egentliga kraftverksbygget nu var slutfört, anhöll byggnadsstyrelsen om befrielse från det uppdrag, som anförtrotts densamma och samtidigt om revision av byggets räkenskaper.

[Kraftverket nybyggt, omkring 1930, innan utbyggnaden mot sydost. Notera Ahonens bastu på älvstranden och hästdyngan på Kyrkogatan! Förstoring.
Åke Björklund tillhandahöll.
(Inf. 2022-05-22.)]

[Kraftverket tillbyggt; ”Stilig byggning” är bildtexten i fotoalbumet. Årtal svårbedömt, men gissningsvis efter dammhöjningen 1962. Maskineriet för intagsluckorna ser nymålat ut. Högen ser ut som drivved som kommit med vårfloden. Förstoring.
Lånade av Kenneth Fors.
(Inf. 2022-06-01.)]

[Kraftverket tillbyggt för andra gången, om man bortser från transformatorskärmtaket i högerkant. Avgasröret och gallren tyder på att ett reservkraftsaggregat finns i byggnaden. Förstoring.
Foto: Lars Pensars september 2014. Fler foton från samma tillfälle.
(Inf. 2022-06-19.)]

Styrelsen meddelade även, att ingen medlem uppburit något arvode.

Byggnadsstyrelsens uppfattning var nu m.a.o., ”att Kraftverket, sådant det nu ter sig såsom färdigt och i verksamhet med allt i maskinväg av det bästa och tidsenligaste, som kunnat anskaffas, väl är sitt pris värt, och att, om kostnaden i följd av olyckan med dammen icke hade drabbat verket, skulle totalkostnaden i övrigt blivit anmärkningsvärt låg.” Stadsfullmäktige beviljade den 10 sept. 1928 ansvarsfrihet. 33)

Kritiken mot kraftverksbyggets skötsel ville ej tystna bland allmänheten.