IX. LANTDAGS- OCH RIKSDAGSMANNAREPRESENTATIONEN

Lantdagsvalen 1876—1881

Kring Lindelöfs honorering uppstod i staden en het diskussion. 6) Han hade nämligen avsagt sig allt anspråk på arvode, 7) men borgmästare Wilander ansåg, att det tillkom valmännen att antingen genom en viss summa eller lämplig present honorera sitt ombud. En del av dessa ”motsade all slags gottgörelse” åt Lindelöf, emedan han ej gjort några anspråk därpå. Andra igen ansåg, att stadens värdighet krävde, att då stadens ombud besvärats med ett vida långvarigare uppdrag än ursprungligen avsetts, och även nödgats vidkännas enskilda penninguppoffringar under en lång och arbetsdryg tid, vore 1000:mks ersättning ett ringa vedermäle till hans gottgörande. Denna summa borde därför uttaxeras från valmännen. Vad lantdagskostnaderna i övrigt beträffar vill ingen skatteskyldig undandraga sig dem.

Mot uttaxeringen reserverade sig 25 personer. Den talrikt besökta rådhusstämman beslöt emellertid den 13 mars 1878 med övervägande majoritet att låta drätselkammaren uppgöra en debiteringslängd för nämnda summa enligt taxeringen för 1876. Magistraten uppdrogs den 6 april att jämte konsul Grundfeldt och provinsialläkaren, dr Forsius på valmännens bekostnad anskaffa en värdefull gåva av högst 1000:mks värde för att ”såsom ett ringa vedermäle” överlämnas åt Lindelöf. I en den 27 maj daterad skrivelse uppvaktades Lindelöf och samtidigt överlämnades gåvan. För detta tackade Lindelöf i brev till borgmästaren den 1 juni 1878. 8) Han framhöll, att gåvan berett honom en stor och glädjande överraskning, ”då jag mycket väl inser, att hvad jag i denna egenskap kunnat uträtta, är föga förtjent af en sådan utmärkelse.” Han såg dock däri ett erkännande av den goda viljan att redligt och efter bästa förstånd fullgöra det honom anförtrodda, hedrande uppdraget.

Vid valet till 1882—1883 års lantdag ansågs det nödvändigt för staden att till lantdagsman utse en person, som jämte nödiga kvalifikationer i övrigt var villig att för en med stadens begränsade tillgångar överensstämmande gottgörelse åtaga sig lantdagsmannaskapet. Man hade inhämtat att jurisutriusquekandidaten Robert Castrén i Helsingfors vore sinnad att åtaga sig uppgiften på dessa villkor. Lantdagskallelsen hade denna gång utgått den 16 april och guvernörens cirkulär den 11 juni 1881. Lantdagen skulle öppnas den 19 jan. varför man hade god tid att förbereda sig för denna för staden viktiga lantdag, där frågan om järnvägens sträckning bl.a. skulle avgöras. Vid valmötet den 15 aug. 1881 infann sig dock endast ett tiotal av stadens till lantdagsmannaval berättigade invånare. Dessa valde enhälligt Castrén till representant för staden, 9) varvid samma valordning följdes som vid föregående val. 10)

Robert Castrén var en lovande ung tidningsman och historiker och invaldes under lantdagen i flera utskott. 11) Han petitionerade bl.a. om ett ryskt överlåtande till Finland av Petsamo, om inrättandet av en förberedande skola i Nykarleby, om lantdagsmannaarvodena i borgarståndet och om en österbottnisk kustbana till Uleåborg. Samtliga ledde småningom till resultat men kustbanan drogs längre bort från kusten än avsett var och petitionen om förberedande skolan i Nykarleby förkastades jämte andra liknande. 12)

Till lantdagsmannaarvode bestämdes denna gång 1200 mk. Summan skulle utdebiteras bland stadens till lantdagsmannaarvode betalningsskyldiga invånare efter enahanda skattören och i samma förhållande, som de erlagt kommunala utskylder för det sistlidna året.

Ordningen vid lantdagsmanna valen fastställes

Den 20 mars 1879 hade kejsaren i ett manifest utsträckt rösträtten i borgarståndet. Då någon valordning ännu ej fastställts för staden, sammanträdde stadens i lantdagsmannaval röstberättigade invånare den 14 maj 1884 för att på nytt besluta om sättet och ordningen vid val av lantdagsfullmäktige i borgarståndet.

Enligt den nu godkända valordningen försiggick valen sedan under hela den tid ståndslantdagen sammankallades.

Den 5 nov. 1884 skred man till val enligt denna ordning. Sedan röstlängden granskats och godkänts av de talrikt närvarande röstberättigade invånarna, bestämdes genom sluten omröstning arvodet till 12 mk om dagen utom kanslikostnader. Vid det därpå skedda valet med slutna valsedlar befanns efter hopsummeringen seminariedirektorn Fredrik Wilh. Sundwall ha erhållit 288 av 15 röstande, sekreteraren i statskontoret Victor Emil Liljeblad 44 av 2 röstande samt senatskanslisten Joh. Alfred Nordman 127 av 15 röstande. Fullmakt för Sundwall att representera staden utskrevs. 13)

Direktor Fr. W. Sundwall 14) var en framstående skolman och teolog och kände genom en trettonårig verksamhet i Nykarleby väl till stadens förhållanden. Det blev hans uppgift att vid lantdagen petitionera om en bibana till staden. Detta gjorde han även, men petitionen förföll. Sundwall ställde även flera andra petitioner och deltog flitigt i debatterna med värdefulla inlägg.

Till representant vid 1888 års lantdag valdes tullförvaltaren Johan Albert Öberg. Han utsågs till suppleant i lagutskottet. Vid 1891 års lantdag var huvudred. Arthur Frenckell stadens representant. Han petitionerade om en bibana från Kovjoki till Nykarleby, men vann ej bifall. Vid följande lantdag 1894 representerades staden av överingenjören vid väg- och vattenbyggnaderna H. Th. Tallqvist, som i sin tur ansökte om en privat järnväg Kovjoki—Nykarleby. Även denna ansökan avslogs. Vid lantdagen 1897 var Frenckell åter stadens representant och lyckades få ständerna att bevilja 150.000 mk i subvention för ändamålet.

Den 24 okt. 1898 valdes med.lic., provinsialläkaren Alarik Achrén till lantdagsman vid urtima lantdagen 1899. Han valdes med 250 röster mot 203 för hdg J.F. Barck. Vid hans avflyttning från staden i aug. 1899 belades hans egendom med kvarstad i och för utmätning av den honom påförda, men oguldna andelen av stadens lantdagskostnader. Utmätningen verkställdes den 10 sept. 1901. Achrén besvärade sig hos senaten, som den 20 maj 1903 ålade staden att upphäva kvarstaden och erlägga Achrén 223:20 mk som ersättning för de kostnader han haft i saken.

Vid den lagtima lantdagen år 1900 var häradshövding Johan Fredrik Barck stadens lantdagsman. Han valdes till suppleant i lagutskottet och deltog i en ständerpetition om rättstrygghet för utgivare av periodisk tidskrift.

Till lantdagsman för 1904—1905 års lantdag valdes den 31 okt. 1904 forstmästare Teodor August Heikel med 330 röster av 18 röstande. Överlär. K.F. Spolander fick 269 röster av 28 röstande. Heikel var konstitutionell och omvaldes för lantdagen 1905—1906. Han var son till sockenadjunkten i Nykarleby landsförsamling Aug. Heikel. Han invaldes vid förstnämnda lantdag till ledamot i lag- och ekonomiutskottet samt i den delegation, som förberedde återgången till konstitutionellt styre. Han petitionerade bl.a. om järnväg till Rovaniemi, om laglighetens återställande, om tryckfrihetslag, om bortdragande av den ryska gendarmkåren och om inställande av tvångsåtgärder vid värnpliktslagens genomförande. Heikel utnämndes till forstråd 1908 och var landshövding i Vasa län från dec. 1917 till 1920.

Heikel var stadens siste representant vid den gamla fyraståndslantdagen. 1 maj 1906 antogs den nya lantdagsordningen om en enkammarriksdag, vald genom allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Lantdagsordningen och vallagen stadfästes av monarken den 20 juli s.å. Finland hade därmed som det första landet i världen genomfört en modern demokratisk författning. Beslutet fattades under hotfull påtryckning av uppagiterade folkmassor och mot bakgrunden av den nyss kuvade första ryska revolutionen, storstrejken och Sveaborgsrevolten.

Antalet röstberättigade hade genom reformen ökat från 125.000 till 1.125.000. Vid det första valet enligt den nya lantdagsordningen blev socialdemokraterna det överlägset största partiet, ehuru de borgerliga partierna innehade en knapp majoritet. 15) Storstrejken 1905 och representationsreformen föranledde även bildandet av nya politiska partier.

Lantdagsvalen 1907—1919

Det första valet till enkammarlantdagen samlade ett stort intresse bland medborgarna. Valet gällde att hindra suometarianerna att besegra det konstitutionella partiet. De förra hade som yttersta mål att tränga ut det svenska språket från Finland och var impopulära på grund av sin undfallenhetspolitik.

Tiderna var annars goda. Skörden 1906 hade varit god och pengar fanns tack vare stora skogsaffärer och högt pris på virket i utlandet. På landsbygden hade andelsverksamheten brett ut sig och lantmannagillen hade grundats för spridande av kunskaper och nya arbetsmetoder kring bygderna. Folkskolans lärare stod rådande och ledande inom föreningarna och Österbottens svenska lantbrukssällskap sammanhöll och gav anvisningar åt alla företag, som avsåg att främja näringslivet. Förryskningspolitiken hade tillfälligt hejdats och landet åtnjöt åter lagbunden frihet, förenings- och tryckfrihet i vidsträcktare mening än någonsin förut.

Under storstrejken hade emellertid de politiska motsättningarna mellan borgerliga och arbetare ökat. Ett klasshat och en klasstrid hade uppkommit, som allvarligt hotade landet. Ständiga slitningar mellan arbetare och arbetsgivare förekom på de större arbetsplatserna. Mord på misshagliga personer hade blivit vanliga. Dessa och andra våldsdåd åstadkom en allmän oro inför framtiden. Även i Nykarleby hade som vi sett motsättningar yppat sig. Agitationen före valet var omfattande i synnerhet från suometarianernas håll. I Nykarleby uppspikades nu för första gången stora valplakat, för Svenska folkpartiet det sedan så välkända: en arbetare med lejonflaggan mot en blå fjärd med båtar under svällande segel. Soc.demokraterna varnade på sina plakat medborgarna från att rösta med ”herrarnas parti”, Svenska folkpartiet. Båda partiernas plakat synes f.ö. ha blivit nedrivna, bl.a. av normalskolelever.

Själva valdagarna den 15 och 16 mars mötte medborgarna upp med sällsynt livligt intresse. Antalet valberättigade i staden var 493. Av dem var 41 i främmande land och 2 hade dött sedan vallängden uppgjordes. Av de 450 som återstod röstade 354, d.v.s. nära 79 %. Med vallängdutdrag röstade dessutom 66 personer från annan ort, medan 16 personer från staden hade tagit utdrag. Sammanlagt röstade således 370 personer från staden eller 82,22 % av den närvarande befolkningen. Av 309 röstberättigade kvinnor röstade 230 eller 74,43 % och av 184 röstberättigade män 124 eller 67,39 %. Den äldsta väljaren, en kvinna, var 87 år gammal, 3 var över 80 år och åtskilliga i åldern 75 à 78 år. Med undantag av dem, som var sjuka eller tillfälligt bortresta, hade nästan alla röstat.

De personer, som ej fullgjort sina kronutskylder, fick ej rösta. Röstlängderna hade uppgjorts med ledning av gårdsägarnas uppgifter vid mantalsskrivningen. Av stadens kyrkskrivna invånare vistades vid valtillfället 346 personer i främmande land.

Av Nykarleby landsförsamlings röstberättigade hemmavarande medlemmar deltog 906 eller 79 % i valet. I Forsby röstade 495 av 728 röstberättigade hemmavarande personer eller 68 %, i Kovjoki 150 av 201 eller ca 75 % och i Soklot 193 av 203 eller 96 %. Soklotborna hade således visat den största politiska vakenheten på orten.

I Jeppo röstade 622 av ca 800 röstberättigade personer eller ca 78 %. En del av de röstberättigade vistades utomlands, varför valdeltagandet även här var stort.

Valda blev i Vasa läns norra valkrets för Svenska folkpartiet prof. J.W. Runeberg (17.922 röster), kyrkoherde A.J. Bäck (8967), nämndeman J. Storbjörk (5999) och lantbrukaren J. Näs (4555).

För suometarianerna valdes lantbrukaren J. Torppa, fabrikanten T. Pohjanpalo, kronotorparen J. Ylikorpi och kyrkoherden B. Malmivaara samt för socialdemokraterna lantbrukaren O. Tokoi.

I Gamlakarleby hade 145 personer röstat med suometarianerna, i Jakobstad 8 och i Nykarleby 3 samt i Nykarleby landsförsamling 5 och Jeppo 11. Endast Esse och Munsala var helt suometarianfria i valkretsen. Det ungfinska partiet fick som synes ingen representant. I Nykarleby och i landskommunen röstade endast ett fåtal personer på socialisterna.

I Munsala röstade 1431 personer, varav 98,7 % för Sv. folkpartiet, 0,1 % för det finska Lantmannaförbundet och 1,2 % för Soc.dem.partiet.

I den nyvalda lantdagen fick soc.demokraterna 80 mandat, suometarianerna 60, ungfinska partiet 30 och svenskarna likaså 30, de flesta tillhörande Svenska folkpartiet.

Denna lantdag blev ej långvarig. Den upplöstes redan den 4 april 1908. Nya val utlystes till den 1 juli s.å. Valdeltagandet var denna gång betydligt mattare i hela landet. I Nykarleby röstade dock ungefär lika många som föregående år, d.v.s. 326 av 504 röstberättigade eller 64,6 %. Då ett 50-tal av de röstberättigade vistades utomlands och utdrag uttagits av omkring 30, fanns i staden ungefär 424 röstberättigade. Av de hemmavarande väljarna deltog sålunda 78 %. Valda från norra valkretsen blev: khde A.J. Bäck (8.188 röster) friherre E. v. Troil (7767) lektor V.K.E. Wichmann (4409) lantbrukaren J. Storbjörk (4086) och jur. dr. G. Granfelt (2894). Wichmann var den siste ortsbon som valdes till riksdagsman som representant för Nykarleby stad.

I den nyvalda lantdagen, som öppnades i aug. 1908 var partiernas ställning i stort sett densamma som i den föregående. I febr. 1909 upplöstes lantdagen innan den ännu hunnit påbörja sitt egentliga arbete och nyval utlystes. Den nyvalda lantdagen öppnades den 1 juni 1909 och upplöstes efter tre månader. Nya val hölls och ny lantdag öppnades den 1 mars 1910 och upplöstes i febr. s.å. Kejsaren påbjöd nu en urtima lantdag och denna sammanträdde den 14 sept. 1910, men upplöstes nästan genast. En ny lantdag sammankallades till 1 febr. 1911. Styrkeförhållandena var i stort sett desamma som förut: 87 soc.demokrater, 42 gammalfinnar, 28 ungfinnar, 26 svenskar, 16 agrarer och 1 från kristliga arbetarpartiet. Denna lantdag fick sitta treårsperioden ut. I febr. 1914 öppnades den sista lantdagen under Nikolai II:s regering. Sommaren 1916 valdes dock en ny lantdag, men denna sammankallades ej på grund av kriget. Styrkeförhållandet var i denna 103 socialister mot 97 borgerliga.

Först efter marsrevolutionen sammanträdde denna lantdag i april 1917. Den upplöstes av den ryska interimsregeringen i aug. s.å. och nyval utskrevs till början av okt. Efter en het valstrid segrade de borgerliga med 108 representanter mot 92 för socialisterna. Denna lantdag förklarade den 6 dec. 1917 Finland för en oberoende republik.

I nyssnämnda lantdagsval deltog Nykarlebyborna med växlande intresse, i valet i okt. 1917 med 91,5 % av den närvarande befolkningen. Sfp fick 472, socialisterna 55 och agrarerna 6 röster. Valda blev i norra valkretsen häradshövd. N.V. Björk och bonden J. Storbjörk. Valsituationen under dessa val avvek ej nämnvärt från de här tidigare beskrivna. Bakgrunden var den efter storstrejken återupptagna förryskningspolitiken. Under dessa år genomfördes bl.a. rikslagstiftningen 1910, likställighetslagen 1912 och slutligen den 16 nov. 1914 det av kejsaren stadfästa program, som avsåg genomförandet av rysk ordning i Finlands hela förvaltning och därmed upphävandet av Finlands autonomi. Dessa händelser bildar bakgrunden till landets och stadens öden under första världskriget. 16)

Den 1 och 3 mars 1919 hölls lantdagsval för sista gången. I Nykarleby röstade 79 % av 947, i landskommunen 48,6 % av 1956, i Munsala 69,1 % av 1792 och i Jeppo 44 % av 1444 röstberättigade, sammanlagt 6139 eller 60,18 % i de fyra kommunerna. De borgerliga vann en överlägsen seger, men soc.demokraterna, med vilka även kommunister röstade, samlade dock 479 röster eller 14,77 %, hälften av dem i Munsala, ett icke föraktligt resultat så kort tid efter inbördeskriget.