V. NYKARLEBY SOM SKOLSTAD

Nykarleby pedagogi efter 1809

Skolan var öppen även för flickor och undervisningen omfattade elementära kunskaper i läsning, skrivning och räkning, religion, geografi, historia och något naturkunskap. Skolan hade endast en klass till 1857, då två lärare anställdes och undervisning i latin även meddelades, dock endast sporadiskt och med ringa framgång. Inom klassen grupperades eleverna efter kunskaper i nivåer. Somliga elever besökte skolan endast någon termin, andra under flera år. Som skollokal användes ett rum i gamla trivialskolans lokal i nuvarande rådhuset. Regelbundna visitationer verkställdes av därtill bemyndigade personer, vanligen kyrkoherden i församlingen, som fungerade som skolans inspektor. Någon gång förrättades även biskopsvisitation. Varje vår försiggick en årsexamen inför ovannämnda inspektor och representanter för stadens magistrat och övriga myndighetspersoner.

Pedagogien hade från 1810 t.o.m. vårterminen 1842 250 manliga elever eller 65,8 % från staden och 130 eller 34,2 % från landsbygden. Av flickorna var 121 eller 93,8 % från staden och 8 eller 6,2 % från landsbygden.

Antalet nyinskrivna elever 1810—1842 var sålunda 509 (enligt Nykarleby pedagogis matrikel 1743—1842) eller 15—16 i medeltal per år, varav 11—12 gossar och 3—4 flickor. Hela elevantalet i pedagogin uppges till ”vanligen omkring 80” per år i Leinbergs berättelse om skolorna i Åbo stift 1803, men torde i normala fall knappast ha överstigit 45—46, om man antager att varje elev gick två år i pedagogin, vilket dock långt ifrån alltid var fallet.

Pedagoger eller lärare vid skolan var 1803 till 1810 fil. mag. Nils Mathesius och efter honom pastorerna Carl Petter Thodén, Gabriel Ahlbeck, Erik Johan Chydenius, Jacob Holm, Nils F. Kurtén, Johan A. Nordgren och stud., senare elementarläraren Carl August Cajan. Av dem synes Mathesius och Kurtén varit dugliga lärare. Holm synes ha haft stora svårigheter med disciplinen. Under hösten 1832 utbröt bland de 24 eleverna, av vilka 2 var flickor, ett stort tumult, vilket dämpades av läraren medelst exemplarisk bestraffning av sex av de äldre gossarna. Därpå följde emellertid ett formligt upplopp av en del stadsinvånare, som bestormade skolhuset och måste mötas med våld. Upploppet var enligt Holm förberett och kraftigt uppblåst av kyrkans och stadens huvudmän av personligt hat, ”varaf han ock råkat i stor brist och nöd”. ”Vare denna händelse”, skriver Holm i tabellboken, ”en alfvarsam läxa åt mina hedervärda efterträdare, att antingen med medel göra sig oberoende, eller genast fly.” 1)

Förklaringen till detta ”tumult” är följande. En av Holms elever var Matts Boman d.y., inskriven den 6 febr. 1832. Han kallar Holm för Agapetus (”Aka-Petrus”), vilket tycks ha varit barnens benämning på honom. Boman berättar, att det ålåg eleverna att städa och elda i skolan och t.o.m. bestå ved till uppvärmningen. Nyckeln förvarades alltid hos en av dem: ”Clavigen” 2) (”Klaveren” enl. Boman). För eldningen insamlade eleverna sig emellan en avgift av 3 à 6 styver per man vid förefallande behov, vilket inträffade då och då under den kalla årstiden. För pengarna inköptes någon famn ved, som höggs och upplades i skolförstugan. Denna gick på den tiden tvärs genom byggningen. Då hände, att eleverna trodde sig förmärka, hurusom vedförrådet i förstugan alltid hastigt minskades. Man misstänkte med eller utan skäl, att den fattige skollärarens familj, som var mycket stor, begagnade sig av veden. Den omtänksamma jungfru Lisette (senare ”Bergers Lisette”), som måste sörja för familjens hushållning, kallades ej för ro skull av gossarna och även allmänt för ”skafferskan”.

För att förhindra skolmästarens folk att under natten komma ut i förstugan satte pojkarna om kvällen en bom för dörren. Om morgonen då de kom till skolan, började skolmästaren anställa räfst och rannsakning om det skedda och ville ge ”brackstut” 3) åt de skyldiga. Över en kullstjälpt stol mitt på golvet lades delinkventerna i tur och ordning, några av de mindre pojkarna till först ”och det gafs med ris på den blottade blanken”. Men då turen kom till en av de större pojkarna, ”en storväxt figur från landet”, sade han trotsigt till läraren: ”Lägg dig själf dit Agapetus Holm!” Därpå tog han sina böcker och gick sin väg, varefter de andra pojkarna gjorde sammaledes.

Någon timme senare infann sig barnens föräldrar med borgmästaren (Fredrik Calamnius) i spetsen. ”Det kom då till någonslags uppgörelse med skolmästaren”, berättar Matts Boman. Så slöts denna rätt märkliga händelse, ”tumultet”, i pedagogiens annaler.

Holm var av allt att döma en originell lärare. Han drabbades även av stora personliga motgångar: hans hustru och fyra barn dukade under i en rödsotsepidemi, som rasade i staden och på landsbygden hösten 1833.

På Bomans tid hade ynglingen Lasander det egendomliga uppdraget av läraren att varje måndagsmorgon före skoltidens början gå till sockneadjunkten Jakob Vilhelm Ahlqvist 4), som var sjuk och bodde i sedermera Ölundska-Benzelstjernska gården vid stora åbron och bära upp en eller två riksdaler för Holms predikan. Holm skötte nämligen Ahlqvists tjänst vid olika tillfällen under dennes sjukdom. Sedan skulle Lasander gå till krogen i norra ändan av staden och köpa ett halvstop brännvin, som han sedan förde till skolmästaren. Sålunda förvandlades priset för lag och evangelium genast till våta varor.

Prostevisitationsprotokollen från nämnda år uppvisar dock ingenting anmärkningsvärt utöver det vanliga. Förhören var noggranna och alla barnen deltog. De försiggick i närvaro av inspektor, borgmästare och rådmän och representanter för stadens borgerskap, föräldrar o.s.v. Belöningar utdelades till de bästa eleverna, såsom 1816 då dr Topelius och kapten J. J. Kerrman skänkte 32 dr bco till gossarna Jakob Nyman och Matts Källman som belöning för deras vackra handstilar. 5)

Jacob Holm slutade sina dagar som mellanpräst i Larsmo kapell 1838—1840. Brännvinet tycks han varit begiven på till det sista. Det berättas, att Holm, då han låg sjuk i vindskammaren på kapellansbostället, önskade någon stark blandning att släcka sin törst med. Då han tyckte, att blandningen späddes ut för mycket, sade han missnöjt: ”Vad är det för hönsmjölk ni har här!” 6)

Under pedagogen E. J. Chydenius' tid inträffade vid årsexamen 1826 att 7 elever undanhöll sig utan anmält förfall. Av dem var två flickor. Inspektor, kyrkoherde J. N. Snellman, beslöt att tilldela dem och deras föräldrar tjänliga varningar och förmaningar. Två av dem betecknas som tröga och håglösa, den ena av dem hade inskrivits redan 1817. En var bondeson, de övriga sjömans- eller lotssöner. Av flickorna var den ena borgar- och den andra sjömansdotter. Överhuvudtaget synes resultatet av examen detta år ha varit dåligt. En del av skolbarnen läste försvarligt i bok, men hos andra märktes, att de ej gjort sådana framsteg i innanläsning, som man ägt skäl att önska. Utanläsningen gav ej anledning till särskilda anmärkningar. I Rosenmüllers religionshistoria gjorde de någorlunda skäl för sig. I geografi och historia hade några gossar inhämtat de första grunderna. Handstilarna var av olika beskaffenhet, några dock vackra och en stor del försvarliga. Enklare exempel av de fyra enkla räknesätten i sorter och regula de tri uträknades nöjaktigt.

Följande år var resultatet ej så mycket bättre, men 1828 fick barnen erkännande för en rätt vacker handstil och 1829 läste de flesta rent och väl. Åren 1832—1835 var resultatet igen bättre och 1838, då N. F. Kurtén avlöst J. Holm som pedagog, vittnade såväl skolbarnens ökade antal som inom skolan rådande tukt och ordning om Kurténs nit och skicklighet att bestrida sin tjänst. 7)

Antalet inskrivna elever hade minskat under Holms tid. År 1833, året efter ”tumultet”, inskrevs sålunda endast 2 gossar. 1834 5 gossar och 2 flickor. 1835 10 gossar, 1836 13 gossar och 2 flickor och 1837 11 gossar och 1 flicka. År 1838 ökade antalet inskrivna till 28 gossar och flickor.  8) I stort sett infriades förhoppningarna om en bättre skola under Kurténs och hans efterföljare Nordgrens tid (1838—40, 1840—42). År 1839 påpekade inspektorn dock, att aritmetiken, som var en så viktig del av uppfostran till det borgerliga samhällets tjänst, borde skötas med flit. En förbättring synes även ha inträtt under de följande åren. År 1843 under pedagogen C. A. Cajans tid befanns elevernas aritmetiska kunskaper dock ”ganska skiljaktiga”, större delen av gossarna löste nöjaktigt de givna exemplen så väl i räkning på tavlan som även ”efter något besinnande” de frågor, som genast skulle lösas i huvudet. De yngsta kände åtminstone de första och enklaste aritmetiska elementen. Även handstilarna var både bättre och sämre. I geografi kunde däremot de mera försigkomna eleverna på kartor riktigt uppvisa ”märkvärdigare öar, floder, insjöar, landtuddar och hufvudstäder.” 9)

Läsordningen under pedagogiens senare år framgår av lektionsdesignation för vårterminen 1838, den sista bevarade från pedagogiens tid, upprättad av pedagogen N. F. Kurtén. 10) Elevernas antal detta år var 53, av vilka 7 flickor. För undervisningen var eleverna uppdelade i tre divisioner eller grupper om 12—20 gossar kompletterade med flickor. En del övningar företogs klassvis. Man kan här tala om en efter inskrivningsår och kunskaper verkställd differentiering inom klassens ram, för att använda en modern term, så att division 1 hade hunnit längst och division 3 bestod av nybörjare.

Sjömansbarnen dominerade helt vid denna tid och utgjorde mera än hälften av antalet barn eller 28. Borgarbarnen var 15 och bondbarnen 6.