Undervisningstimmarna skulle sträcka sig mellan kl. 8—11 f.m. och 3—5 e.m. Onsdags- och lördagseftermiddagarna skulle vara fria.

Under de följande åren, så långt lektionsdesignationerna är bevarade eller t.o.m. 1855, följdes dessa föreskrifter med smärre avvikelser. Särskilt lärare Cajan var noggrann med kursgenomgången, men även hans efterföljare F. A. Appelberg och W. Grönqvist följde skolstadgan mycket noga, liksom K. E. Karsten under sin tid t.o.m. vårterminen 1867. Därefter följde oftast tillfälligt anställda lärare, av vilka endast Magnus Kjellman och Johan Kaldén synes ha gjort en mera effektiv insats.

Av borgarbarnen var 7 söner till högre och 6 till lägre borgerskap.Bondbarnen uppgick till nära hälften. Av eleverna betecknas 20 eller 58,8 % som håglösa av höstterminens elever, medan resten var läraktiga och alla begripliga.

Med dessa barn, som i stort sett representerar en normal elementarskoleklass i Nykarleby vid denna tid, genomgick lägre elementarlärare Cajan enligt egna uppgifter läsåret 1844—1845 följande lärokurs.

Sön- och helgdagar samlade sig barnen i skolan för att hålla morgonbön och uppläsa evangelium för dagen, varefter de, utom under den kallare årstiden, begav sig till kyrkan. Efter slutad gudstjänst erhöll de förklaring över det avhandlade ämnet.

Varje skoldag började med bön i skolan kl. 8 f.m. Därefter följde kapitelläsning ur Nya testamentet med tillämpade enkla förklaringar däröver. Därefter förhördes katekeserna av Lindblom, Möller och Svebelius genom monitörerna. Dessa elever hade i början och slutet av terminerna repeterat dem och därvid erhållit undervisning till monitörskap. Medan dessa katekesförhör övats, hade Rosenmüllers religions- och Hübners bibliska historier blivit närmare förklarade av läraren, medan någon av monitörerna turvis förhörde motsvarande stycken.

Under det de mindre försigkomna sysselsatte på detta sätt, hade lediga monitörer skrivit handstilar eller också skripta efter diktamen samt därefter överläst sina historiska, geografiska, geometriska eller grammatikaliska läxor, som varit bestämda för dagen.

Tiden hade nu ”dragit ut” till kl. 10 f.m. Kl. 10—11 f.m. måndagar och torsdagar undervisades monitörerna i allmänna politiska historien och geografin, i synnerhet den finska. Tisdagar och fredagar undervisades de i geometri och latinska språkets etymologi enligt Strelings grundregler. Härtill anknöts allmän grammatik, ”icke förglömmande den svenska”. Under tiden skrev de mindre försigkomna handstilar på papper, med undantag för dem, för vilka det var av nöden att forma bokstäverna på griffeltavla eller i sand. Allt detta skedde under monitörers uppsikt.

På eftermiddagarna mellan 3—5, med undantag av onsdagar och lördagar sysselsattes barnen i allmänhet med räkning. De mindre försigkomna övade katekesläxor ur minnet under monitörernas ledning och lärarens eftersyn och rättelse.

Undervisningen var sålunda i högsta grad ”differentierad inom klassens ram” och individuell. De främsta eleverna fick undervisning i latin och något mera avancerad räkning. Med hänsyn till det magra elevmaterialet och skolans bristfälliga utrustning kunde resultatet ej bli så lysande.

Detta framgår även av protokollet från visitationen av skolan den 13 juni 1845, förrättad av domprosten teol. dr. Johan Adam Edman. 5) Efter förhörets slut uttalade visitator till läraren Cajan sin tillfredsställelse över det goda och för barnasinnet väl lämpade sätt, på vilket undervisningen blivit av honom meddelad samt över de i allmänhet goda framsteg eleverna gjort. Visitator uppmanade läraren att även framdeles på samma sätt som dittills fortfara i sina bemödanden för den i hans vård lämnade ungdomens undervisning.

Därjämte erinrade visitator honom om nödvändigheten för en lärare att ej allenast i lära, utan även i vandel vara ett föredöme för sina lärjungar, om han rätt skall kunna uppfylla sin bestämmelse att utbilda goda och för samhället nyttiga människor.

Denna passus i protokollet kan innebära en antydan om, att el. lärare Cajans enskilda liv ej var så exemplariskt, vilket kanske utgör en bidragande orsak till den stora avgången av elever mot slutet av hans lärarbana.

Sist framhöll visitator vid sammanträde med skolans inspektor, borgmästare J. Haeggström och lärare Cajan i skolans inre rum sitt missnöje med skolhuset. Det nu begagnade trånga, låga och förfallna huset kunde i intet avseende mera anses motsvara sitt ändamål. Det måste tvärtom vara av menligt inflytande t.o.m. på elevernas hälsa, Inspektor och borgmästare uppmanades därför att med det snaraste gå i författning om anskaffandet av ett nytt skolhus.

Det ifrågavarande skolhuset var byggt på 1730-talet och hade då ersatt den gamla trivialskolans hus, som var helt förfallet redan i slutet av 1600-talet. 6) Någon påföljd fick visitators anmärkning denna gång inte, men lärare Cajan fordrade att lärarens rum, som var i samma sträcka med skolbyggnaden, skulle repareras samtidigt, dels för symmetrins bättre iakttagande och dels för dubbla kostnaders undvikande.

Vid 1846 års examen riktades anmärkningar endast mot kunskaperna i latinsk och svensk grammatik. De flesta röjde mindre insikt, trots att endast de mest försigkomna eleverna förhördes. Följande år hade kunskaperna i latinsk grammatik förbättrats; hos de ”Öfra”, d.v.s. bästa eleverna ”röjdes en någorlunda försvarlig insigt uti de allranödvändigaste stycken” av den latinska etymologin. Dessa elever räknade även enkel och sammansatt intresseräkning, medan de övriga med försvarlig färdighet och kännedom löste exempel i de fyra enkla räknesätten i allmänhet och i sorter. Barnens framsteg i kalligrafi var lovande.

Vid 1849 års visitation, återigen förrättad av teol. dr. J. A. Edman, befanns eleverna dock i vissa delar ha gjort mindre framsteg än som önskligt varit. Detta kunde dock ej läggas skolans t.f. lärare F. A. Appelberg till last, då han endast handhaft undervisningen i några veckors tid. Inspektor framhöll att fattigdomen bland stadens invånare var så stor, att de var urståndsatta att erlägga den i Kejs. gymnasie- och skolordningen bestämda avgiften. Detta var orsaken till att ett jämförelsevis ringa antal barn begagnade sig av undervisningen.

Av protokollet att döma hade dr Edman ingen kommentar att göra till detta. 7)

En annan orsak till det dåliga studieresultatet i såväl pedagogien som lägre elementarskolan var, såsom tidigare nämnts, den oregelbundna skolgången. Eleverna inskrevs, besökte skolan någon termin eller kortare tid, avbröt därefter skolgången för en eller flera terminer, återvände igen för någon termin, avgick på nytt o.s.v. Elevantalet växlade sålunda rätt starkt.

Avgången berodde oftast på fattigdom, föräldrarnas behov av arbetskraft, privat information, bortflyttning och sjukdom. De vid årsexamen 1846 som uteblivna anmälda 12 eleverna hade alla slutat på föräldrarnas begäran, 3 av dem för att gå till sjöss, 2 på grund av föräldrarnas behov av arbetsfolk och 2 för privat undervisning. De som for till sjöss var i 12—13 års åldern; 8 av föräldrarna var fattiga. Året 1847, då 26 elever uteblev, anmälde 19 fattigdom som orsak, 3 sjukdom, 2 kondition, 2 privat information och 1 förflyttning till Wasa skola. Avgången var såsom tidigare nämnts så stor, att endast 4 elever återstod i skolan vårterminen 1848. Hösten s.å. återvände 7 av dem till skolan, men 6 andra elever uteblev på grund av fattigdom och 1 på grund av sjukdom.